Trettondedag jul – EPIFANIA

Jes 60:1-6 Ps 72: 2,7-8,10-13 Ef 3:2-3a,5-6  Matt 2:1-12

Lydnad och ledning

Gud leder på ett förunderligt sätt de vise männen fram till sin Son. Denna Guds ledning målas för våra ögon för att också vägleda oss.

De vise männen, eller stjärntydarna som Bibel 2000 kallar dem, var för­modligen både astronomer och astrologer. De både studerade himlavalvet och drog slut­satser för det mänsk­liga livet. Antik stjärntyd­ning menade att varje människa hade sin egen stjär­na. De säger att de har sett ”hans stjärna”. Kanske hade de hört talas om Bileams profetia i Fjär­de Moseboken: ”En stjärna träder fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel.” Deras sö­kan­de leder dem till Jerusalem, judafolkets huvudstad. Där frågar de ren­hjärtat var den nyföd­de konungen fanns. Deras fråga tas på allvar, men kung Herodes blir oro­lig. Han anar en konkurrent och rådfrågar den bibliska sakkunskapen. Profeten Mika har förutsagt att det är från Betlehem som det skall utgå en furste och en herde för Israel. Stjärntydarna låter sig upp­lysas av detta pro­fetord. Därmed får de vägledning för det sista och avgörande väg­styc­ket. De beger sig till det oan­senliga Betle­hem. Dit hade de inte hittat utan profetens ord.

Stjärntydarnas egna iakttagelser och överväganden fullbordas och kröns av Skriftens ljus. De hade kunnat tvivla på och ifrågasätta detta. Men de tycks ha haft rena hjärtan. Det mänskliga sö­kan­det kommer näs­tan ända fram. Men det avgörande steget är alltid ett steg i tro. Inte i blindo. Men ett steg i förtroen­de, i överlåtelse, i trons lydnad för den uppen­bara­de sanningen. Människans sökande mås­­­­te fullbordas av Guds egen ledning, om hon skall nå den sanne Guden. Annars blir tron inte större än vad människan själv kan tänka ut och fö­re­stäl­­la sig. Jesus säger i Johannes­evange­liet: ”Ingen kan kom­ma till mig, utan att Fa­dern som har sänt mig drar honom”.

Katolsk tradition har stor respekt för det mänskliga sökandet, både i andra religio­ner, i fi­losofi och all ärlig forskning. Människan är en sökare och hon uppma­nas att söka, men det avgörande är paradoxalt nog det till synes mot­satta, tron på att Gud själv sö­ker och leder människan. ”Jag tror för att förstå”, säger Augustinus. Benedik­tin­munken den helige An­selm ber: ”Lär mig, Herre, att söka dig, och vi­sa dig för den som söker dig; ty jag kan inte söka dig om du inte lär mig, inte heller kan jag fin­na dig om du inte visar dig.” De vise männen är våra föredömen inte bara ge­nom sitt upp­rik­tiga sökande, utan också genom att de lät sig ledas. Deras kunskaper för­ledde dem inte till högmod, de förblev öd­mjuka. Som psalmisten säger: ”Herren leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg”. Därför ber vi: ”Du som ledde de vise männen, led också oss…” (kollektbönen).

Gud ledde de vise männen förbi ondskans anslag. De kunde av rädsla ha dragits in i He­­­­rodes försök att utnyttja vad de sett. Men de tycks oberörda av hans förslag. De lyss­nar artigt till hans ord, men argumente­rar inte. De fortsätter sin egen väg.

Så fungerar samvetet, som inte är någon konkurrent till den uppenbarade san­ningen. Samvetet får hjälp av sanningen. Samvetet behöver fostras och vägledas, kalibreras med ett modernt ord. Samvetet får hjälp av Skriften och Kyrkans un­dervisning till målmedvetet handlan­de.

Det står att stjärnan gick före de vise männen ända fram till den plats där barnet var. Så leder Gud, när människan låter sig ledas. När hon inte låter sig hindras eller lockas vilse av egna villkor, av olika ”om och men”. I en hymn frågar kyrkan: ”Herodes, varför är du rädd?”  Det är rädsla som styr hans hand­­lan­de. Helt i onödan. Ty den världsliga makten har inget att fruk­ta av detta barn. Inte heller av barnets kyrka. Tvärtom! Den kan få ljus och vägled­ning för att rätt fullgöra sin världsliga uppgift.

De vise männen tar en annan väg tillbaka från Betle­hem. Och Herodes lämnas åt sitt eget ursinne över att ha blivit lurad. Suveränt leder Gud, trots alla anslag.  Därför ber vi: led även oss, så att vi följer den sanning vi in­sett, det ljus som upplyst vårt samvete, den inre stjärnan.

Det kan kräva beslutsamhet och mod när människan har lång ovana att låta sig styras av olika mak­ter. I mot­gångar behövs fasthet och uthållighet, kanske ett samtal för att in­hämta råd, ett extra besök hos jungfru Maria, ”det goda rådets moder”. Att följa Guds led­ning fyller människan med frid och glädje. Sådana människor får ljuset att sprida sig. Som apos­­teln Paulus ut­tryc­ker det: ”Ty Gud som sade: ’Ljus skall lysa ur mörkret’, har lyst upp mitt hjärta, för att kunska­pen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus”.

Mitt i den värld där maktlystnad och hyckleri dominerar, där så många tycks blin­da och döva, genomför Gud sin plan med hjälp av de människor som låter sig ledas av sanning­en. Suveränt och stilla, mitt i historien, utan att medierna upptäcker det.

När de vise männen finner barnet och Maria faller de ner och hyllar det. De fram­bär sina gåvor. Guldet och rökelsen symboliserar bar­nets kungliga och gudomliga härlighet. Myrran föregriper att hans döda kropp en gång skall smör­jas med myrra. De vise männen betygar barnet sin lydnad.

Över scenen strålar ett ljus av frid och härlighet. I deras tillbedjan ser vi den sanna vis­heten. Tillbedjan är att erkän­na och följa den san­ning som Gud givit oss. Inte bara en gång, utan ständigt.

Det är den härligheten som strå­lar fram när de euka­ristiska gå­vorna lyfts upp på altaret inför våra ögon. Härligheten lyser fram ”under sakramen­tets slöja”, som vi skall be i slutbö­nen. I varje mässa leds vi som stjärntydarna genom Guds ord fram till det bröd som vilar på altaret, som barnet en gång i krubban.

Härligheten lyser fram ur hans självutgivande offer för alla människor, levande och dö­da. Det är inför sitt lidande och sin död som Jesus säger: ”Fader, förhärliga din son… du har gett honom makt över alla människor för att han skall ge evigt liv åt alla dem som du har gett honom.”

Vår tillbedjan inför denna härlighet och vårt deltagande i den heliga mässans offer är också vår bön för oss själva och för alla som sitter i mörker: ”Du som led­de de vise män­nen, led också oss…att en gång få skåda hans härlighet i himlen”.

Amen.