Trettondedag jul – EPIFANIA
Jes 60:1-6 Ps 72: 2,7-8,10-13 Ef 3:2-3a,5-6 Matt 2:1-12
Lydnad och ledning
Gud leder på ett förunderligt sätt de vise männen fram till sin Son. Denna Guds ledning målas för våra ögon för att också vägleda oss.
De vise männen, eller stjärntydarna som Bibel 2000 kallar dem, var förmodligen både astronomer och astrologer. De både studerade himlavalvet och drog slutsatser för det mänskliga livet. Antik stjärntydning menade att varje människa hade sin egen stjärna. De säger att de har sett ”hans stjärna”. Kanske hade de hört talas om Bileams profetia i Fjärde Moseboken: ”En stjärna träder fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel.” Deras sökande leder dem till Jerusalem, judafolkets huvudstad. Där frågar de renhjärtat var den nyfödde konungen fanns. Deras fråga tas på allvar, men kung Herodes blir orolig. Han anar en konkurrent och rådfrågar den bibliska sakkunskapen. Profeten Mika har förutsagt att det är från Betlehem som det skall utgå en furste och en herde för Israel. Stjärntydarna låter sig upplysas av detta profetord. Därmed får de vägledning för det sista och avgörande vägstycket. De beger sig till det oansenliga Betlehem. Dit hade de inte hittat utan profetens ord.
Stjärntydarnas egna iakttagelser och överväganden fullbordas och kröns av Skriftens ljus. De hade kunnat tvivla på och ifrågasätta detta. Men de tycks ha haft rena hjärtan. Det mänskliga sökandet kommer nästan ända fram. Men det avgörande steget är alltid ett steg i tro. Inte i blindo. Men ett steg i förtroende, i överlåtelse, i trons lydnad för den uppenbarade sanningen. Människans sökande måste fullbordas av Guds egen ledning, om hon skall nå den sanne Guden. Annars blir tron inte större än vad människan själv kan tänka ut och föreställa sig. Jesus säger i Johannesevangeliet: ”Ingen kan komma till mig, utan att Fadern som har sänt mig drar honom”.
Katolsk tradition har stor respekt för det mänskliga sökandet, både i andra religioner, i filosofi och all ärlig forskning. Människan är en sökare och hon uppmanas att söka, men det avgörande är paradoxalt nog det till synes motsatta, tron på att Gud själv söker och leder människan. ”Jag tror för att förstå”, säger Augustinus. Benediktinmunken den helige Anselm ber: ”Lär mig, Herre, att söka dig, och visa dig för den som söker dig; ty jag kan inte söka dig om du inte lär mig, inte heller kan jag finna dig om du inte visar dig.” De vise männen är våra föredömen inte bara genom sitt uppriktiga sökande, utan också genom att de lät sig ledas. Deras kunskaper förledde dem inte till högmod, de förblev ödmjuka. Som psalmisten säger: ”Herren leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg”. Därför ber vi: ”Du som ledde de vise männen, led också oss…” (kollektbönen).
Gud ledde de vise männen förbi ondskans anslag. De kunde av rädsla ha dragits in i Herodes försök att utnyttja vad de sett. Men de tycks oberörda av hans förslag. De lyssnar artigt till hans ord, men argumenterar inte. De fortsätter sin egen väg.
Så fungerar samvetet, som inte är någon konkurrent till den uppenbarade sanningen. Samvetet får hjälp av sanningen. Samvetet behöver fostras och vägledas, kalibreras med ett modernt ord. Samvetet får hjälp av Skriften och Kyrkans undervisning till målmedvetet handlande.
Det står att stjärnan gick före de vise männen ända fram till den plats där barnet var. Så leder Gud, när människan låter sig ledas. När hon inte låter sig hindras eller lockas vilse av egna villkor, av olika ”om och men”. I en hymn frågar kyrkan: ”Herodes, varför är du rädd?” Det är rädsla som styr hans handlande. Helt i onödan. Ty den världsliga makten har inget att frukta av detta barn. Inte heller av barnets kyrka. Tvärtom! Den kan få ljus och vägledning för att rätt fullgöra sin världsliga uppgift.
De vise männen tar en annan väg tillbaka från Betlehem. Och Herodes lämnas åt sitt eget ursinne över att ha blivit lurad. Suveränt leder Gud, trots alla anslag. Därför ber vi: led även oss, så att vi följer den sanning vi insett, det ljus som upplyst vårt samvete, den inre stjärnan.
Det kan kräva beslutsamhet och mod när människan har lång ovana att låta sig styras av olika makter. I motgångar behövs fasthet och uthållighet, kanske ett samtal för att inhämta råd, ett extra besök hos jungfru Maria, ”det goda rådets moder”. Att följa Guds ledning fyller människan med frid och glädje. Sådana människor får ljuset att sprida sig. Som aposteln Paulus uttrycker det: ”Ty Gud som sade: ’Ljus skall lysa ur mörkret’, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus”.
Mitt i den värld där maktlystnad och hyckleri dominerar, där så många tycks blinda och döva, genomför Gud sin plan med hjälp av de människor som låter sig ledas av sanningen. Suveränt och stilla, mitt i historien, utan att medierna upptäcker det.
När de vise männen finner barnet och Maria faller de ner och hyllar det. De frambär sina gåvor. Guldet och rökelsen symboliserar barnets kungliga och gudomliga härlighet. Myrran föregriper att hans döda kropp en gång skall smörjas med myrra. De vise männen betygar barnet sin lydnad.
Över scenen strålar ett ljus av frid och härlighet. I deras tillbedjan ser vi den sanna visheten. Tillbedjan är att erkänna och följa den sanning som Gud givit oss. Inte bara en gång, utan ständigt.
Det är den härligheten som strålar fram när de eukaristiska gåvorna lyfts upp på altaret inför våra ögon. Härligheten lyser fram ”under sakramentets slöja”, som vi skall be i slutbönen. I varje mässa leds vi som stjärntydarna genom Guds ord fram till det bröd som vilar på altaret, som barnet en gång i krubban.
Härligheten lyser fram ur hans självutgivande offer för alla människor, levande och döda. Det är inför sitt lidande och sin död som Jesus säger: ”Fader, förhärliga din son… du har gett honom makt över alla människor för att han skall ge evigt liv åt alla dem som du har gett honom.”
Vår tillbedjan inför denna härlighet och vårt deltagande i den heliga mässans offer är också vår bön för oss själva och för alla som sitter i mörker: ”Du som ledde de vise männen, led också oss…att en gång få skåda hans härlighet i himlen”.
Amen.