Bönen för dem som har makt

Vi kan sammanfatta dagens läsningar med att påminna oss Guds första bud: ”Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig”. I moderna öron låter det hotfullt, men egentligen är det ett gott budskap, som visar väg ut ur de problem som människan drar över sig när hon glömmer det viktigaste. Där Gud förnekas och människan försöker bygga livet efter eget huvud, blir samhället snart omänskligt, splittrat och utlämnat åt konkurrerande och grymma makter. Ateismen bygger inga goda samhällen.
I första läsningen hörde vi profeten Amos svänga sitt gissel över dem som ”trampar på de fattiga och utrotar de svaga i landet”. Vem för de nyfattigas talan idag, fattigpensionärer och de som ramlar mellan de sociala myndigheternas stolarna, eller fastnar i någon av köerna? Deras antal växer, men det märks inte bredvid andra nyheter. Att säga detta är inte att tala politik. Kyrkan säger det i sin sociallära.
Det är lätt att förlora modet och hamna i klagan, uppgivenhet och förakt för de mäktiga. Därför behövs uppmaningen i dagens andra läsning. Aposteln uppmanar till ”bön och åkallan, till förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla som har makt”. Från första tid har kyrkan sett det som sin plikt att be för alla människor, också för dem som har makten. Det var inte självklart att be för dem som mötte kyrkan med smälek, motstånd och förföljelse. Men vår Herre uppmanar oss att be för våra fiender och i de äldsta dokumenten om kristen gudstjänst ser vi hur kyrkan alltid har bett, inte bara för de svaga, utan också för makthavarna. ”Löna inte ont med ont, utan besegra det onda med det goda”, hade aposteln skrivit till de kristna i Rom, den stad där kejsaren residerade. Att be för kejsaren var också en bekännelse, eftersom denne krävde tillbedjan av sina undersåtar. Att be för honom var en stillsam påminnelse om att han bara var människa. Men att vägra kejsaren tillbedjan – bara några rökelsekorn inför kejsarens bild – kunde kosta livet. Idag kan man mista sitt arbete om man inte instämmer i det politiskt korrekta eller vägrar att delta i aborter.
När och var bad man för makthavarna? Apostelns ordval visar att det framför allt skedde i eukaristin, kyrkans viktigaste gudstjänst. Han uppmanar inte bara till förbön utan också till tacksägelse. På grekiska heter det eukaristi, som tidigt blev en benämning för den heliga mässan. I kyrkans centrum, vid hennes altare, har man från första tid bett, inte bara för kyrkan, för sjuka och nödlidande, utan också för ”kungar och alla som har makt”. Det är vår viktigaste politiska insats. I sitt hjärta ber kyrkan för den värld och det samhälle hon lever i. Hon gör det med sin starkaste bön, Jesu Kristi eukaristiska offer.
Redan det visar hur vi skall se på vår omgivning och våra medmänniskor. De är inte främlingar eller fiender, även om de står långt från kristen tro och kanske bekämpar den. De är medmänniskor, skapade av vår gemensamme Fader och återlösta av hans Son. De som har makten har fått den av Gud, utan att de kanske själva vet om det. Därför har de uppdraget att eftersträva det gemensamma bästa, fred, rättvisa och frihet. Alla kristna är kallade att delta i denna bön för ”dem som har makten”, efter vars och ens personliga förutsättningar – också om man lever i kloster. Staretsen Siluan säger att munkens huvuduppgift är att be för hela världen.
Aposteln uppmanar till denna förbön ”så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på allt sätt fromt och värdigt”. Bakgrunden är att de första kristna ofta beskylldes för att vara potentiella fiender till staten eller till den gemensamma ordningen. Kejsar Nero beskyllde de kristna för att ligga bakom den brand som utbröt i staden Rom. Det ligger inte så förfärligt långt från dagens aggressiva försök att marginalisera kyrkorna och göra religionen enbart till en privatsak. ”Tro vad ni vill, men blanda er inte i politiken”.
De krafter som vill begränsa religionen enbart till den privata sfären riskerar att såga av den gren de själva sitter på. Intolerans mot och okunnighet om tro och religion leder i slutändan till ett omänskligt samhälle. Kyrkans moraliska röst i den politiska och kulturella debatten är inget knep för kyrkan för att skaffa sig egna fördelar. Kyrkan vill bidra till ett samhälle som gagnar alla och det gemensamma bästa.
Ändå är kyrkans huvuduppgift inte den moraliskt politiska. Det allra viktigaste gör kyrkan i eukaristin. Att be för alla som har makt, säger aposteln, är ”riktigt och behagar Gud, vår frälsare, som vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen”. Kyrkans bön för alla vittnar om hennes tro på den ende sanne Guden, allas Skapare och Räddare. Hon vittnar om något utöver människans egna försök att finna livets mening och mål. Avgudar, särskilt mammon, är grymma herrar. Förr eller senare lämnar de människan i sticket.
En Gud och en förmedlare mellan Gud och människor! Kyrkans tro är provocerande, men hon skulle svika både Gud och människor om hon reducerade sig själv till en religion bland andra. Det starkaste skälet till hennes frimodiga budskap är att denne ende förmedlare gav sig själv till lösen för alla. Han gav sitt liv för att lösa och befria alla människor från hennes värsta fiender, tomheten, mörkret och ångesten. Eller med klassiska ord: synden, döden och djävulen. Vår Herre är vittnesbördet om Guds vilja att ”alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen”. Vittnesbörd heter på grekiska martyrium. Jesus är martyren, som med sin död och uppståndelse frambär vittnesbördet om Guds goda vilja för alla människor. Det är förvisso anspråksfullt, men knappast hotfullt. För att vittna om detta har aposteln insatts som lärare för hedningarna i tro och sanning. Ve mig, säger aposteln, om jag inte förkunnade evangelium!
Vår text har en rad anspelningar på den heliga eukaristin. Den återspeglar samma atmosfär som möter i tidiga eukaristiska böner. Varje gång vi firar eukaristin ber vi och bekänner vår tro på ”en enda Gud”. Eukaristin själv vittnar om honom som gav sig till ”lösen för alla”: ”Detta är mitt blod som har utgjutits för de många”. ”Se, Guds lamm, som borttager världens synder”. Därför ber kyrkan för hela världen och infogar sin och hela världens nöd i Kristi lidande och offer, i hoppet om uppståndelsen och i väntan på hans återkomst i härlighet.
Ur denna källa rustas vi för vittnesbördet. Så att hela världen dras närmare den stora eukaristiska tacksägelsen i tidens fullbordan, där Gud skall blir allt och i alla.
Amen.