1 söndagen i fastan

5 Mos 26:4-10 Ps 91:1-2,10-15 Rom 10:8-13 Luk 4:1-13

Är frestelsen möjlig att övervinna?

På denna första söndag i fastetiden hör vi hur Jesus frestas av djävulen. Det beskrivs med drastiska bilder, som från en främmande värld, men alla har erfarenhet av frestelse. Många bryr sig inte så länge det inte drabbar dem själva, men de som förstått att synden skiljer människan från Gud, de vet också hur svårt det är att inte falla för frestelsen. Frågan är om frestelsen går att övervinna. I prefationen skall vi höra: ”när han besegrade Frestaren lärde han oss att övervinna synden”. Hur stämmer det med de troendes ofta bittra erfarenheter?

De flesta kan nog instämma i hur dumt det är att falla för frestelsen. I efterhand frågar de sig varför det kunde hända. Varför slank den där elaka repliken ur mig? Hur kunde jag bli så arg över en småsak? Varför samlar människan på sig prylar som hon vet att hon inte behöver? Varför förs hon vilse av den goda sexualiteten, trots att hon vet vilket elände det kan leda till? Varför låter hon sig ockuperas av aggressivitet, för att dagen efter bli bedrövad? Inte ens aposteln Paulus tycks förstå sitt eget handlande. ”Det goda jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.”

Varför faller människan för frestelsen? De vanliga förklaringarna tycks inte räcka till. Psykologer, läkare, genetiker och samhällsvetare kan förklara en del, ibland mycket, men inte allt. Frågan blir snarare större ju mera kunskap vi har, inte minst för den kristne. Varför sviker den troende så lätt sina bästa föresatser, trots alla bittra erfarenheter?

Kristen tro säger att det finns ett X i ekvationen, en orm i gräset, en sabotör, en förförisk makt som lurar henne. Den moderna människan har sedan länge lyft ut djävulen ur sin världsbild. Problemet är bara att synden och ondskan inte försvann samtidigt. Frågan är om inte klassisk kristen tro bättre speglar den bistra och bittra verkligheten. Vår påve Franciskus varnar ofta för djävulens list och försåt.

Det kristna svaret på varför människan syndar är att hon ger efter för en frestelse. Orsaken är att frestelsen har en liten bundsförvant i varje människa. Katekesen säger att hon ”i sitt hjärta har en böjelse för det onda”. Vi har fått det i arv, utan att själva ha bett om det. Något gick fel redan i början. Hur skall man annars förklara att synden har följt mänskligheten som en skugga genom hela hennes historia? Fäderna liknar den onda böjelsen vid ett fnöske, något som lätt fattar eld. Frestaren vet om det och försöker antända detta fnöske, denna dragning till det onda. Att frestas är ingen synd. Att umgås med frestelsen är farligt. När människan bejakar frestelsen är synden ett faktum.

Djävulen har för länge sedan lagt av bockfot och svans. Då vore han ju lätt avslöjad. Satan är en andlig och osynlig makt. Bibeln beskriver honom som en fallen ängel. Han ville inte lyda och tjäna Gud. Han uppträder i olika draperingar, ibland som en ”ljusets ängel”, med bibelcitat och allt. Han frestar med något som i sig är gott. Ingen frestas av en rutten frukt. Med listiga argument ingjuter han misstro mot Gud och hans bud. Han får Gud att framstå som småaktig. Han lockar med en skenbar frihet från alla bud. Men djävulen ljuger. Inte för inte kallas han lögnens furste. Det är under hans ledning som människan hamnar i slaveri. Endast sanningen gör fri, säger Jesus. Dessutom saknar djävulen fantasi. Oftast är det samma tråkiga tema hela tiden, det som Jesus frestas av enligt Lukas, njutning, makt eller ära.

Går det att övervinna frestelsen? Finns det beprövade hjälpmedel?

Det första är att inte bli förvånad. Vi lever inte i paradiset. Det pågår hela tiden en kamp om människan. Katekesen säger att ”människan är insatt i denna strid för att hon i ständig kamp skall bestämma sig för det goda. Endast genom stor möda kan hon med Guds nåd uppnå sin inre enhet”. Det första är att upptäcka frestelsen som frestelse. Redan det är en halv seger. ”Överallt där något blir synligt finns ljus”, säger aposteln.

Det andra är att avvisa frestelsen. Varje påsknatt tar de troende avstånd från djävulen och det ondas lockelse. Frestelsen kan kännas övermäktig, men den känslan är knappt en halvsanning. Aposteln säger att ingen lärjunge prövas över sin förmåga. Det hör till fiendens strategi att blåsa upp sig och försöka skrämmas. Han har god hjälp av den förföriska halvsanningen om människans svaghet: ”jag kunde inte stå emot”, ”sådan är jag”, ”det är min natur”, eller att skylla på andra, rentav på djävulen eller demonerna. Ibland finns det ett hörn i hjärtat som inte vill stå emot. Det finns en lockelse i att slippa kämpa, att dödligt sug efter att ge upp. Det är ingen skam att bli rädd för en svår frestelse. Men rädslan behöver inte få sista ordet. Det finns ingen naturlag som säger att människan måste falla för frestelsen. En viktig erfarenhet är att upptäcka vilken kraft det finns i att säga nej till det onda. Men det behövs klarsyn och mod, så att hon inte låter sig ockuperas av rädsla och klenmod. ”Stå emot djävulen, och han skall fly för er”, säger aposteln Jakob. Vi kan inte hindra frestelsen att komma, men ”ingen kan förföras av djävulen om han inte frivilligt överlämnar sig åt honom”, säger Cassianus. Bjud inte in frestelsen, börja inte förhandla med den, avvisa den redan i porten. Det är lättare att stämma i bäcken än i ån.

Det tredje är det allra viktigaste. Att lita på och räkna med Guds hjälp. Samme munkfader säger: ”Visst är det naturligt att frukta styrkan i frestelsernas angrepp, men vad har de för makt jämfört med Herren som beskyddar oss”? Ett beprövat hjälpmedel som ofta möter under fastetiden är psalm 91 i Psaltaren. Psalmen beskriver olika frestelser, men påminner hela tiden om att Gud är starkare. Jesus citerar den i evangeliet: ”Änglarna skall bära dig på sina händer, så att du inte stöter din fot mot någon sten. Du skall trampa ned unga lejon och drakar”. Ett konkret hjälpmedel mot envisa frestelser är den smärtorika rosenkransen, att meditera över Herrens lidande och ta skydd i hans öppnade sida, som klippgrävlingen tar skydd i klippskrevan. Uthållighet behövs, kanske bara en kort stund till, just när man är på väg att ge upp. Benedictus ger rådet att ”aldrig misströsta om Guds barmhärtighet”. Inte döma sig strängare än denna barmhärtighet när människan fallit. Att inte bli liggande utan resa sig upp och fortsätta kampen – i förtröstan på Herrens barmhärtighet. Aposteln gav ett kraftigt löfte i andra läsningen: ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad.”

Kyrkan vet att de troende är svaga och att de har kort minne. Därför ger hon oss denna fastetid för att på nytt upptäcka att Herren är mäktig, trofast, och framför allt barmhärtig. Snart skall vi sjunga i prefationen: ”När Jesus besegrade Frestaren lärde han oss att övervinna synden, så att vi kan hålla högtid i renhet och sanning och en gång fira evig påsk i ditt rike.”

Amen.