Annandag Påsk

Apg 2:14,22-33 Matt 28:8-13

Döden kunde inte behålla honom

Påskdagen fortsätter. Hela denna påskvecka, den s.k. påskoktaven, är en förlängd påskdag. Påskljuset brinner ända fram till pingst. Det skall påminna oss om vad som gäller året runt och under all tid. Allt kristet liv är en fortsättning av det ljus som tändes den första påsknatten. Vi blir upplysta av det ljuset genom ord och sakrament för att bli brinnande i våra hjärtan. Det ljuset utgöts över apostlarna som tungor av eld den första pingstdagen, som Lukas berättar om i Apostlagärningarna. Därför hör vi ur Apostlagärningarna i varje mässa fram till pingst. Anden tänder påskens ljus i kyrkans liv och gärningar.

Idag hör vi senare delen av Petri predikan den första pingstdagen, där han förklarar varför Jesus måste uppstå från de döda. ”Det var inte möjligt”, säger han, ”att döden skulle få behålla honom i sitt grepp”.

Varför kunde inte döden behålla Jesus i sitt grepp? Det första svaret hämtar Petrus ur psalm 16 i Psaltaren. Där står det om kung David att han inte lämnades i dödsriket. Hans kropp skulle inte möta förgängelsen. Stämmer det? David var både död och begraven. Men Guds ord kan inte bedra. Därför måste orden ha en djupare mening. De måste syfta på den som David pekade fram mot, Messias. Det blir ännu ett skriftord som måste gå i uppfyllelse. Under stilla veckan har vi ju hört detta som ett återkommande omkväde i passionsberättelserna: ”Skrifterna måste uppfyllas”. Det finns gudomlig kraft i Guds ord. Det finns en plan i det vi har firat, och det är Guds plan för hela historien och hela tillvaron. Allt är inte meningslöst, även om det kan upplevas så. Det finns en plan i alltsammans, men vi behöver gå in i Jesu lidande för att upptäcka den, för att vi skall bli påskmänniskor, som kan vittna om detta nya liv. Därför läser vi skrifterna, så att vi rätt kan bedöma vad som verkligen händer i allt som händer.

För Jesus fanns det också ett annat skäl varför han inte kunde behållas av döden. Och här skiljer han sig från oss. Han levde i fullkomlig enhet med Fadern, livets källa. Jesus levde inte i ett isolerat jag. Han hade inget själviskt ego. Hans tankar var Faderns tankar. Hans vilja, glädje och lust var att göra Faderns vilja. Han var fullkomligt ett med sin Fader. Djävulen trodde att Jesus var som alla andra, och det blev hans stora misstag. Därmed förlorade djävulen sitt byte. Det gick honom ur händerna. In i döden fortsatte Jesus att överlåta sig åt Faderns vilja. ”I dina händer befaller jag min ande”. Han gjorde det av kärlek. Och kärleken är starkare än döden. Redan Höga Visan vet det: ”Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som graven.” Kristi uppståndelse är den gudamänskliga kärlekens seger, den avgörande mutationen i mänsklighetens historia, som vår förre påve har uttryckt det.

Hur får människan del av denna mutation? – Påven svarar: genom tron och dopet. Vi ser det i kyrkans påskfirande. Påsken handlar inte bara om Kristi uppståndelse, utan också om dopet. Det är under påsknattens gudstjänst som dop sker och doplöftena förnyas. I fornkyrkan bar de nydöpta sina vita dopdräkter hela veckan, åtminstone i gudstjänsten. I dagens och veckans mässor påminns vi hela tiden om dopet i kyrkans liturgi. Dopet i sin tur är helt och hållet påskpräglat. Kristi påsk ”programmeras” in i den döpte. Den döpte blir en påskmänniska. Kristi död och uppståndelse blir den kristnes grundmönster, den dagliga refrängen. Hon infogas i påskens övergång, genom död till liv, från slaveri till frihet, från skuld till förlåtelse, från det egocentrerade till det Kristuscentrerade, från det dödsdömda livet till det nya livet, det eviga, det som döden inte har makt över. Aposteln skriver: ”Jag har blivit korsfäst med Kristus.” Livet med egot i centrum har begravts i dopet. Livet har fått ett nytt centrum. ”Jag lever, fast inte längre jag själv”, skriver aposteln, ”det är Kristus som lever i mig.” – Det är vår tro, vår allraheligaste påsktro, men också en påminnelse om att vi ännu inte är riktigt framme.

Vi märker det genom att det är lättare att känna igen sig i fastetid och lidande, än i påsk och uppståndelse. Påskglädjen kanske inte infunnit sig, vilken kan ha olika orsaker. Vi är ännu inte i påskens fulla ljus. Vi är där genom tron och hoppet, men människan är bunden av tiden och måste, så länge hon lever på jorden, ständigt gå vägen via Jesu lidande och död, för att ta tron i besittning. Den enda människa som är oåtkomlig för dödens makter och de andliga fienderna är – den ödmjuke. Därför visade oss Jesus ödmjukhetens väg för att ta påskens fulla glädje i besittning.

Så länge det egocentrerade livet gör sig påmint, måste det dö på nytt. Det är den dagliga kampen. Tillvarons viktigaste kamp. Det är vårt bidrag till friden i familj och samhälle, för vår nästa och för världsfreden. Jesus säger det till sina lärjungar: ”Ni är världens ljus”. Johannes säger: ”Detta är den seger som har besegrat världen, vår tro”. Påskens ljus är starkare än världens mörker. När vi ansätts och frestas att dras in i mörkret, måste vi be om och söka Kristi ödmjukhet ännu ivrigare.

Den troende vet och den ödmjuke erfar att ingenting kan skilja honom från Kristi frid och glädje. Den ödmjuke lever i hoppet, hoppet att det inte bara om Kristus, utan också om honom en gång skall kunna sägas: Döden kunde inte behålla honom.

Amen.