30 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

2 Mos 22:21-27 1 Thess 1:5-10 Matt 22:34-40

Vägen till kärleken

Vad är tacksammare än att tala om kärleken? Ingen har invändningar mot kärleken. Den sekulariserade människan kan ha invändningar mot tron, men knappast mot kärleken. Också helgonen instämmer. För dem är kärleken självklart det viktigaste. Alla tycks vara eniga om att kärleken är det största. Men när det blir konkret eller när vi frågar efter kärlekens innebörd, är enigheten inte lika självklar. Vi anar att kärlek kan betyda olika saker. Många har förvända tankar om kärleken, ofta p.g.a. begränsad och ofullständig kunskap om den. Åter andra reagerar med sorgsen bitterhet eller med dåligt samvete när de hör ordet kärlek. Ändå finns hos de flesta en gemensam fascination och aning. Helgonen bekräftar att kärlekens lockelse vittnar sant. Finns det en väg som man måste gå för att förstå kärleken?

Vi hörde i evangeliet att kärleken är ett bud, ett gudomligt bud. Redan här kommer frågor och invändningar. Kan man befalla någon att älska? Är inte kärleken först och främst en spontan känsla och lust att engagera sig och visa empati? Men vi hörde inte fel. Det är ett bud. Jesus bekräftar vad redan Mose lag hade sagt: ”Du skall älska Herren, din Gud, och din nästa som dig själv.” Jesus nöjer sig inte med ett råd eller en rekommendation. Han kunde ha motiverat budet terapeutiskt, så att också människan idag lättare kunde förstå. Människan mår bättre av att älska och göra gott än att låta sig styras av själviska behov. Det är hälsosamt att följa kärleksbudet. Men Jesus ger ingen sådan motivering. Han måste mena att kärlek är något ännu viktigare och något mera är att ”må bra”.

Ett bud riktar sig inte till känslan. Känslan kan inte ”befallas”. Ett bud riktar sig till människans förstånd och till hennes vilja. Det är med sitt förstånd som människan hör och förstår vad Gud befaller och det är med sin vilja hon följer den insikt hon fått. Den klassiska definitionen på kärlek kan formuleras så: Kärleken är den rätt inriktade och kraftfulla viljan. Med sitt förstånd inser människan att hon måste vända sin kraft i rätt riktning, mot Gud och sin nästa. Och det är med viljan hon följer den insikt hon fått.

Många blir stående här i början. De kan attraheras av och glädjas över Pauli ord om att kärleken är störst, men det stannar vid en känsla. Och känslan är varken stabil eller pålitlig. Den ersätts snart av andra böjelser. Den oomvända människan hör gärna de vackra orden, men vill inte veta av deras kraft. Paulus berömmer de kristna i Thessaloniki för att de tagit emot hans budskap inte bara som ord utan också ordens kraft.

Vad betyder det att älska Gud? Det klassiska svaret är: Att älska Gud är att hålla hans bud. Jesus bekräftar det när han säger: ”Den som älskar mig håller mina bud”. Här slutar många att lyssna. De får stöd av många vägledare som säger att kärleken inte behöver några bud. Och det stämmer, men inte ”ännu”. Det är för tidigt att här citera Augustinus kända ord: ”Älska och gör vad du vill”. Det är ett ord för dem som kommit långt på vägen. De falska vägledarna säger att kärlek är en befrielse från alla bud. Men kärleken är budens fullbordan, inte deras upplösning. Den som i början har en skev bild av kärlek hamnar snart i kärlekslöshet.

Den som däremot fortsätter att lyssna och som ger Guds ord rätt i sina bud, låter ordet utföra sitt verk i henne. Hon förs vidare på kärlekens väg. Hon låter budordet avslöja de egna synderna mot kärleken. Ordet väcker ånger, en hälsosam ånger och sorg. Den sorgen är förvånande. Den är nämligen nära släkt med glädjen och leder till befrielse och en djupare längtan efter att växa i kärleken. Gud har övervunnit ett första hinder på kärlekens väg. Människan har börjat vakna och har tagit de första stegen.

Men den som kämpar för att förbli i kärleken, även när det kostar på, stöter på nya hinder. Hon känner ännu sig själv dåligt. Vi hörde t.ex. i första läsningen: ”En invandrare skall du inte kränka eller förtrycka” – eller tänk på budet att älska sina fiender. När ett bud drabbar räcker det inte ens med viljan bli en bättre människa. Hindren sitter djupare. Människan behöver vägledning och hjälp för att inte ge upp på kärlekens väg.

Det är därför Gud har sänt sin Son och sin helige Ande. Det är därför Sonen levde på jorden mitt ibland oss och sedan genom sin Ande utgöt sin kärlek i hjärtat på dem som såg sin nöd. Det är enda vägen för att låta kärleken växa i oss, som vi bad i kollektbönen. Det förutsätter tron, tron på den ”sanne och levande Guden”, som vi hörde i andra läsningen. Ur tron växer hoppet, och hoppet växer ju mera vi lär känna vår Herre och hur mycket han älskar sina lärjungar. ”Utan mig kan ni ingenting göra”, säger Jesus. Utan honom kan vi inte älska varken Gud eller vår nästa. Han är vägledare genom sitt eget sätt att leva. Han älskade Faderns vilja över allt annat. Han sade: ”Ske inte min vilja, utan din”. Han är också frälsare för alla som misslyckats med kärleken och som söker förlåtelsen. Genom sin Ande ingjuter han sin kärlek i dem som följer honom och håller hans bud.

I hans efterföljd lär sig lärjungen att älska Gud av hela sitt förstånd. Hon vill varje dag lära sig mera om honom i hans ord. Utan växande kunskap om Jesus är det lätt att ge upp och låta sig föras vilse. Men denna kunskap stannar i teorier och åsikter om de inte utövas och praktiseras. Redan det leder till frihet, men inte en frihet från buden, utan friheten i att göra det goda. Den helige Benedictus samlar det i en enda mening: ”Ingenting föredra framför kärleken till Kristus”. Vi är på jorden för att lära oss att älska. Det är den nödvändiga förberedelsen för det eviga livet, där det bara finns plats för dem som älskar. Kärleken är det enda som får tas med in i himlen.

Det avgörande sker när kärleken sjunker ner i hjärtat. Denna kärlek sprider en angenäm doft och glädje mitt i lidande och motgångar. Så beskrev Paulus de troende i Thessalonike: ”Ni följde Herrens eget exempel under många lidanden, med den glädje som den helige Anden ger”. Benedictus säger att hjärtat vidgar sig ju mera lärjungen växer i kärleken. Budet att älska med hela sitt hjärta leder till denna inneboende kraft. Hjärtat blir en boning för den Treenige. Och där han bor är rymd och vidd, säger Augustinus. Vi sjöng det före evangeliet: ”Om någon älskar mig, bevarar han mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom”. Det är nu lärjungen erfar att Kristi bud är skonsamt och att hans börda är lätt. Kärleken är det bästa vittnesbördet om tron. Kärleken innefattar och fullbordar alla andra bud. Det är till denne som Augustinus ord riktar sig: ”Älska och gör vad du vill”.

Kärleken är, vilket förvånar nybörjaren, också till slut det lättaste av alla bud. Det bud som gör att människan kan gå med lätta steg. Det är det som den lilla Theresa upptäckte. Hon skriver: ”Jag har lärt mig att glömma mig själv för att glädja andra, och från den dagen har jag varit lycklig.” Varje gång vi glömmer oss själva för att hjälpa och glädja en medmänniska, ger vi något av vårt liv, dör vi lite grand bort från oss själva, men varje gång leder det också till uppståndelse, till en större frihet och en större glädje. Den som älskar lider med den som lider och gläder sig över hans gåvor. Och upptäcker att det egna hjärtat vidgar sig.

Kärlekens yttersta hemlighet är att den som älskar blir ett med den älskade. Det finns ett korn av sanning i människans spontana fascination inför kärleken, men bara den som fortsätter på kärlekens väg till dess fullbordan förstår och erfar det.

Detta heliga utbyte får vi del av genom hans kropp och blod. Han i oss, vi i honom. Så att människan med hela sin varelse kan säga: ”Av hjärtat har jag dig kär, Herre, min starkhet.”

Det största budet visar sig vara vägen till den största av alla gåvor. ”Min vän är min och jag är hans.”

Amen.