29 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Jes 45:1,4-6 1 Thess 1:1-5a Matt 22:15-21

Kan människan blir enkel och rak?

Vi hör i evangeliet hur Jesus ställdes inför en listig fråga. Man för­söker fånga honom i en fälla. Och vi vet att det inte är enda gången i historien. Fariséernas list finns potentiellt i varje oomvänd människa, och den finns delvis kvar i den som inte fullbordat sin omvän­del­se. Redan Predika­ren säger: ”Gud gjorde människan enkel och rak, men hon hittar på alla möjliga konster”. (Pred 7:30)

Varför försöker de få fast Jesus? De har hört honom men vill inte ta emot hans ord rakt och enkelt. Ändå blir de inte kvitt honom. Detta irriterar dem och de försöker gillra en fälla. De börjar med en ståtlig kompli­mang: ”Mästare, vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg”. De som hörde måste ha blivit imponerade av detta vördsamma tilltal. De förstärker komp­limang­en ytterligare ett steg: ”Du faller inte un­dan för någon och ser inte till perso­nen”. Indirekt for­mule­rar de vad alla anständiga män­ni­skor i princip är eniga om. Paulus bekräftar det: ”Gud gör inte skillnad på människor”.

Men i deras mun är det en illvillig fälla. De frågar inte efter sanningen. Tvärtom är de störda av vad de tidigare har hört från honom. Nu vill de få fast honom. De ”hittar på alla möjliga konster”, som Predikaren sade. Så gör den som är träffad av något Jesus har sagt, men står emot det. ”De håller sanningen fången i orättfärdighet”, som aposteln ut­trycker det. Det kan gälla också dem som tagit viktiga steg på trons väg. Något har träffat dem i Jesu eller Kyrkans undervisning, men de vill inte ta detta till hjärtat och vända om. Däremot vill de gärna höra om Guds nåd och barm­härtighet, som därmed för dem blir en falsk tröst. De hittar på alla möjliga konster för att slippa undan den sanning som har träf­fat dem. De avgör själva vad de vill lyssna på och det finns alltid böcker och falska trösta­re till förfogande.

De som gett Jesus komplimangerna formulerar sin fråga: ”Är det rätt eller inte att be­tala skatt till kejsaren?” Bakgrun­den var en förhatlig skatt som romarna hade ålagt det ju­diska folket. Skatten skulle åläggas med ett mynt, en denar, som motsvarade ungefär en dags­lön. Skatten var hatad också för att myntet var präglat med en bild av kejsaren och texter som tillskrev honom gudomlig värdighet. Att betala denna skatt uppfattades som ett svek mot den judis­ka tron på en enda Gud. Somliga judar vägrade ett avlägga den, men de fles­ta fann sig i det med en tyst reservation. Om Jesus hade svarat att man kunde be­ta­la skatten, hade de kunnat anklaga honom för bristande tro på den ende Gu­den. Om han ha­de upp­manat till skatte­vägran, hade han kunnat anklagas för uppror mot den ro­merska makten.

Jesus genomskådar deras konster och onda avsikter. Han undviker suveränt den gillra­de fällan. ”Hycklare”, säger han, ”varför vill ni sätta mig på prov?” Han går skickligt till vä­ga, steg för steg. Först ber han dem visa fram ett mynt. De räcker fram en denar och han frågar: ”Vems bild och namn är det här?” De sva­rar aningslöst: ”Kejsarens”, och går där­med själva i fällan. Så följer Jesu svar: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsa­ren och Gud det som tillhör Gud”. De som trodde sig ha fångat Jesus fastnar själ­va i fällan. De häp­nar och går sin väg, överlistade. ”Den svekfulle mö­ter du med list”, sjunger psalmisten. Je­sus har inte bara duvans oskuld, utan också or­mens list.

Jesu svar har spelat en viktig roll i kyrkans historia. Också i hennes sociallära. Kyrkan har inga anspråk på att stifta lagar för det jordiska samhället. Hon vill inte grunda någon guds­stat. Hon respekterar de rättvisa lagar som samhällets egna legala instanser stiftar. Gud för historien framåt också genom de härskare som inte känner honom. Vi hörde i första läsningen om perserkungen Kyros, som på 500-talet f. Kr. beredde väg för israeli­ternas återkomst till Jerusalem. Detta skedde utan att Kyros själv kände den sanne Gu­den. Pau­lus skriver i Ro­marbrevet att de styrande är Guds tjänare, utan att veta om det.

”Ge alla vad ni är skyldiga dem, skatt, tullar, respekt, vördnad”. I Jesu ord finns också grun­den till kyrkans respekt för ve­tenskap och mänskligt förnuft. Det är inte bara förnuftet som behöver tron. Tron behö­ver också förnuftet. Kyrkan vet, också av bitter erfa­ren­het, att hon själv måste lyssna till ve­tenskapen, när denna talar med sin egen kompe­tens.

Men ordet om att ge kejsaren vad kejsaren tillkommer har också använts för att legiti­me­ra statliga övergrepp både mot kyrkan och mot människor. Idag tror sig ibland veten­ska­pen veta allt och överskrider därmed sin egen kompetens. Inte heller låter sig kyrkan köras ut ur det offentliga livet, till det enbart privata.

Den som enkelt lyssnar till Jesu ord hör var accenten ligger. ”Ge Gud det som tillhör Gud.” Myn­tet hade en bild, som visade dess ägare. Människan är själv ett slags präglat mynt. Hon bär Guds bild i sitt innersta. Hon är ska­pad till Guds avbild. Ge Gud det som tillhör Gud. Det är människans grundläggande skyldighet.

Jesus vill göra detta möjligt genom att kalla människan till omvändelse och tro. Han vill återställa den skadade gudsbilden i människan, den bild som han skapat enkel och rak, men som synden förför till alla möjliga konster, som Predikaren uttryckte det. De som ställ­de den falska frågan till Jesus av­visade den hjälpen. Ändå var de berörda. Att de avvisade vad de hört blir deras fall. De troende som avvisar stannar på halva vägen. Deras omvän­del­se förblir ofullbordad. Deras hjärtan är fortfarande delat.

Den, däremot, som hör, också med hjärtats öra, och som villigt tar emot och fullbordar det i handling, lär sig den enkla och raka vägen. Hon låter Mästarens ord leda till omvän­del­se. Hon får nåden att ge Gud det som tillhör Gud. Därmed upprättas hon och befrias från alla möjliga konster och onödiga bördor.

Att bli ”enkel och rak” rymmer ett löfte, löftet att kunna se och urskilja. Jesus kallar det ett ”ogrum­lat” öga. Det betyder ett ”enkelt” öga, ett öga som inte är delat av att följa både Gud och världen. Det ögat ger hela kroppen ljus. De monastiska fäderna kallade det för ur­skiljningsförmåga, discretio. Gåvan ges åt den ödmjuke, som själv blir enkel och rak. Det är vad Jesus lo­var: ”Den som följer mig skall ha livets ljus”, det är ljus för livet.

Jesus var Guds sanna avbild, rak och enkel. Hans vilja och lust var att odelat göra Fa­derns vilja. ”Jag ger mitt liv för att sedan få det tillbaka”, säger Jesus. ”Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja”. Han gav åt Fadern det som tillhörde honom, hela sitt liv.

Utan Kristus kan vi ingenting göra. Han har nyskapat och bekräftat Guds bild i oss ge­nom dopet och konfir­ma­tionen. Avbilden förstärks och förnyas i varje eu­ka­ris­ti. Det kristna livet har som sitt hisnande mål att avbilden skall mogna till likhet med urbilden. Liksom skattepenningen tillhör kej­sa­ren, tillhör människan Gud. Och då hittar hon också rätt när det gäller vad hon skall ge kej­sare och statlig över­het.

”Ge Gud det som tillhör Gud.” Därför firar vi den heliga eukaristin. Vi bär fram oss själva och ber om den förvandling som sker på altaret och som fortsätter i den heliga kom­munio­nen. För att återskapa människan och göra henne rak och enkel, befriad från alla möjliga konster.

Amen.