23 Söndagen under året

Hes 33:7-9 Rom 13:8-10 Matt 18:15-20

Kärleken gör inte nästan något ont – om konsten att förmana

Konsten att förmana och tillrättavisa syndare är inte vår tids bästa gren. De flesta värjer sig och vill inte ens höra om saken. Men ingen mänsklig gemenskap har klarat sig utan förmaningens konst. När den fallit i vanrykte och glömts bort tar andra krafter över, och de är inte nådiga. Förmaningens konst bygger upp en hållbar gemenskap. Ty förmaning har sin källa i kärleken och kärleken vållar inte nästan något ont, som aposteln säger i andra läsningen.

Aposteln Paulus nämner i andra läsningen fyra av de tio buden, inte bryta ett äktenskap, inte dräpa, inte stjäla, inte ha begär, och säger att de och alla andra bud sammanfattas i ordet: ”Du skall älska din nästa som dig själv”. Så tillägger han: ”Kärleken vållar inte din nästa något ont”. Alla instämmer, men kanske lite för snabbt, ty kärleken kan också innebära att tillrättavisa och förmana sin nästa som bryter mot buden.

Det var den uppgift profeten hade. Han liknas i första läsningen vid en väktare för israeliterna. Han skulle varna folket när de bröt mot något av buden. Om han inte gjorde det blev han medskyldig och fick samma straff som syndaren. Guds avsikt med att sända profeter var att ge syndarna möjlighet att vända om för att få förlåtelse och liv. Profeten låter sträng och ”dömande”, men det sker av kärlek. Kärleken är inte motsats till bud och lag. Den är, säger samme apostel, lagen i dess fullhet.

Därför är det av kärlek som föräldrar måste fostra sina barn, lärare hålla disciplin bland eleverna, polis vaka över ordningen i samhället och de ansvariga i kyrkan förmana de troende att hålla Kristi bud. Men det kan också bli en skyldighet för den enskilde. Till de s.k. barmhärtighetsverken hör att tillrättavisa syndare. De andra kan vara svåra att följa, men bejakas lätt i princip – t.ex. att ge mat åt hungrande, besöka sjuka och fångar, trösta bedrövade, be för levande och döda. Det är svårare att bejaka förmaning och tillrättavisning som ett barmhärtighetsverk.

Invändningarna är många. Är vi inte förbjudna att döma? Retar det inte bara upp och skapar irritation? Skall jag lägga mig i andras angelägenheter? Är det verkligen kärleksfullt? Självutnämnda moralpoliser kan göra samlivet svåruthärdligt. Många har dåliga erfarenheter, men – missbruket upphäver inte bruket. Att mamma inte skall tjata är säkert riktigt, men det upphäver ju inte hennes skyldighet att fostra. Vad händer i en skola där lärarna berövats sin auktoritet? Eller i samhället där polisen inte vågar ingripa? Frånvaron av hälsosam förmaning befrämjar likgiltighet för nästan. Det kostar ju ingenting att se bort och tänka att det inte angår mig. Den troende kanske mumlar något om att vi alla är syndare.

Den underliggande orsaken till att förmaningen har försvunnit är sannolikt att det ställer krav på förmanaren. Vi ser det i Benedictus Regel, där abboten uppmanas att hata det onda, och samtidigt älska syndaren. Vi kan citera direkt ur denna 1500 år gamla regel: ”Måste abboten tillrättavisa skall han handla klokt och inte gå för långt, så att han inte bryter sönder kärlet genom att alltför ivrigt skrapa bort rosten. Han skall alltid vara på sin vakt mot sin egen bräcklighet och tänka på att det knäckta strået inte får brytas av”. Ja, tänker man kanske, vem kan då förmana? Det är som om Benedictus hörde invändningen. Han fortsätter: ”Med detta vill vi inte säga att han skall tillåta felen att frodas. Han skall utrota dem klokt och kärleksfullt så som han bedömer lämpligt för var och en. Han skall sträva mera efter att bli älskad än fruktad”. Även fortsättningen tycks ständigt aktuell. ”Han skall inte ha lätt att bli upprörd och ängslig, inte vara böjd för överdrifter och envis, inte avundsjuk och alltför misstänksam – annars får han aldrig någon ro”. Munkfadern talar om ”förutseende och moget övervägande” och till slut om den goda omdömesförmågan, ”så att de starka har något att sträva efter och de svaga ändå inte flyr”.

Det är svårt, men inte omöjligt, att förmana. Men kanske är det ännu svårare att ta emot en förmaning. Att avvisa en förmaning, i förtrytsamhet och sårad stolthet, är ingen konst. Det går av sig självt. Den högmodiga människan gör dessutom gärna teater inför andra av hur ”illa hon blivit behandlad”, hur hon ”känner sig kränkt”. Men att lyssna till en förmaning kan vara ett avgörande steg framåt i den egna mognaden. De som förmanar och fostrar mig kan bli mina största välgörare, till större hjälp än de som bara varit snälla och strött komplimanger på min väg. Även om det ibland tar tid att upptäcka det. Den som förmanar blir den läkare som botar från en sjukdom vi själva varit blinda för. Benedictus liknar abboten i en sådan situation just vid en läkare.

Det tycks finnas ett samband mellan att förmana och att förmanas. Att förmana andra tycks förutsätta beredskapen att låta sig förmanas. Den människa som inte ser bjälken i sitt eget öga kan inte förmana. Aposteln säger: ”Om någon skulle ertappas med en överträdelse, skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad”. Det märkliga, trösterika och uppbyggliga, är att de andliga fäder och mödrar som talat tydligast om att aldrig döma sin broder, de har också ägt förmågan att förmana. Lilla Theresa av Jesusbarnet har lärt kyrkan mycket om kärleken som den enda och enkla vägen. Som novismästarinna tvekade hon ändå inte att bestämt och omutligt förmana den syster som handlade fel eller gick galna vägar.

Förmaning kräver inte bara ödmjukhet, utan också klokhet. Evangeliet talar om att först tala i enrum med den felande. Det är den nödvändiga diskretionen. Att tala med andra först, eller rentav skvallra eller förtala, är en synd som saboterar hela saken. Förmaning är ingen självpåtagen uppgift. Profeterna hade särskilt uppdrag av Gud. Aposteln talar om förmaning som en särskild gåva och uppgift i församlingen. I klostret är det den överordnade som har ansvaret. I församlingen den som har herdeämbetet. Föräldrar har uppgift och skyldighet att fostra sina barn, läraren sina elever. Men vi kan också som enskilda komma i situationer där vi måste förmana en vän eller medkristen. Risken är att vi annars blir medskyldiga till andras synder. Vi är ju lemmar i samma kropp. Vad en lem gör påverkar hela kroppen.

Kyrkan har av sin Herre fått fullmakt och skyldighet att förmana och till och med utesluta den obotfärdige från den sakramentala gemenskapen. Detta står inte i motsättning till kärleken, även om det ofta uppfattas så. Evangeliet anger detta som en sista utväg och talar just där om bönens avgörande roll. Inte ens här ger man alltså upp hoppet. När Benedictus räknat upp alla åtgärder och hjälpmedel som finns och dessa ändå varit förgäves, talar han om ”ett bättre medel: sin och alla brödernas bön” för den felande brodern. Tidigare har han också citerat aposteln Paulus, som talar om att förlåta och trösta den felande, ”så att hans sorg inte blir så stor att han går under. Därför ber jag er”, fortsätter aposteln, ”att verkligen visa honom kärlek”.

Att ta emot en förmaning är något helt annat än att av feghet och falsk undergivenhet låta sig hunsas av någon med självpåtagen lust att vara dörrvakt för andras samvete. Ännu mindre handlar det om att bli en vindflöjel för vad den eller den råkar tycka eller kasta ur sig. Också Jesus var omutlig när han blev orättfärdigt anklagad, ja, han gav svar på tal när han örfilades inför stora rådet. Också här behövs urskiljningens ande.

Den riktiga och hälsosamma förmaningen växer ur Kristi kärlek, den kärlek som kommit för att bota de sjuka, upprätta de fallna och som ger sitt liv för sina vänner. En sådan förmaning gör inte nästan något ont. Den visar syndaren till rätta. Låt oss be om tillväxt i förmaningens konst och om beredskap att själva låta oss förmanas.

Amen.