Johannes Döparens födelse

Jes 49:1-6 Apg 13:22-26 Luk 1:57-66,80

Utan profeter förvildas folket

Mitt i sommaren firar vi denna märkliga födelsedag. Kontrasten mellan svenskt midsommarfirande och profetens kärvhet är enorm. Men Kyrkan kan inte låta bli att vittna om profetens nödvändighet. Inte minst Johannes Döparen, den siste i raden av profeter. Han är det enda helgon, förutom jungfru Maria, vars födelse firas.

Det finns något förskräckande och obevekligt över profetens roll i den heliga historien. Profeten är sänd direkt av Gud. Inte indirekt, som andra ämbeten i kyrkan. Det märks redan när profeten kallas, ”redan i moderlivet”. Han har inget val. Han måste helt stå till Guds förfogande. Han förkunnar inga egna läror eller idéer. Han frågar inte vad människan tycker och anser. Hans budskap är de ord som Herren lägger i hans mun. Det är hans enda vapen. Något stöd från människor kan han inte räkna med. Han kan klaga över sin kallelse. ”Förgäves har jag mödat mig, fruktlöst och fåfängt har jag förtärt min kraft.” Profetens framgång är ofta minimal, åtminstone så länge han lever. Ofta blev de dödade. Men i detta förskräckande och obevekliga ligger deras budskap. Det finns en sanning som inte kan förhandlas om. Det finns en lag om rätt och fel, oberoende av vad människor anser och beslutar om. ”Utan profeter förvildas folket”, säger den vise. Vågar vi be om dem? Kyrkans villkor i samtiden blir alltmer profetisk.

Lukas berättar grundligt om Johannes födelse. Den väckte glädje, förundran och fruktan bland vänner och släktingar. Dels för att modern Elisabet fick ett länge efterlängtat barn. Men inte bara det. Fadern, prästen Sakarias, hade i templet fått besök av en ängel, som förkunnade barnets födelse. Fadern tvivlade och blev stum, men återfick rösten när han bekräftade vad barnet skulle heta. Folket fruktade och frågade: ”Vad skall det inte bli av detta barn?”

Samtidigt som Johannes Döparen var unik, har varje kristen en profetisk kallelse. Den fick vi i dopet. Våra basvillkor liknar profetens. Människan har en stor frihet att själv bestämma över sitt liv, men friheten är inte total. Varje människa är kallad redan i moderlivet. Gud kände mina tankar innan jag tänkte dem själv. Hans plan med mitt liv finns skriven i hans bok. Profeten i mig ber: ”Rannsaka och pröva mig, och se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen”.

Som profeten får vi klaga och fråga över hur fruktlöst och fåfängt livet kan verka, men det ändrar inte på kallelsen. Paulus var förföljd, men inte övergiven, plågad men ändå glad. Profeten påminner oss om att bitterheten inte behöver få sista ordet.

Profetens enda vapen var Guds ord. Därför läser vi Guds ord för att förbli i ljuset och inte dras över på mörkrets planhalva. Vi läser det dag och natt, säger profeten. Det bereder väg för ljuset. Döparen beredde väg för den som skulle komma efter honom.

Profeten vittnade om Guds ord. Det är varje kristens kallelse. Mest i handling, men ibland också i ord. I responsoriepsalmen kan vi höra Johannes röst: ”Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv… Benen i min kropp var inte gömda för dig, när jag bereddes i det fördolda.” Ett profetiskt svärd mot alla övergrepp på det värnlösa människolivet. Men också ett evangelium för varje vilsen själ. ”Den som bekänner mig inför människorna”, sade Jesus, ”skall jag kännas vid inför Fadern. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min fader i himlen.” Andra Vatikankonciliet säger att detta vittnesbörd gäller inte minst kallelsen i äktenskap och familj. ”Med hög röst bär den kristna familjen ett budskap om gudsrikets närvarande krafter och om det eviga livets hopp. Genom sitt exempel och vittnesbörd överbevisar de världen om dess synd och upplyser dem som söker sanningen”. Samtidigt har munkar och nunnor känt igen sig i Johannes Döparen. När den helige Benedictus byggde två kapell för sitt kloster på Monte Cassino, då vigde han det ena åt Johannes Döparen.

Trots det unika i hans kallelse kan därför varje troende känna igen sin kallelse i hans. ”Han skall bli större och jag mindre”, säger Johannes om Kristus. Det är helgonens och ödmjukhetens väg till lycka och glädje. Ty omvändelse och ödmjukhet är inte självändamål, utan vägen till glädje. Profeten Jesaja talar inte bara om möda och fåfängt arbete. Han fortsätter: ”Ändå skall Herren ge mig min rätt, min lön finns hos min Gud.”

Det är den glädjen som ges åt den som överlåter sig åt Guds vilja. Därför firar vi med tacksamhet Johannes Döparens födelse.

Amen.