3 söndagen i fastan

2 Mos 17:3-7 Rom 5:1-2, 5-8 Joh 4:5-42

Om du visste vad Gud har att ge dig

Det är Jesu ord till kvinnan vid Sykars brunn. Först är det Jesus som ber henne om vatten att dricka. Men vid brunnen händer något. Rollerna blir ombytta. Hon har gått för att hämta vatten under den heta siestan mitt på dagen. Hon ville slippa de dömande blickarna. När hon återvänder söker hon själv upp människorna i staden och berättar frimodigt om vad som hänt. Hon smög sig ut, men återvänder som en annan människa, förvandlad av det vatten Gud har gett henne.

Denna händelse lästes i fornkyrkan några veckor före påsk, med särskilt ärende till dem som skulle döpas under högtiden. Den är ju en beskrivning av vägen till tro och ett nytt liv. Vi hör detta evangelium under fastetiden. Också de redan döpta behöver höra på nytt, för att inte fångas av det knotande som första läsningen berättade om. Det talas också om sådd och skörd. En första skörd ser vi i de samarier som vittnar om Jesus som ”världens frälsare”. Händelsen är en bild av den unga kyrkans mission. Men missionsmetoden är märklig. Det börjar med en trött Jesus, som ber kvinnan om lite vatten. Om törst talar Jesus en gång till, från korset. Det han mest törstar efter är människans tro.

Detta är den fjärde evangelistens hisnande budskap. Gud sänder sin Son som en törstande människa. Han vill släcka människans djupaste törst, och i människans inre gräva fram en källa, som flödar över av liv.

Mötet vid Sykars brunn sker i form av ett samtal, ett samtal med frågor och svar, som för ut på allt djupare vatten. Johannes har gett det en genomtänkt litterär form. Jesus är trött efter vandringen och ber om något att dricka. Kvinnan blir förvånad. ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten. Jag är ju en samarisk kvinna.” Det var inte vanligt att en man gav sig i samtal med en främmande kvinna, allra minst en judisk man med en samarisk kvinna. Judarna betraktade samarierna som avfallna från den rena judiska tron. De ”fem män”, som Jesus snart skall tala om, kan också syfta på de avgudar som samarierna dyrkade. Kvinnan får detta märkliga svar. ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.” Kvinnan, vi får inte veta hennes namn, måste ha lyssnat utan förbehåll. Samtidigt låter hon sig inte berusas. Hon fortsätter att tänka. Hon frågar sig fram. ”Du har inget att hämta upp vatten med och brunnen är djup.” Hon har hört att Jesus talat om ”levande vatten”. Sådant fanns inte i cisterner och brunnar, utan i floder och vattendrag. Men hennes fråga visar att hon hört ännu mera i Jesu svar. ”Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen? Varifrån tar du det levande vattnet?” Finns det ett vatten som inte bara är levande, utan livgivande? Kvinnan formulerar människans djupaste fråga. Var finns källan? Källan till livet? Finns det en källa till glädje och frid?

Jesus hör att kvinnan lyssnar, inte bara med öronen utan också med hjärtat. Därför går han ett steg vidare. ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger blir aldrig mer törstig.” Kvinnan hade kunnat komma med invändningar. Hon hade kunnat kräva åtminstone ett tecken på att han inte var en dåre eller bedragare. Men hennes förtroende är större än hennes tvekan. Då går Jesus henne in på livet. ”Gå och hämta din man”, säger han. Kvinnan hade kunnat stänga dörren, som många gör när det blir för närgånget och personligt. Men hennes respekt för sanningen övervinner rädslan. Hon svarar uppriktigt: ”Jag har ingen man.” Jesus bekräftar hennes uppriktighet och formulerar själv hennes bikt: ”Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.” Kvinnan hade kunnat ta det som en kränkning, men hon har förstått att denne man inte är ute för att döma henne. Hennes respekt för sanningen och längtan efter livgivande vatten är starkare. Hon går ett steg till. Hon erkänner honom som en profet och passar på att ställa en aktuell fråga om var den rätta platsen för tillbedjan är, Jerusalem eller Gerisimberget i Samarien. Det var en stridsfråga mellan judar och samarier. Jesus lyfter frågan över dispyten om platser och territorier. Han talar om tillbedjan i ande och sanning. Johannes låter hela Treenigheten skymta fram, men första steget är att förstå vem ”sanningen” är. Hos kvinnan väcks hennes Messiasförväntan. Den hon har fått genom att lyssna till de heliga skrifterna.

Då är stunden inne. Jesus avlägger ett av de fåtaliga vittnesbörden om sig själv. ”Det är jag, den som talar till dig.”

När kyrkan läser och förkunnar detta evangelium är det inte något förflutet. Det som hände då, händer nu, för den som lyssnar. Saliga de som hör. ”Idag, när vi får höra Guds röst, må vi inte förhärda våra hjärtan” sjöng vi mellan läsningarna. För den som lyssnar får orden liv. Någon talar till den som lyssnar med hjärtats öra. En låga tänds. En gåva ges till lyssnaren. En gåva i människans innersta. Trons gåva. ”Tron kommer av hörandet”, säger aposteln. Evangeliet kallar det en källa med levande vatten. Andens gåva. Den kärlekens Ande som, enligt aposteln, ingjuts i våra hjärtan. Vissheten om att Kristus har gett sitt liv för oss medan vi ännu var syndare.

Också när vi, som Israels folk i öknen, börjar klaga och knota över svårigheter och motgångar. De fick bevittna ett märkligt under. Mose slår med sin stav på en klippa och ur klippan rinner det fram vatten. Det är en profetia om hur Kristus på korset får sitt hjärta genomborrat. Ur hans hjärta rinner det fram blod och vatten, källan till kyrkans dop och eukaristi. Källan till att tron ges på nytt. Det som dopkandidaterna förbereddes att ta emot. De redan döpta behöver få den stärkt och förnyad, ständigt på nytt, för att hålla sin törst vid liv.

Kvinnan lät sin kruka stå. Hon glömde sitt ärende och skyndade på lätta fötter och med högburet huvud in i staden, för att förmedla sin gåva till de andra i staden. Hon är en av kyrkans första missionärer.

Kvinnan förmedlar en första gåva till sina grannar i staden. Men många fler kommer till tro genom Jesu egna ord, de ord som läses och tuggas, och som är Ande och som ger liv. De ord som snart skall uttalas över de eukaristiska gåvorna, för att vi skall se och smaka vad Gud har att ge. För att i oss frigöra källan med ett flöde som ger evigt liv.

Amen.