Julnatten 2016

Frid

Vi önskar varandra god jul. Det är en god önskan, men den innehåller mer än vad vi kanske tänker på. Änglarna, däremot, visste vad de sade, när de med sin sång önskade herdarna god jul den första julnatten: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden frid, åt människor av god vilja”. Änglarnas önskan samlas i ett enda ord – frid.

Det var så profeten kallade barnet som skulle födas: fridsfurste. Julens första vesper började med samma tilltal, Fridens Konung, Rex pacificus. Det är roten till vår önskan om julfrid.

Varje förnuftig människa önskar frid, både för världen och i sitt eget liv. Ty människan är, säger Augustinus, orolig till dess hon finner vila – det är frid.

Men vad är frid? Det måste vara något mera och stabilare än en känsla?

Augustinus säger att friden är den rätt ordnade stillheten. Ett tillstånd där alla faktorer och krafter är på rätt plats, och därför inte stör, utan samverkar med varandra. Så var det i begynnelsen, i paradiset, där allting fanns på sin rätta plats, människan i förhållande till sig själv och till Gud, man och kvinna inbördes, och människan i förhållande djur, natur och omvärld. Allting gav Gud ära och människan hade sin frid och lycka i denna Guds goda ordning.

Vi vet av bitter erfarenhet att det inte är så längre. Högmodet lockade människan att göra uppror och försöka skapa en egen ordning, och detta ledde till avund, förtal, rivalitet, tvedräkt, oordning och ofrid. Både i världen, i samhället, i familjen och i människan själv, där köttet står emot anden. Den goda ordningen är störd och i obalans.

Människans egna försök och återställa den störda friden tycks inte räcka. Skadan går för djupt. Historien visar det. Den naiva optimismen vill ogärna sluta att tro det. Människan vore utlämnad åt ständig och evig ofrid, utan hjälp av någon med makt och vilja att återställa friden.

Den kristna tron säger frimodigt: Tillvarons frid är återställd av honom vars födelse vi firar denna natt. Därför förkunnade änglarna frid när han föddes. Därför är det frid han ger sina apostlar när han uppstått från de döda, frid att förmedla vidare över hela jorden. Både början och slutet av Kristi liv handlar om frid. Den förs vidare i hans Kyrka – vi hör det i varje mässa: ”Herrens frid vare alltid med er”. Allt är oss givet, all tänkbar frid, i detta barn. ”Han är vår frid”, säger aposteln. ”Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus.”

Påven Leo säger i en julpredikan att ingen blir förvisad från deltagande i denna lycka och denna frid. Han kom för att ge sin frid åt alla. ”Må den som är helig jubla, ty han närmar sig segerpalmen! Må syndaren fröjda sig, ty han inbjuds till nåden! Må hedningen fatta mod, ty han kallas till livet!”

Det som hindrar ligger hos människan själv, i hennes vilja. Änglarna sjöng ”frid på jorden åt människor av god vilja”. Kan oviljan vara en sådan sabotör?

Augustinus säger: ”Frid mellan människa och Gud är lydnad, ordnad av tron, under den eviga lagen”. Den som framhärdar i att vara sin egen herre, kan inte ha frid. ”De gudlösa får aldrig någon lycka/frid.” Det gäller också den kristne som lever dubbelt, den som undanhåller något i sitt liv från Kristi herravälde. Olydnad och ovilja att släppa in Kristus saboterar friden och leder till ofrid och kraftlöshet. Synder som man aldrig gjort upp med skapar ofrid i hjärtat. Väl att skilja från den som av svaghet faller, men skyndar sig tillbaka. Förlåtelsen är obegränsad, men kan inte skiljas från vårt sätt att leva och använda viljan.

Samma verklighet finns mellan folk och stater, mellan vänner och medlemmar i familj och kloster. Därför måste friden samarbeta med rättfärdigheten. Rättfärdigheten och friden måste omfamna och kyssa varandra, som psalmisten sjunger. Katolsk teologi talar om iustitia, rättfärdighet, som vägen till fred – iustitia et pax.

Men det börjar i varje människas hjärta, där det hela tiden pågår en kamp för att de olika krafterna skall hitta sin plats och komma i ordning. Frid är en gåva, men människan måste ta emot den för att upprätta Kristi frid och hans rike i det egna hjärtat.

Herren känner människans krångligheter och rädslor. Därför ger han oss friden i ett barns gestalt. Ingen behöver vara rädd för ett barn. Men Herodes blev det! Lika lite behöver människan vara rädd att överlåta sig till detta barn när det vill upprätta sitt rike av frid och lycka. Inför barnet smälter allt motstånd. De fattiga och de svagaste tycks ha lättast att våga sig fram. Men herdarna får snart sällskap av de Vise männen. De faller ner för fridens Konung och ställer sig i hans tjänst.

Det är vad vi gör i varje mässa. Kommunikanten säger Amen till Kristi kropp och därmed till hans vilja med sitt liv. Det fortsätter i den dagliga lydnadens och överlåtelsen åt Guds vilja. Då upprättas frid i hjärtat, oberoende av vad som händer. Oberoende av vad omvärlden gör.

Det är den friden som sprider sig. Kristi tjänare blir fridstiftare. ”Saliga de som stiftar frid/fred.” En lång rad helgon har ägt denna förmåga. Deras förmåga att stifta fred hade sin källa i deras enda önskan, att upprätta Kristi rike, med början i det egna hjärtat.

De får redan här smaka den frid som övergår allt förstånd.

Amen.