31 Söndagen under året

Vish 11:22-12:2 2 Thess 1:11-2:2 Luk 19:1-10

Kan en syndare bli rättfärdig? Kan den skadade enheten återställas?

I går vred vi klockan en timme bakåt. En timme verkade försvinna, samtidigt som vi fick en timme extra. Så kan vi människor ordna dygnsrytmen. Ibland skulle vi önska att en timme verkligen försvann, eller åtminstone det vi gjorde en viss tid. Vem vill inte ha vissa saker ogjorda eller vissa ord outsagda. Men det är inte lika lätt ordnat. Är det överhuvud möjligt? Kan det onda göras ogjort? Eller åtminstone förlora sitt förlamande grepp? Och hur går det till? Måste det till ett mirakel? Kan människan själv bidra till en sådan förändring, eller är det uteslutande ett gudomligt verk?

Det var sådana frågor som spelade stor roll för 500 år sedan och ledde till det vi kallar reformationen, men som gav upphov till den splittring som vi fortfarande lider av. Under den förestående högtiden i Lund och Malmö vill både katoliker och lutheraner minnas detta. Inte för att fira. Inte för att trolla bort det som skedde, men för att be om gudomlig nåd att försonas och söka en förlorad enhet. Är det möjligt? Egentligen är det en variant av frågan om en synd kan göras ogjord, om en syndare kan bli rättfärdig och hur det går till. Som hjälp får vi höra om hur tullindrivaren Sackaios´ liv förvandlas, hur syndaren blir rättfärdig.

Lukas kan konsten att berätta. Vi låter händelsen passera för vår inre blick.

Jesus kom in i Jeriko och gick genom staden – Ingenting hade hänt om inte Jesus hade besökt Jeriko. Då hade Sackaios fortsatt med sitt snedvridna och olyckliga liv. Sackaios var rik, berättar evangelisten. Lycklig var han säkert inte. Däremot ensam och isolerad. Föraktad av varje rättsinnig jude. Men ännu värre var nog självföraktet. Han hade kört över sitt samvete. Han var splittrad invärtes, skild från sitt eget sanna jag. Och så hade det förblivit, om inte Jesus kommit till Jeriko. Så älskade Gud Sackaios att han sände sin ende Son, som går fram längs Jerikos huvudgata. Herden söker sitt förlorade får. Och han fortsätter att gå genom världens gator. Han gör det när samma evangelium förkunnas idag. Lutheraner och katoliker skall i morgon förnya sitt gemensamma uppdrag att förkunna detta evangelium om Jesus.

Sackaios ville gärna se vem denne Jesus var – Han måste ha hört talas om honom, och det han hört måste ha slagit rot i honom. Men han var liten till växten och det var mycket folk som gärna skymde sikten för en avskydd publikan. Därför springer han i förväg och klättrar upp i det där trädet. Trots risken att bli upptäckt och kanske utskrattad. Hans längtan stannade inte i känslan. Han ville. Han vidtog konkreta åtgärder. Att delta i mässan eller att läsa bibeln är att göra som Sackaios gjorde när han klättrade upp i trädet.

När Jesus kom dit såg han upp mot honom – Han hade ju kunnat passera trädet, och ingenting hade hänt. Men han stannar, just under det träd där Sackaios sitter. Det står att han ”såg upp mot honom”. Bara det! Att bli upptäckt i lövverket. Att bli sedd, genomskådad, men med en blick fylld av förbarmande och kärlek. ”Du härskare som älskar allt levande”, som vi hörde i första läsningen. Jesus tycks känna honom. Han tilltalar honom med hans namn. ”Skynda dig ner, Sackaios, idag skall jag gästa ditt hem.” Han vill gästa hans hem, trots att det fyllt med girighetens inventarier.

Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Det var inte självklart. Han hade kunnat ursäkta sig på många sätt. Men Sackaios missar inte chansen. Han har trängt undan samvetets röst tillräckligt många gånger. Nu skyndar han sig. Det kan tyckas självklart när vi hör berättas om det, men rädslan är ofta det stora hindret. Rädslan för att låta någon annan se in i mitt hus. Men också rädslan för att förlora kontrollen över sitt liv. Benedictus talar om att ”uppenbara alla onda tankar, utan att dölja något”. Det är för många det svåraste – att säga som det är. Trots att evangeliet vittnar om att Gud vill oss väl, att han är barmhärtig mot alla.

Alla som såg det mumlade förargat: ”Han har tagit in hos en syndare” – De som varken känner sig själva eller nåden, kommer alltid att mumla när de upptäcker vilka som finns i Jesu sällskap. Ordet för ”mumla” (lat.: murmurare) är detsamma som när Benedictus i sin regel talar om att ”knota” – över något eller någon. Men invändningarna kan också komma ur det egna hjärtat. Lockelsen att underkänna sig själv, att utesluta sig själv från nåden, vilket är ett förtäckt högmod. Ty i nästa ögonblick är denne beredd att försvara sig själv och mena att han minsann inte är sämre än andra. Människan väljer att vara sin egen domare, och därmed tvingas hon att ständigt stå på vakt mot andras domar. Sackaios blev fri, både från egna och andras domar.

Sackaios ställde sig upp och avgav ett konkret löfte – Något har hänt med tullindrivaren. Han har rest sig. Han är upprättad ur sin förnedring. Han är fri. Fri att gottgöra det han pressat ut av de fattiga. Han lovar mer än vad Mose lag krävde för detta slag av synder. Han står inte längre under lagen, utan under nåden. Sackaios´ gottgörelse är, som Paulus säger i andra läsningen: ”en handling gjord i tro och med Herrens kraft.”

”Idag – säger Jesus – har räddningen nått detta hus” – Allt är nåd. Den befriar Sackaios från skulden och det dåliga samvetet. Nåden överflödar. Den befriar till en fri botgöring, en befriad vilja att göra det goda. Men hela berättelsen berättar ju om hur Sackaios´ vilja samverkat med den nåd som Jesus förmedlar. Därmed blir den en evangeliets egen beskrivning av reformationens grundfråga, hur nåden åstadkommer allt, men utan att eliminera människans vilja.

Sackaios hus blir som en kyrka. Gudstjänsten i morgon i Lunds domkyrka är en botgöring för synder som begåtts mellan lutheraner och katoliker. Att man talat illa om varandra är brott mot åttonde budet. Det utesluter naturligtvis inte att man måste tala klartext och sanning. Annars förpliktar orden till intet. Sackaios avgav ett bindande löfte.

Gudstjänsten skall också uttrycka en viljeyttring att se och gottgöra det som återstår. Att förplikta sig att söka kyrkans synliga enhet.

Men också tacksamhet för den gemensamma tron att endast Guds nåd och den helige Ande kan försona och skapa bestående enhet. Som påven Johannes Paulus II sade i Uppsala 1989: enheten är till slut en gåva av den helige Ande.

Det som händer med Sackaios är vad som händer ”idag”, när vi firar den heliga mässan. Jesus söker oss genom sitt ord och tar sin boning i oss genom den heliga kommunionen. Det är vad som händer i lärjungens hjärta, när han vänder tillbaka till den Herre han gått bort ifrån – och upptäcker att det är Herren som sökt honom. Det onda förlorar sin makt. Aposteln sammanfattar det med följande hisnande utsaga: ”Vår herres Jesu namn förhärligas genom er, och ni genom honom, tack vare nåden från vår Gud och Herre Jesus Kristus.”

Eller med evangeliets egna ord: ”Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.” Vågar vi tro att det också gäller den skadade enheten, även om vi inte ser när eller hur det skall ske?

Amen.