27 Söndagen under året

Hab 1:2-3;2:2-4 2 Tim 1:6-8,13-14 Luk 17:5-10

Tjänandets hemlighet

Det är inte lätt för den moderne lyssnaren att höra orden om ”odugliga tjänare”. Inte ens för de troende. Orden uppfattas nästan som kränkande, inte minst i en tid som helst talar om människans rättigheter men tiger om hennes skyldigheter. Vem vill idag vara tjänare? Ordet kolliderar med drömmen om den självförverkligade och fria människan som inte står under eller lyder någon. Men det måste ha funnits tider, då ordet tjänare sågs med andra ögon. Varför kallas annars landets makthavare för ministrar? Ordet betyder ju tjänare. Förvrängningen av ordet borde inte förvåna oss. Fienden har från början samma strategi, att ändra ordens innebörd, så att vi till slut inte känner igen originalet.

Predikan kan samlas i en enda mening: Jesus kallar oss tjänare för att ge oss tillbaka vår sanna värdighet. Men vi tar det steg för steg.

Med sina ord om tjänaren som passar upp vid bordet knyter han an till något som var självklart för hans åhörare. En anställd tjänare hos en jordägare förväntades göra i ordning maten för sin herre, när de kom hem efter arbetet, och själv äta senare. Det var en självklarhet för de åhörare Jesus hade framför sig. Tjänaren krävde inte tack för det som ingick i hans tjänst. Det var hans skyldighet att göra så.

Jesus tar inte ställning till om detta var bra eller dåligt, men använder det som en bild för apostlarnas förhållande till Gud. De står i Guds tjänst, han har kallat dem. I grunden är det ett privilegium, en gåva, som klargör människans grundläggande villkor i tillvaron. Människan är skapad för att tjäna Gud och sin nästa. ”Bär varandras bördor”, säger aposteln, ”så uppfyller ni Kristi lag”. Lemmarna i kroppen är till för att tjäna varandra. För något större än det individuella projektet.

Människan har inte skapat sig själv. ”Herren har gjort oss och inte vi själva”, sjunger psalmisten. Den suveräna och oberoende människan är en illusion, även om den är lockande. I förhållande till Gud är vi som lerkärlet i förhållande till krukmakaren. Gud har blåst liv i leran och gjort ett kärl av det. Kärlet kan inte ställa krav på krukmakaren. Inte ens kräva tack. I grunden är vi Guds tjänare. Den som tjänar gör bara vad han är skapad att göra.

Många har svårt att förstå detta. Världens tänkesätt har sipprat in i de troendes tänkesätt. Men det finns alltid några som förstår. Med ett gammalt ord kallas de förnöjsamma. De är inte bittra och besvikna, utan tacksamma, trots att de kanske fått slita hårt i livet. Tydligast ser vi det hos helgonen, som gav sina liv i tjänst åt Gud och sin nästa, och som gjorde det med glädje, även när det såg uselt och värdelöst ut. Hur är det möjligt? De såg inte sin tjänst som en tung plikt, utan fullgjorde sin tjänst med glädje. Något lyser fram i den som bejakat sitt liv som en tjänst. – Hur lär sig människan denna konst?

Andra religioner och högtstående moralläror kan komma långt, men jag känner ingen tydligare väg än den Kristus lärt oss. Jesus har inte bara undervisat om tjänandets hemlighet. Han blev själv människans tjänare. ”Han ägde Guds gestalt”, säger aposteln, ”men antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss”. Tydligast ser vi det när han före sitt lidande tvättade sina lärjungars fötter. Efter fullgjord tjänst säger han: ”Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. En tjänare är inte förmer än sin herre.” Till slut säger han: ”Vet ni detta är ni saliga om ni också handlar så.”

När lärjungen vägrar att tjäna, vägrar hon att följa Kristus. När jag kräver tack och erkännande, har jag glömt min förebild och mästare. När jag kräver lön och uppskattning har jag vänt ryggen åt den Herre som jag har lovat att följa. – Att barn behöver uppmuntran och uppskattning för att göra framsteg är en sak. Många bär med sig detta behov in i vuxen ålder med ett behov ständig bekräftelse och uppskattning. Det är en fråga om klokhet och urskiljning hur vi förhåller oss till dessa. Men lärjungen är kallad att växa till full mognad.

Ändå – och det är det som gör skillnad – är det ingen moralisk stålman som efterfrågas, utan en som tror. Lärjungarna bad: ”Ge oss större tro! Föröka vår tro!” Tjänaren lever av tron. Det hörde vi redan hos profeten. ”Den rättfärdige skall leva av tron.” Kristus har tvättat hela min kropp i dopets bad. Han tvättar mina fötter genom att förlåta mig varje gång jag faller i synd, om och om igen. Han berusar mig med sitt blod i varje eukaristi. Slutbönen i denna mässa talar om en ljuvlig kalk och om näring för den inre människan. Kommunikanten blir vad hon tar emot. Kristus tjänar sina lärjungar genom att gjuta sin egen tjänande kärlek i våra sår och i våra kalla hjärtan. Han gör det för att ge oss vår värdighet tillbaka, människans sanna värdighet som Kristi och Guds tjänare.

Paulus uppmanar sin lärjunge Timotheos att blåsa liv i den nådegåva han har fått från Gud. Det är ett ord till kyrkans präster, men gäller också alla döpta. ”Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbesinningens.” Han uppmanar sin lärjunge att lida för evangeliet, men med kraften från Gud.

Ingenting behöver slå ner modet på denne tjänare. Det han uträttar eller utsätts för gör honom varken uppblåst eller nedslagen. Allt som händer ingår i Guds plan med sina tjänare. Den gåva som ges oss ”övergår allt vad vi kan kräva eller önska”, som vi bad i kollektbönen. När Benedictus uppmanar munken att vara nöjd med allt som är uselt och värdelöst, så handlar det om vägen till en större frihet.

Därför ber lärjungen om större tro, inte för att slippa tjäna, utan för att få kraft att tjäna och för att kunna göra det med glädje och Andens glöd. Vi skall be om det i slutbönen, så att vi blir vad vi har tagit emot i det himmelska brödet och den berusande, ljuvliga kalken, Kristi tjänande kärlek.

Lovad vare Kristus som upprättar vår sanna mänskliga värdighet genom att göra oss till sina tjänare och vänner.

Amen.