26 Söndagen under året

Amos 6:1a, 4-7 1Tim 6:11-16 Luk 16;19-31

Kontraster

Liknelsen om den rike mannen och Lasaros är betydligt svårare att förstå än den om den förlorade sonen, som vi hörde för två söndagar sedan. I kapitlet efter hos Lukas möter vi dagens liknelse. Bibelutläggarna har det inte lätt. Ändå har den lämnat spår i konst och kultur. Lukas målar med tydliga färger och skarpa kontraster. Den rike mannen lever i fest och glans – den fattige ligger utanför hans port, i elände och nöd. Han kan inte ens sitta. Den rike är klädd i fenicisk purpur och egyptiskt linne. Den fattiges kropp är täckt av sår. Han kan inte ens hålla de halvvilda hundarna ifrån sig. Den rike har fest varje dag. Den fattige får inte ens äta av smulorna som skrapades ner från bordet. Det liknar den förlorade sonen, som inte ens fick äta av svinens mat.

Både den rike och den fattige dör. Det är den enda likheten mellan de två. Men vid begravningen är kontrasten tillbaka. Det står om den rike att han begravdes. Säkert under ståtliga former, kanske i en pampig klippgrav. Om den fattige står det bara att han dog. Dock har han ett namn, Lasaros, vilket betyder ”Gud hjälper”, till skillnad från den rike, som är anonym.

Efter döden blir kontrasten ännu större, men med helt ombytta roller. Nu beskrivs den fattige först. Han förs av änglarna till Abrahams sida. Bilden har följt med in i det kristna begravningsritualet. När kistan bärs ut vid en katolsk begravning sjunger vi: ”In i Guds paradis må änglarna föra dig… må du med Lasaros, som här var fattig, få evig himmelsk vila”. Lasaros förs ända fram till Abrahams ”sköte”, som det stod i den gamla översättningen. Någon större lycka och ära kunde en troende jude inte tänka sig. Om den rike sägs det att han pinas i dödsriket. Rollerna är ombytta. Det som här på jorden såg ut som lycka förbyts i olycka. För den normala judiska tanken var detta chockerande. Vanligen tänkte man sig att yttre trygghet och välstånd också visade att man var välsignad av Gud. Medan motgångar sågs som ett tecken på att man var övergiven av Gud.

Nu hade man läst skrifterna ytligt eller i urval. Redan i GT finns en rad exempel på att Gud tar sig an den prövade och den som fått lida. Den barnlösa Hanna och Josef, som av sina bröder säljs till främlingar, är två exempel. Psalmisten sjunger: ”Herren ger de förtryckta deras rätt, han ger de svältande bröd. Herren befriar de fångna.” Men den slutliga sanningen om människan avslöjas först efter döden. Martyrerna är det tydligaste exemplet. Jordiskt sett var deras liv en katastrof, men kyrkan kommer ihåg dem och vet att de har nått målet, medan bödlarna är lämnade åt sitt rättvisa straff. Det avgörande exemplet är Jesus själv. Hans livs tycktes sluta i ett formidabelt misslyckande. Först efter uppståndelsen uppenbarades sanningen om hans liv.

Vår efterkristna kultur har blivit blind och döv för detta. Den har glömt eller avvisat evigheten, och upptäcker till sin fasa att denna världen inte tycks bli något paradis. Olyckor och motgångar blir sjufalt värre för den som trott att sådant kunde förebyggas eller elimineras. Livsekvationen går inte ihop. Evangeliet visar att människan inte fixar livet på egen hand. Först i ljuset av evigheten förstår vi vår tid på jorden. Samtidigt, och det är det bistra, avgörs evigheten här i tiden. Någon möjlighet till omvändelse efter döden finns inte. Det gapar en klyfta mellan Abrahams sköte och dödsriket.

Vari låg skillnaden mellan den rike och den fattige i liknelsen? Evangelisten Lukas är återhållsam, men mot bakgrund av vad han i övrigt säger om rikedom och fattigdom klarnar bilden. Den rike behöver inte ha varit ogudaktig, men han hade sin trygghet i den jordiska välfärden. Han var blind och döv både för Gud och för den fattige utanför hans port. Den fattige Lasaros måste ha satt sitt hopp till Gud. Han är ett exempel på dem som inte minst Psaltaren beskriver som de ödmjuka, de som ropar och ber i sin nöd, i sjukdom och armod, i barnlöshet och orättvisor. Det är dessa som Jesus prisar saliga. Saliga ni som är fattiga, ni som hungrar nu, ni som gråter nu, ni som smädas för Människosonens skull.

Den rike var inte bara döv för den fattiges rop. Han lyssnade inte heller till Guds ord, till ”Mose och profeterna”. När han ber att Abraham skall varna hans efterlevande bröder, så svarar patriarken: ”De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.” Då börjar han argumentera och ge råd åt patriarken, dessutom med ett hycklande tilltal: ”Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.” Tanken är ständigt aktuell, i olika varianter. Människor söker tecken och märkliga underverk, något som imponerar. Som om människan kunde kräva att Gud skall ställa upp på människans villkor. Abraham konstaterar torrt och sakligt: ”Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.” Så var det när Jesus i Betania uppväckte sin vän Lasaros ur graven. (Några bibelutläggare menar att det är denne Lasaros som gett den fattige i vår berättelse hans namn.) Men alla som bevittnade undret i Betania kom inte till tro. Några befästes tvärtom i sin otro. Jesus själv klagar över det släkte som ”kräver ett tecken”. Det är då han säger att det inte skall ges något annat tecken än Jona-tecknet, profetian om hans egen död och uppståndelse.

I veckan firar kyrkan ett helgon, Vincentius av Paul, som levde på 1600-talet i Frankrike och som gav sitt liv i tjänst för fattiga och sjuka, fångna och galärslavar, föräldralösa barn och ensamma gamla. Hans liv smittade av sig på andra. Han stiftade både en manlig och en kvinnlig ordensgemenskap. Systrarna bar sin speciella huvudbonad, ett arv från en äldre folkdräkt. Vincentius hade upptäckt hemligheten. Det var inte dåligt samvete som drev honom, utan kärlek, kärleken till Kristus, som han lärt sig att känna igen i de fattigas rop.

Hur lär man sig det? Hur lär man sig tro på och älska Kristus? – Evangeliets svar har vi redan hört: lyssna till Mose och profeterna. Genom att lyssna till Guds ord ges oss den tro som fullbordas i kärleken. Av egen kraft kan vi varken tro eller älska. Men vi kan alla lyssna, med hjärtats öra. Och låta Ordet bryta igenom vår blindhet, slå hål på vår dövhet och öppna våra slutna händer för de fattiga.

När vi blir stilla och vänder vårt öra till Guds ord, så upptäcker vi till vår förvåning att Ordet i grunden inte är en sträng domare, utan mild och barmhärtig, trots allvarsorden till de ohörsamma och högmodiga. Guds ”skonsamhet och mildhet är det främsta tecknet på hans allmakt”, hörde vi i kollektbönen. Denna Guds mildhet ingjuts i våra hjärtan. Aposteln säger att det är den helige Ande själv, som ingjuter sin kärlek i våra hjärtan, kärleken både till Gud och till den fattige. Det är Guds ord som inifrån nyskapar oss och vidgar våra hjärtan, så att vi kan löpa Guds buds väg i kärlekens outsägliga sötma.

Då har liknelsens kontrastverkan fullgjort sin uppgift.

Amen.