22 Söndagen

Syr 3:17-18, 20, 28-29 Heb 12:18-19, 22-24a Luk 14:1,7-14

Dårskap, klokhet och ödmjukhet

Det finns beteenden bland oss människor som ingen gillar. Jag tänker på skryt och pompös självsäkerhet. Den som gör sig bred och tar all plats i rummet, den som mest talar om sig själv och om egna bedrifter kan väcka avundsjuka och kanske bli beundrad – omtyckt blir han inte. För omgivningen är det mest tröttsamt. Den vise Syrak säger: ”Sköt dina sysslor i ödmjukhet, så blir du mer älskad än den som är frikostig med gåvor”.

Risken ökar ju högre någon stiger på den sociala stegen. Den som faller från en hög position slår sig mera än den som lever närmare marken. Därför får den i hög position ett särskilt råd: ”Var ödmjukare ju högre du stiger”. Benedictus är särskilt vaksam mot den som står närmast abboten i rang. Den vise Syrak är ännu bistrare: ”För den övermodige finns ingen bot, ty ondskans planta har slagit rot i honom”. Den övermodige saknar insikt om sin egen sjukdom. Dårskapen menar sig redan veta, medan den kloke har sin glädje i att lyssna.

I evangeliets liknelse tycks det i förstone också handla om klokhet. Den som är bjuden på måltid men själv tar den finaste platsen, får veta att han borde intagit den nedersta platsen. Men här får vi lätt ett annat problem, om man tar det rent bokstavligt. Det kan leda till ytlig och falsk s.k. ödmjukhet. Vilket blivit ett problem för kanske en hel generation, om evangeliet använts som pedagogiskt styrmedel och för att fostra barn. Många gick ut i livet med dålig självkänsla. Utan förmåga att bejaka och använda de pund som Gud hade gett dem. Vi förstår att Jesus måste mena något annat när han talar om ödmjukhet.

Vad är ödmjukhet? Det visar sig allt annat än lätt att beskriva den. När man skall tala om den flyr den undan. Den låter sig inte utan vidare fångas i ord, åtminstone inte i definitioner.

Men det är nyttigt att lära sig upptäcka karikatyrerna, dikena på båda sidor om den sanna ödmjukhetens väg. En hastig blick på helgonen visar att det finns en väg. Helgonen var ödmjuka, men långtifrån bleka och räddhågade. De var frimodiga och starka, men inte ”breda”. Ödmjukheten gjorde dem förvisso mjuka och saktmodiga, men långtifrån veka, snarare oböjliga som stål. De hade en förmåga att anpassa sig till olika situationer, men inte av slug beräkning. Jesu liknelse är inte ett råd för den som är bjuden på middag. Den ger inget alibi för att genom bugningar och ”ödmjuka” gester bli upphöjd och komma i centrum.

Jesus talar om måltiden i Guds rike. Och till den kommer bara de ödmjuka. De som tror sig förtjäna tillträde till den måltiden förpassas till sista platsen, om ens det. ”Käre vän, flytta dig högre upp”, det är vad prästen säger till den knäfallande i biktstolen, som bekänt sin synd. Samma mönster upprepas i den heliga mässan. De troende säger: ”Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak.” Bara den som menar vad han säger, går värdigt fram till den heliga kommunionens upphöjelse.

Ord kan bli tomma och förvrängas, eller säljas på realisation. En tongivande filosofi menar att orden inte har någon annan betydelse än den som vi råkar ge dem. Människans ädlaste kommunikationsmedel, våra ord, blir kameleonter och gör oss till främlingar för varandra. Den som tror på Ordet med stor bokstav har större respekt för ordens egen inneboende betydelse. Inte minst när det gäller ödmjukheten. Ty ödmjukhet har med sanningen att göra, sanningen om människan och hennes verkliga plats i tillvaron. Där Gud försvinner och människan tror sig vara herre på täppan, där blir ödmjukhet något obegripligt. Eller också framstår den som slavmoral. Möjligen kan den användas som varning till den som gör sig bred.

I allas kamp mot alla tar den starke över och de svaga trampas ner. Men den ”starka” människan är egentligen själv rädd och svag. Rädd för att inte klara sig i kampen, rädd för att gå under. Medan den ödmjuke inte är rädd för någonting, inte ens för sig själv, eftersom hon förtröstar på Gud. Hon vet att hon utan Gud bara är stoft, syndigt stoft (latin: humus). Det är grunden för hennes ödmjukhet (latin: humilitas).

Ödmjukhet är inte vilken dygd som helst. Benedictus, som kallats ”ödmjukhetens lärare” (doctor humilitatis), lägger ödmjukheten som grund för munkens hela liv. Det är på den vägen han finner friden och glädjen. Cassianus säger att ”enkelhet och ödmjukhet” är grunden för människans hela andliga liv. ”På den grunden kan huset aldrig störta. Varken framvällande lidelser, störtfloder av förföljelse eller någon andlig stormvind från fienden kan slå ner det.” Ödmjukhet är det starkaste vapnet mot förtvivlan, den murkna vällusten att räkna ut sig själv (Tomas Merton), att döma ut sig som ett hopplöst fall. Men ingen kan förtvivla utan att först avvisa den hjälp som finns. Den ödmjuke misströstar aldrig om Guds barmhärtighet. Den ödmjuke inser sin belägenhet och tar emot hjälpen. Det är det som fyller hans svaghet med kraft. ”Herren ger mig ny kraft”, sjunger vi i herdepsalmen. ”Med Guds hjälp stormar jag över vallen,” sjunger en annan sångare. ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft”, säger aposteln. ”Han störtar härskare från deras troner och han upphöjer de ringa”, sjunger jungfru Maria.

Den högmodige vill inte vara beroende och ta emot hjälp. Det var så eländet började. Den högmodige vill vara ”som den Högste”. Detta, den stora dårskapens gift, har tyvärr infekterat alla människor. Men i stället för att döma oss, gjorde Gud sig själv ödmjuk. Ödmjukhet är Gudomens prydnad, säger Isak Syriern. ”Gud, som skapat universum och också kan hela det, visste att högmodet var upphovet och ursprunget till alla andra laster. Därför ville han bota det genom själva dess motsats: vad som hade fallit genom högmod, skulle återuppstå genom ödmjukhet” (Cassianus). Ordet iklädde sig ödmjukheten när det blev människa. Genom ödmjukhet sög han giftet ur högmodet och berövade det dess kraft. Han ödmjukade sig ända till döden och blev upphöjd på tredje dagen. Så visade han människan vägen ut ur högmodets fängelse. En smal, men fullt framkomlig väg till allt större frihet och allt större glädje. Det är det hisnande – ödmjukheten rymmer i sig svaret på alla livets och själens stora problem (Merton). Den som har funnit ödmjukheten har besegrat sina fiender. Demonerna flyr den ödmjuke (Starets Siluan).

Ödmjukhet är vägen. Barnet, den botfärdige och den uppriktige förstår det. Den ödmjuke hittar spåret och därmed svaret på sitt eget livs mysterium. Den ödmjuke kommer, ibland helt plötsligt, ända fram till ”Sions berg, den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och står inför mångtusende änglar, en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen; ni står inför Gud och inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund”.

Kristus förmedlar sin ödmjukhet till dem som följer honom. Det är vad vi gör när vi firar den heliga eukaristin.

Amen.