19 Söndagen under året

Vish 18:6-9 Heb 11:1-2, 8-19 Luk 12:32-48

Mod, hopp och vardagstrohet

Gårdagens fest, Kristi förklaring, sprider sitt ljus också över denna söndag. Ljuset från Kristi ansikte återspeglar hans innersta enhet med Fadern. Det lyste fram när han bad. Det lyste fram i hans ansikte, Guds barmhärtighets ansikte.

Vi behöver detta ljus för att våga se och höra vad som händer omkring oss. Vi behöver se det himmelska målet för att hålla rätt kurs i livet. För att vara trogna och vaksamma tjänare i det vardagliga livet.

Mod behövs för att våga se och bedöma dramatiska händelser rätt. När något tragiskt händer räcker det inte med att bli upprörd och förskräckt. I första läsningen ur Salomos vishet berättades om vattnet i Röda havet. Det dränkte Guds folks fiender och lät israeliterna passera torrskodda. Samma vatten blev några till undergång, men andra till räddning. Det som händer, en olycka, en motgång, en sjukdom, en orättvisa, kanske en katastrof, kan bli till förbannelse eller till välsignelse, till undergång eller till räddning. Människan är inte helt utlämnad åt det hon inte råder över. Något i henne själv avgör hur det hela slutar. Martyriet ser ut som en katastrof, men för martyren blir det till evig salighet.

Benedictus´ regel talar om att omfatta motgångar och orättvisor med tålamod. Då blir det svåra till välsignelse. Men om brodern fastnar i klagan och förtvivlan kan det bli till undergång. Tålamod är inte bara en moralisk dygd. Den bygger på hoppet.

I andra läsningen hörde vi om Abrahams hopp. Paulus skriver att han hoppades, också när allt hopp var ute. Han fick kraft att avla en son, fast han, liksom hans hustru Sara, var överårig. Han litade på den som hade gett honom löftet. Han hade brutit upp till ett främmande land genom att följa den kallelse han fick. ”Han drog bort utan att veta vart han skulle komma”. Han lydde i tro. Den lydnaden gav honom hopp.

Det gör Abraham till ett föredöme i hopp och förtröstan. Han litade på det löfte han fått. Hans frimodiga uppbrott till ett främmande land, som han ännu inte kände, blir en bild för det jordiska livets vandring mot det utlovade hemlandet. Abrahams tro och hopp blir en bild för att vi alla är gäster och främlingar på jorden. Vi söker ett hemland, ett bättre land, ett i himlen.

Utan det hoppet går livets ekvation inte ihop. Utan hoppet om gudomlig rättvisa slutar livet i bitterhet över detta livs orättvisor. Men med det yttersta hoppet blir jordelivet en förberedelse för det verkliga livet.

Det livet skymtade fram på Förklaringsberget, som ett både bländande och attraherande ljus. Bedrövelse och katastrofer behöver inte få sista ordet. Den verkliga katastrofen är att vara blind för det gudomliga ljuset. Den som har sin skatt i himlen klarar på något sätt av de jordiska bekymren, till skillnad från den som har sitt hjärta i det jordiska. ”Där din skatt är”, skatten är vad du strävar efter, ”där kommer också ditt hjärta att vara”. Den enda katastrofen, säger Chysostomos, är att fastna i synden. Endast den sänker människan ner i det slutliga mörkret. Alla andra svårigheter är övergående och kan rentav bli till välsignelse. Ljuset lyser redan på Förklaringsberget. Det är tillåtet att längta till himlen.

Någon kunde tro att hoppet om himlen kan ge alibi för andliga drömmerier. Jesus avslöjar det som en karikatyr. Han talar om lärjungarna som tjänare som delar ut maten i rätt tid. De väntar på att deras Herre kan komma när som helst, genom döden eller till domen. De skall ha sina kläder uppfästa och sina lampor brinnande. Det betyder att de utför sin tjänst med klokhet och trohet.

Benedictus skriver ett av sina vackraste kapitel om klostrets förvaltare. Han skall ha en mogen karaktär, vara nykter och måttfull i maten. Han får inte vara häftig, inte orättvis, inte trög eller slösaktig. Grundläggande vardagsdygder. Han skall ta sig an sjuka, barn, flyktingar och fattiga. Han skall hantera redskapen som heliga altarkärl. Han behöver inte ha andliga visioner, men han skall ha ett vänligt ord på tungan och visa djupaste respekt för varje människas värdighet.

Ingen klarar detta i längden utan hopp, hoppet om gudomlig barmhärtighet. Också i kyrkan är hoppets dygd bortglömd av många. Då tar lasternas tyngdlag över. Ännu tydligare är det i dagens kultur. Kriserna löses aldrig på djupet, eftersom rätt och fel, sanning och lögn, har ersatts av makt och ideologi. Den ideologiska makten har varken sanning eller barmhärtighet. Avgudarna är grymma.

Gregorius av Nyssa säger att vi skall vara omgjordade med kyskhet och upplysta av ett gott samvete. Kyskhet är den rena kärleken, frigjord från vrede och begär, det största av allt. Det enda vi får ta med oss till himlen. Det goda samvetet syftar inte på den perfekte och felfrie, men på den som lever av Guds barmhärtighet och upptäcker att den är outtömlig. Vi faller och reser oss igen. Eller snarare, vi faller men någon reser oss upp på nytt, när vi ber om det. ”Aldrig ge upp hoppet om Guds barmhärtighet”, säger Benedictus.

Tre ting behöver vi: mod, hopp och trohet i vardagen.

Ljuset från Förklaringsberget ger oss det. Det gudomliga ljuset strålade från Kristi ansikte. Det bländade och förskräckte, men attraherade än mer. Petrus ville ju bygga hyddor. ”Här är oss gott att vara.” Det lyste av gudomlig barmhärtighet. Det lyste från Kristi ansikte, den gudomliga barmhärtighetens ansikte. Det ljuset vill dra med varje människa mot det himmelska slutmålet.

Vi ser det ljuset i varje eukaristi. Altaret är vårt Förklaringsberg. Vi får inte bara se. Vi blir själva upplysta och delaktiga av det himmelska ljuset redan på vägen till målet. ”Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.”

Lovad vare Herren som upplyser oss med sitt barmhärtiga och himmelska ljus.

Amen.