Den ratade rollen?

15 Söndagen under året

5 Mos 30:10-14 Kol 1:15-20 Luk 10:25-37

Den ratade rollen?

För en tid sedan skulle en skolklass göra en pjäs av liknelsen om den barmhärtige sama­ri­ten. Först gäll­de det att fördela och besät­ta rollerna. Sa­ma­ritens roll gick till klas­sens ljus och den mest populäre. Rövare – det var inte svårt att hitta både villiga och meri­terade. De flesta klas­ser tycks ha si­na busfrön, idag heter det kanske rötägg. Levitens och prästens roll gick också att besätta, även om det var svårare. Vem vill spela den som går förbi? Vär­dshusets värd gick också bra. Däremot, och det kanske förvånar, var det ingen som ville spela den slagne mannen. Ingen ville spela utslagen och halv­död. Vad kan vi lä­ra av det­ta?

Rövare finns det som bekant gott om. Vi läser ständigt om dem. Det är lätt att förfasa sig över dem, bara vi inte glömmer att det var en rövare som fick löfte om paradiset. När bad någon för medlemmarna i Islamiska staten sist? Präs­ten och leviten, de som vek åt sidan och gick förbi, de ville inte orenas av att beröra en död. Då kunde de inte fullgöra sin tjänst i templet. Det är lätt att se dem som hyck­lare. Inte skulle väl jag ha gått förbi? Men hur handlar den som hör och ser mobbning eller den som skvallrar? Redan att lyssna på skvaller är en synd. Eller den som hör om invand­ra­ren som aldrig kal­las till ar­bets­intervju för att han heter Muhammed? Eller hör om vanvård på äldreboendet? Eller den som trött­nar på en besvärlig ­männi­ska och helst undviker hen­ne? Hur gör den som upptäcker att han är bäst kvalificerad för levitens och prästens roll?

Om samariten säger liknelsen att han fylldes av medlidande med den slagne. Det är ett starkt uttryck, som evangeliet bara använder om Gud och Jesus. Det står om fadern i lik­nelsen om den förlorade sonen att han fylldes av medlidande när han såg sin son kom­ma hem. Om Jesus sägs det att han fylldes av medlidande när han såg att människorna var som får utan herde.

Så har också den tidiga kyrkan förstått och läst denna liknelse. Samariten är en bild av Jesus. Av barmhärtighet steg han ner till den slagna människan i hennes nöd. Den slagne mannen är helt enkelt människan, varje människa, som fallit i syndens, dödens och djävu­lens rövarhänder och inte kan bota sig själv. Leviten och prästen representerar Gam­la För­bun­dets lag och profeter, men kan också tillämpas på andra religioner och trosföreställ­ning­ar. Vem kan ge människan livet tillbaka?

Att det var en samarit är ingen tillfällighet. Samariterna var ett för­akta­t folk. Vid ett till­fälle används samarit som ett okvädingsord om Jesus. Om den korsfäste säger profeten att han var föraktad. Liknel­sen blir en berät­telse om hur Jesus, trots förakt och motstånd, tar sig an den slagna människan. Också den människa som inser att han mest liknar präs­ten och leviten.

Oljan och vinet handlar då inte bara om fysisk omsorg, utan också om människans behov av andlig vård. Värdshuset blir en bild för kyrkan, där den sak­ra­mentala oljan och det sakramentala vinet finns i överflöd. De mynt som samariten betalar med, är det pris som Jesus betalat för att den slagna människan skall botas till kropp och själ. Samari­ten säger att han skall komma tillbaka. Vi tror att Jesus en gång skall återkomma och full­borda helandet.

När den slagne piggnat till får han kanske hjälpa till med arbetet på värdshuset. Och när han fortsätter sin väg stöter han förr eller senare på någon stackars medbroder som också fallit i rövarhänder. Också han frestas att gå förbi, men nu har han större möjligheter att med barmhärtighet och klarsyn se vad som behöver göras.

”Gå du och gör som han”, sade Jesus till den laglärde. Det betyder inte bara att visa medlidande och barmhärtighet, utan också att ta emot barmhärtighet, både av Kristus och av vår nästa. ”Vad begär du?” är frågan till postulan­ten, när han begär inträde i klost­ret. Svaret ly­der: ”Guds och bröder­nas barmhärtighet.” Ibland är det svårare att vara beroende av andras barm­här­tig­het, än att själv ge den till andra. De högmodiga vill, som det märktes i vår skol­klass, hellre vara duk­tiga samariter än ligga slagna vid vägkanten. Lika svårt kan det vara att be sin nästa om förlåtelse och att själv gå till bikt. Men det är genom omvän­del­se och regelbunden bikt som människan lär känna bjälken i det eg­na ögat. Endast ge­nom självkännedom får vi det hand­lag som kan pilla ut grandet ur näs­tans öga. Endast den ödmjuke kan förmedla san­ningen till hycklaren. När två hycklare debatterar, förlorar båda. Jesus säger: ”Jag har inte kommit för att ta mig an de fris­ka utan de sjuka”. Det gör han genom do­pet, bikten och den dagli­ga omvändelsen. Den som känner sig själv kan inte döma sin näs­ta. Insikten om det egna behovet av barmhär­tig­het är den bästa skolan för att själv bli barmhärtig.

Detta gäller inte bara kärleken till nästan, utan också kärleken till Gud. ”Du skall älska Herren, din Gud”, så lyder det viktigaste budet. Hur kan man lyda detta bud? Ingen kan älska Gud utan att känna honom. Kärleken växer ur kunskapen om Gud, ur mötet med ho­nom. Och den som har mött honom och känner honom, kan inte annat än älska honom För den som känner Gud är det omöjligt att inte älska honom. Att känna honom är att för­stå att han först har älskat oss. Det är vad den upptäcker som genom Anden lär känna hans son Jesus Kristus. Människans kärlek till Gud är alltid ett svar på Guds kärlek till henne. Män­niskan förstår att hon själv är älskad. ”Vi älskar därför att han först har älskat oss.” På samma kan bara den visa barmhärtighet, som inser att han själv lever av Jesu Kristi barmhärtig­het.

Kyrkofadern Origenes har utlagt liknelsen om den barmhärtige sa­ma­riten. Han målar den som en bild av Kristi liv och gärning. Han avslutar med att citera Jesu ord: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bör­dor; jag skall skänka er vila.” Den som vill växa i barm­härtighet behöver tillgång till barmhärtighetens källa.

Den slagne, eller den som är tyngd av bördor, behöver ibland hjälp av klarsynta vänner för att hitta tillbaka. Den he­lige Benedictus har skrivit ett av sina vackraste kapi­tel om hur abbo­ten skall ta sig an fel­ande bröder, ibland genom att skicka ut äldre och visa bröder för att trösta dem så att de ser klart och inte går under i sin sorg.

När den slagne har kvicknat till och kommit på benen då hör han med andra öron: ”Gå du och gör som han.” Dessutom ser han klarare och får ett bättre handlag med sina be­svärliga medbröder. Han förstår Jesu ord: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta.” Han följer i den barmhär­tige samaritens fotspår. Också när det kräver uthållighet och tålamod.

På den yttersta dagen skall den barmhärtige dessutom få höra att rollbesättningen rym­mer ännu en hemlighet. Kristus är inte bara den barmhärtige samari­ten. Han säger ock­så: ”Det ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig”.

Amen.