Oro och törst

12 Söndagen under året

Sak 12:10-11;13:1 Gal 3:26-29 Luk 9:18-24

Oro och törst

Det är oro i världen och den känns i hjärtat. Vår värld förändras snabbt, men vi vet inte i vilken riktning. Också det egna livet är skört; den familj eller gemenskap vi tillhör är ofta inte heller stabil. Det finns en rad orsaker till denna oro, men en enda grundorsak. Augustinus formulerar det: Människans hjärta är oroligt till dess det finner vila i Gud. Det är ingen inbillning. Vi är skapade till Guds avbild och likhet. Vi förblir oroliga tills vi blir honom lika. Därav denna törst efter Gud. Därför sjöng vi efter första läsningen: ”Min själ törstar efter Gud, i ett torrt land som försmäktar utan vatten.” Människan är inte är nöjd med mindre. Hon är inte hemma någon annanstans än i Gud. Andra orsaker till oron är sekundära. All annan tröst är tillfällig, fåfänglig eller bedräglig.

Dagens mässa ger det kristna svaret på människans oro och törst. Svaret är motsägelsefullt, ett ”tecken som väcker strid”, men otaliga människor har levt och dött i detta tecken. I den första läsningen utlovar profeten Sakarja en öppen brunn, en källa som renar från synd och som släcker törsten. Men det är ingen vanlig källa. Profeten talar om en människa som är genomborrad, sannolikt av ett svärd. Till denna skall alla se upp. Vem profeten syftade på kan bibelforskarna inte svara på. Profeten Sakarja levde på 500-talet före vår tideräknings början, men den tidiga kyrkan kände igen ordet som en profetia om Kristus. Evangelisten Johannes berättar hur en av soldaterna vid Jesu kors stack upp hans sida med ett spjut. Därefter citerar han detta ord av profeten Sakarja: ”De skall se upp på honom som de har genomborrat.” I bibelns sista bok skriver samme Johannes, men där gäller det framtiden, den yttersta framtiden: ”Se, han kommer med molnen, och varje öga skall se honom, också de som har genomborrat honom, och alla jordens stammar skall brista ut i klagan för hans skull”.

För styvt en vecka sedan firade kyrkan Jesu hjärtas dag. Profeten Sakarjas ord hade kunnat läsas på den dagen. Spjutspetsen genom Jesu hjärta symboliserar alla våra synder, större och mindre. Som ung flicka ser den heliga Birgitta den korsfäste i en vision och frågar vem som har gjort honom allt detta. Hon får svaret: ”Alla som föraktar min kärlek.”

Men på korset händer det ofattbara. Det som mig veterligt ingen annan religion har någon motsvarighet till. Ur detta genomborrade hjärta rinner det fram en källa, en flödande källa av förlåtelse, nåd och nytt liv. Själva kyrkan och hennes sakrament rinner fram ur detta hjärta. Guds älskade Son låter sig genomborras av våra synder, men lönar detta onda med det högsta goda. Han uppstår på tredje dagen, men redan på korset rinner förlåtelsen fram.

”De skall se upp till honom som de har genomborrat”, hade profeten sagt. Men korset väcker också motstånd. I Kina har regimen tvingat de kristna att ta ner korset från sina kyrkor. Varför denna frenesi att eliminera något de säger sig inte tro på?

För kyrkan är korset det livgivande tecknet. Ur Jesu hjärta rann inte bara förlåtelse. Där finns också skydd och vila för oron. Den som kämpar med sina synder och frestas att förtvivla, finner skydd och helande i detta hjärta. Så hade en annan profet sagt: ”I hans sår blir vi helade”. Otaliga troende kan vittna om samma erfarenhet. De gör som klippgrävlingen, när den söker skydd i klippans skreva. Att med sin ande gå in i den klippskrevan, Jesu hjärta, är att finna skydd mot demoner och frestelser. Där finns värme för ett kallt hjärta. Iver för den tröge. I den klippan finns den mildhet, det tålamod och den vila vi inte kan uppbringa själva. I enlighet med Jesu eget löfte: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ.”

Detta är ingen vag känsla. Det bygger på en tydlig bekännelse. Vi hör den formuleras av Petrus, som svar på Jesu fråga vem de ansåg honom vara: ”Du är Guds Messias”. Som vanligt är det Petrus som talar för apostlarna. Den Petrus som skall övermannas av sin rädsla och förneka, men som ändå upprättades och fick löftet att inte ens dödsrikets portar skall vara kyrkan övermäktig. Vi tillhör inte kyrkan för att vi är starka, utan för att vi inte är det.

Oron drabbar ju inte bara den enskilde, utan också gemenskapen. Olikheter mellan människor, olika bakgrund och ursprung, olika social status och olika kön, vi vet hur sådana olikheter kan orsaka oro och splittring. Aposteln säger frimodigt: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus”. Det är inte ideologi eller teori. Det är den gemensamma tron på en och samme Herre. Alla får del av ett och samma bröd. Alla kommer på rätt plats som lemmar i en och samma kropp. Ingen lem kan säga: Jag hör inte till kroppen. Olikheterna blir en berikande mångfald.

När Jesus tagit emot Petri bekännelse talar han om efterföljelsen, om att lärjungen måste förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa honom. Kanske tänker vi med förfäran på asketiska stordåd, som de stora helgonen utförde. Och förvisso kan det krävas sådant som omgivningen uppfattar som imponerande. Men i grunden är det något enkelt och naturligt. Att göra allt vi gör tillsammans med Jesus. Att aldrig lämna kontakten med honom. Att be om hans hjälp och vägledning innan vi företar oss något. Han skall bli stor, själviskheten avta. ”Nu lever inte längre jag själv”, säger aposteln, ”utan Kristus lever i mig”. Då märker vi att det jag som måste förnekas inte är vårt sanna jag, utan en illusion. Det är den själviska illusionen som skapar oro och gör oss främmande för vårt sanna jag. Något friskt och levande växer fram, utan att vi märker det själva. Jesus lovade: ”Den som mister sitt liv för min skull, han skall rädda det”.

Allt är samlat och synliggjort i den heliga eukaristin. ”Så skådar jag nu efter dig i helgedomen.” Vi ser upp mot den som låtit sig genomborras. ”Se, Guds lamm, som borttager världen synder.” Vi ber om bot och helande. Vi tar skydd i honom. Oron viker och törsten släcks, samtidigt som den växer, ty ”din nåd är bättre än liv”.

”Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden.”

Amen.