Kärleken som vill

7 Påsksöndagen

Apg 7:55-60 Upp 22:12-14,16-17,20 Joh 17:20-26

Kärleken som vill

När människan är i nöd är det en välsignelse att ha en vän, som kan lyssna eller ge ett gott råd. ”En trogen vän är ett omätligt värde, en tillgång som inte kan vägas på våg”, säger den vise Syrak. Ännu bättre är det om vännen också är beredd att betala ett pris för vänskapen, och allra bäst om han också har kraft och förmåga att ge det som behövs. Evangeliet säger att det finns en sådan vän. En som både vill vårt bästa och som är i stånd att ge oss det.

Vi hör hans röst i evangeliet. ”Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara där jag är, för att de skall få se min härlighet”. Jesus ber för sina lärjungar. Han ber med sin egen mänskliga vilja, ”Fader, jag vill…” Det är samma vilja som fylldes av medlidande, när han såg att de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde. Han ber med hela sitt hjärta. Han vill sina lärjungars bästa, vårt allra bästa. Kyrkan låter oss höra det nu, i väntan på Anden och pingsten. Han vill att vi skall vara där han är, där vi hör hemma. Han vill att vi skall få se det han ser. Han vill dra oss ut ur mörkret in i ljuset.

Det var denna vilja som drev honom hela tiden. Som fick honom att födas och läggas i en krubba, att utföra sina underverk och förkunna sanningen. Det var hans mat att göra Faderns vilja. Med sin mänskliga vilja överlät han sig åt Faderns vilja i Getsemane, trots ångest och vånda. Det var med sin vilja som han på korset överlämnade sin Ande. Med sin vilja drar han sina vänner till Fadern. Han betalar priset. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Fadern tog emot hans viljas offer och lät honom uppstå på tredje dagen och inta platsen på högra sidan om Faderns tron i himlen. För att alla fientliga makter skall läggas under hans fötter.

Det är denna vilja som håller allting uppe och leder världen mot sitt mål, trots allt som pekar på motsatsen. ”Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet”, hörde vi i andra läsningen ur bibelns sista bok. Det är denna vilja som visar kärlekens sanna väsen. Kärlek är inte en känsla, utan den kraftfulla och rätt inriktade viljan, lär oss fäderna. Det är den kärleken vi har kommit till tro på. Och som genom Anden tar sin boning i den som älskar honom.

Vi ser det hos martyren Stefanos, som blivit hans vän och får se in i himlen. ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” När detta vittnesbörd möts av raseri och stenarna börjar hagla märker vi att Stefanos har fått samma vilja och sinne som sin Herre. Också han överlämnar sin Ande och ber för sina bödlar.

Det är samma vilja som övervinner Saul. Först stod han som vittne när Stefanos stenades. På Damaskusvägen hörde han frågan: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?” Först blir han blind och stum. Efter tre dagar i mörker och tystnad, får han sina ögon öppnade. Nu kan ingenting hindra honom från att vittna för alla om detta ljus, ”för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus”. – En skymt av samma ljus kan man ana i syster Margareta Teresas målningar, om än som ett dunkelt ljus.

Det är samma ljus och samma vilja som får Jesus att sända sin Ande över kyrkan. Under de nio dagarna mellan Kristi Himmelsfärd och Pingst ber Kyrkan om och väntar på Anden. För att Kristi verk skall fullbordas, så att kyrkan renas, förnyas och helgas och kan vittna om Kristi ljus. Det sker inte automatiskt. Vi kan inte passivt kräva att Gud skall göra underverk. Att bli bedrövad över världens elände och upprörd över andras synder hjälper inte alls. Det börjar, som för Stefanos och Paulus, med den egna viljans förvandling.

Domen börjar med Guds hus, med oss som har fått kunskap om Kristi vilja. ”Den åt vilken mycket är givet, av honom ska mycket bli utkrävt”. Det är Jesu tålmodiga vilja som gör att det inte är ute med oss. Det är hans kärleks vilja som får Fadern att sända Hjälparen också detta år. Också över den kyrka och den lärjunge som svikit och blivit medelmåttig. För att rena, förnya och helga.

Vi ber om Anden för att renas från skuld och tyngande laster. ”Saliga de som tvättar sina kläder rena”, hörde vi i andra läsningen. ”De skall få tillgång till livets träd och få gå in i staden genom dess portar.”

Vi ber om Anden för att förnyas till hela vår varelse. ”Den som törstar skall komma”, hörde vi. Den som inte törstar, håller inte ut, säger ett Katarina av Siena. Den som inte dagligen låter sig förnyas, glider långsamt in i ljumhetens och likgiltighetens skuggvärld, där alla katter är grå, där tvivlet växer och förtvivlan väntar runt hörnet. Fly inte i skräck och bävan, säger Benedictus till den räddhågade.

Kristi vilja är densamma. Han vill att vi skall vara där han är. Något händer med den som kommer till honom. Vägen kan vara smal, men Benedictus säger att hjärtat vidgar sig. Augustinus förklarar: “Där Gud bor är rymd och vidd; i denna vidd utgjuts kärleken, nämligen i våra hjärtan, genom den helige Ande, som bor i oss”.

Kan någon makt vara starkare än den vilja vi hör ur Jesu mun? ”Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara där jag är, för att de skall få se min härlighet”.

På oss hänger det att låta vår egen vilja förvandlas, att ingenting föredra framför kärleken till Kristus.

O du helige Ande, kom,

Uppfyll dina troendes hjärtan

Och tänd i oss din kärleks eld.

Amen.