4 Söndagen under året

Jer 1:4-5, 17-19 1 Kor 12:31-13:13 Luk 4:21-30

Kärlekens lockelse, utmaning och gåva

Ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Vi har hört vad som hände när Jesus predikade i sin hemstad Nasaret. Först möttes han av lovord och entusiasm. Men sedan vände det till sin motsats. När han inte ställer upp på deras krav att demonstrera underverk blir han avvisad.

Något liknande gäller kärleken. Den väcker först allas entusiasm, men när den själv ställer krav avvisas den som orimlig. Vi hörde den beskrivas i andra läsningen. Detta trettonde kapitel i första Korintierbrevet väcker fas­cination. Det är en njutning att läsa och att en glädje att höra. Något vaknar till liv i människan, troende eller inte. Så är livet tänkt! Det be­hövs inga argument för kärleken. Den är sin egen motivering. Un­gefär som glädjen och skönhe­ten. Ändå är det inte flummigt eller romantiskt. Apostelns tanke är glas­klar. Han går steg för steg, från det kända till det okända.

Aposteln säger först: kärleken är ”tålmodig och god”. Men sedan får han svårt att beskriva den. Han tving­as gå en omväg ge­nom att säga vad kärleken inte är. Som när teologin talar om Gud genom att säga vad Gud inte är, efter­som det är så mycket svårare att säga vad Gud är. Kärleken är inte strids­lysten, inte skryt­sam, inte upp­blåst, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Var och en kan använda detta som en spegel, en biktspegel, som avslöjar oss, som visar hur vi ser ut, när vi jämför oss med originalet, hur livet är tänkt.

Inte heller handlar det om känslor. Kärleken är inte blind. Kärleken ”gläds med sanningen”. Men sanningen å sin sida är inte kall, utan genomsyrad av kärleken. Därför griper den inte till våld, när den prövas. Inte heller tar den till flykten. Den bär allt. Den uthärdar allt. – Här börjar många tve­ka eller undra. Är det så krävande att äls­ka?

Den naturgivna kärleken till de närmaste har sina gränser. Moderskärleken, kärlek till familjen, till vän­ner och meningsfrän­der, till den egna socialgruppen eller det egna landet, sådant drar gränser just kring dem som av na­turen står oss närmast. Det går inte att nonchalera sådana gränser, eller tro att de inte spelar någon roll, men här överskrides också sådana gränser.

Som när Jesus i Nasaret påminner sina judiska landsmän om att Guds kärlek har gått ut­över de judiska grän­serna. Änkan i Sarepta och Naaman i Syrien fick hjälp, medan ju­darna led nöd. Då blev han en utmaning för dem. Där gick en gräns för dem. De blir ursinniga.

Den kärlek Paulus talar om överskrider också en annan gräns, den som säger: Nej, nu får det vara nog! Här går en gräns! I Bergspredikan upp­manar oss Jesus att inte bara äls­ka bröder och vän­ner, utan också fiender och dem som har så­rat och kränkt oss. Till barmhärtighetsverken hör att ge husrum åt främlingar och flyktingar. Kär­le­ken ut­här­dar allt, sade Paulus. I den from­ma drömmen vill man kanske instämma. Men i prakti­ken?

Det är då vi frestas att sluta lyssna. Att dra en gräns för vad vi vill höra. Och därmed en gräns för den egna förmå­gan. Och riskera att missa själva poängen. Det aposteln beskriver är något ut­över den egna förmågan. Något som måste ges oss, som en gåva. Av någon som äger denna förmåga och som själv älskar oss så myc­ket att han vill ge oss den. Långt innan vi själva är det minsta älskvärda. ”Medan vi ännu var syndare”, säger aposteln. Vi anar att det är sin Her­re aposteln har i åtanke. Det är inte en teori eller ett ideal aposteln beskriver, utan en per­son, den Herre som han tidigare förföljde, men som övervann hans hat. Den Herre som själv bar allt och uthärdade allt. För vår skull. Or­det kärlek i ”ett Kor tretton” kan bytas ut mot namnet Jesus.

Ändå är kärleken är inte bara något som Gud visar oss. Kärleken är ömsesidig. Den är både agape och eros. Kärleken söker gen­svar. Den kärlek som Gud visar oss är inte fullbordad innan vi har tagit emot den och be­sva­rat den. Samti­digt som vi är helt beroende av den. Vi älskar därför att han först har älskat oss.

Aposteln talar om att växa, från barnstadiet till den vuxna mognaden. ”Sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga”, säger han. Barnet kan inte låta bli att ge efter för si­na emotionella behov. Långsamt får det lära sig att styra och disciplinera sådant, som an­nars skulle växa vilt. I kärlekens skola får människan lära sig att hon inte behöver ge efter för irri­tation och ilska, för självömkan och avundsjuka. Vi har inga skyldigheter mot vår kött­sliga natur, säger aposteln på ett annat ställe. Inte främst för att lagen kräver eller för­bjuder, utan för att kärleken är ingjuten i våra hjärtan. Det finns en väg som är öppnad för oss. Vägen tillsammans med Jesus. ”Den som för­blir i mig bär mycken frukt”.

Cistercienserna talar om kärlekens skola, schola caritatis. ”Ingenting hårt och ingenting tungt är det”, säger den helige Benedictus. Även om det kan kräva ”lite stränghet för att ut­rota fel och bevara kärleken”. Ty i grunden handlar det om att ta emot alltmer av den gåva som ges oss. Någon frågade: ”Är det svårt att älska?” Han fick svaret: ”Inte för den som gör det”. ”Lär av mig”, säger Jesus, ”som har ett milt och saktmodigt hjärta”. Det är i den skolan vi upptäcker att hans ok är milt och hans börda lätt. Paulus kal­la­de det en väg ”som är överlägsen alla andra”.

Det är det märkliga – den första spontana fascinationen inför kärlekens höga visa inne­håller mera sanning än läsaren först anade. Människan måste följa Jesus för att upptäcka detta ”mera”. Inte ens när människor­na i Na­saret avvisar honom tar kärleken slut. Han ”fortsätter sin väg”, står det. Han fortsätter den väg som full­bordas på kor­set. Det är den kärle­ken som uthärdar allt. Det är inför den kärleken som våra liv avgörs och en gång skall dömas.

Amen.