Söndagen efter Trettondedagen

Jes 40:1-5,9-11 Tit 2:11-14;3:4-7 Luk 3:15-16,21-22

Nyfödda och förnyade

Att se ett barn väcker spontant glädje. Det är glädjande när det finns barn i gudstjänsten. Julkort från barnfamiljer innehåller idag ofta bilder av barnen. En politik som säger sig vara barnvänlig kan räkna med att få gehör. Om det sedan är barnvänligt, är en annan sak. För­visso kan barn också vara krävande och problematiska, men i grunden väcker barn glädje och hopp. Den som kommit upp i åren kan drömma sig tillbaka till barn­domen, då allt såg så hoppfullt ut. Många gamla menar sig ha livet bakom sig. Tänk om det fanns en möj­lig­het att få börja på nytt, rentav bli född på nytt. Tanken på reinkarnation tycks vara lockande för många i västvärlden, men är sannolikt mera ett sekulariseringsfenomen, ett tecken på att man glömt det vi redan har.

Ty den som lyssnade till andra läsningen hörde aposteln tala just om detta, att födas på nytt och att förnyas. Han talade om ett bad som återföder och förnyar. Han talade om det kristna dopet. Trettondedagstiden var i den tidiga kyrkan en tid för dop. Påven förrättar dop denna dag. Också själva julen har kallats ”den nya födelsen”, nova nativitas. som vi sjunger i psalmen In dulci jubi­lo. Det finns ett samband mellan Jesu dop, vårt eget dop och att få leva i glädje och hopp. Det hoppet vaknar till liv när vi ser ett barn.

Kyrkan firade tidigt Jesu dop i samband med Trettondedag jul. Vid hans dop up­penba­ras hans gudomliga härlighet. Ordet från himlen, ”du är min älskade son”, är ett slags ”fa­derskaps­erkännan­de”. Anden svävar samtidigt över Jordans vatten för att helga allt dop­vatten. Jesu dop målar en bild för vad som sker i varje dop i den Treenige Gudens namn. Det motsvarar vad varje människa mest av allt behöver, men inte kan ta sig själv, barna­skapet hos Gud. Det barnaskapet blir inte gam­malt och åldras. Det gör människan ständigt ung på nytt. På det naturliga planet ser vi detta hos barnet och det gläder oss, men den döpte bär själv på ett evigt barnaskap.

Därför är dopdagen den viktigaste dagen i den kristnes liv. I sitt innersta har hon fått barnaskapets nåd och löfte om evigt liv. Hon lever inte längre i en instängd värld. Him­len har öppnat sig. Den döpte är inte på väg mot döden, hon närmar sig livet. Evangelisterna ställer Jesu dop som en portal till hela hans offent­liga liv. Det liv som full­bordas med hans död, uppståndelse och himmelsfärd. Genom sin himmelsfärd har han öppnat himlen och vägen tillbaka till Fadern för alla som följer honom. Han har gått före för att bereda oss rum. Han har utgjutit sin Ande över sin Kyrka, så att hon, som är vår mo­der, får kraft att föda oss på nytt i dopets bad.

Men de döpta är ofta glömska och obeständiga himlabarn. De glömmer sin djupaste iden­titet, och le­ver som om de saknade både Gud och hopp i världen. Den döpte glömmer sitt dop och sin värdighet som Guds barn. Stegen blir allt tyngre. Orsaken är att hon lock­ats av sådant som leder vilse och berövar henne både friden och gläd­jen.

När den förlorade sonen hade förskingrat sitt arv och kom till besinning, står det att han ”kom till sig själv”. Han återfann sin innersta värdighet och återvände till Fadern. Fa­dern tog emot honom med öppna armar och slaktade den gödda kalven. Han som levt som en slav upphöjdes till son. Allt vad Fadern ägde blev också hans. Han återfann sin glädje i att göra Faderns vilja. Nu fruktade han bara en sak, att på nytt skada eller förlora denna glädje.

Det kan behövas konkreta mått och steg för att inte i onödan utsätta sig för frestelser. Be­nedictus lämnade det vilda livet i Rom och levde en tid i grottan i Subiaco. Det står att han där ”bodde hos sig själv inför Faderns åsyn”. Det är trons och dopets tvåfaldiga gå­va. När människan återvänder till Fadern, finner hon också sitt sanna jag. När hon åter­vänder till sin sanna värdighet, finner hon också sin Fader. Dopet är inte bara något förflutet, nå­got som en gång har skett. Det är något att ständigt återvända till, något att ständigt leva i. ”Gläd er alltid i Herren”, säger aposteln.

Vi hörde att himlen öppnade sig för Jesus när han ”stod och bad”. Han uppmanar sina lärjungar att gå in i sitt hjärtas kammare och be till Fadern i det fördolda. I vårt innersta är vi hemma, både hos oss själva och hos Fadern. Allt är ett verk av Anden som svävar ”mel­lan” Fadern och hans älskade Son. Anden lär oss att återfinna stillheten, tystnaden och glädjen. Guds rike är inom er, säger Jesus. Hans apostel säger: ”Guds rike är rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden”. Cassianus liknar människans inner­sta vid arken i det allraheligaste, som rymmer förbundets två tavlor, men också Arons stav, symbol för det liv­givande korset, och vidare mannat, som är sötman och smaken av det änglalika brö­det, trons visshet och insikt. Den sötma som inte kan förklaras i ord. Anden lär oss ord som vi inte kan uttala, som vi inte ens själva förstår.

Tre stationer till glädjen: Jesu dop, vårt eget dop och det dagliga ”dopet”, den dagliga omvän­del­sen från begångna synder. Fäderna talade om ”tårarnas dop”. När syndaren ödmjukat oss och stiger upp ur detta bad, öppnar sig himlen på nytt och hon hör: ”Du är min älskade son, du är min utvalde”. Då rinner glädjen till, glädjen över ett barnaskap som bara växer.

Amen.