Mötet

4 Söndagen i advent

Mika 5:1-4a Hebr 10:5-10 Luk 1:39-45

Mötet

Det är inte svårt att föreställa sig mötet mellan Maria och Elisabet. Det är en ikon. Mötet har blivit det 2:a mysteriet i den glädjerika rosenkransen. Gamla och nya Förbundet möts, re­presenterade av de två kvinnorna. Den yngre upp­söker den äldre, och den äldre bekräf­tar den yngre. Ett slags ”urmöte” för alla äkta möten mellan fyra ögon. Mötet är fyllt av bib­lisk realism. Det förflutna görs närvarande, samtidigt pekar det framåt.

Evangelisten Lukas berättar att det hände några dagar efter ängeln Gabriels besök hos Maria. Dessförinnan har han berättat hur Elisabet blivit havande, sex månader tidi­ga­re. Hennes man, prästen Sakarias, gjorde tjänst i templet och fick av ängeln höra att hans hustru skulle föda en son, trots sin höga ålder. De skulle bli föräldrar till Johannes Döpa­ren, Herrens förelöpare och vägröjare. Regissören till alltsammans är den helige An­de, som verkar och skapar det nya som föds fram. Det hela koncentreras i mötet mellan dessa två kvinnor, utvalda att låta det nya växa till i deras moderssköten. Mötet skimrar av skön­het och gudamänsklig samverkan. Profeten sjunger: ”Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra.”

Vårt korta evangelium följs av Marias lovsång, Magnificat, upprepad varje dag i kyr­kans vesper. Elisabets egna ord ljuder ständigt från otaliga troendes läp­par i Rosenkran­sens ord: ”Välsignad är du bland kvinnor och välsignad är din livsfrukt Je­sus”.

Redan Marias hälsning när hon sökt upp Elisabet är fylld av kraft. Vi får inte veta vad Ma­ria säger, men sannolikt var det ”få och förnuftiga ord”. Hälsningar i bibeln har ofta stor betydelse. Den inte bara inleder, den åstadkommer, ett äkta möte. Kyrkans liturgi inleds med en hälsning, ”Herren vare med er”. När den besvaras, ”Och med din ande”, har ett möte tagit sin början, i det fallet mellan Herren och hans folk. Hälsningen och svaret kon­stituerar mässan. Likaså händer något när Maria hälsar Eli­sabet. Lukas berättar att barnet i Elisabets liv sparkar, spritter, till i hen­ne. Barnet reagerar. ty det är utvalt och helgat. Re­dan i moderlivet kände förelöpa­ren igen den som han senare skulle vittna om med hela sitt liv. En kyrkofader säger: ”Elisa­bet hörde rösten, barnet kän­de nåden”. Allt sker genom den helige Ande.

Otaliga människor har fått sitt livs kallelse bekräftad på ett liknande sätt, genom att bli tilltalade, ofta genom en människa som Anden använt sig av. Liksom Maria blev havande genom örat, genom att höra och ta emot ängelns ord, är det Marias hälsande ord, som får Elisabet att fyllas av helig Ande. Att Marias ord inte återges signalerar att det övergår mänskliga ord. Vi hör det i Elisabets svar: ”Välsig­nad är du mer än andra kvinnor.” Den äldre skall tjäna den yngre, som det står om Esau och Jakob, patriarken Isaks båda söner. Elisabets barn, Johannes Döparen, ska ju säga att han inte är värdig att knyta sandalerna på den som kommer efter honom, Jesus. Samti­digt säger den yngres son, Jesus, om den äldres son att ingen av kvinna har varit större än han, Johannes Döparen.

I måndags ägde val till ny abbedissa rum i detta klos­ter. Efter fullbordat val förnyade systrarna sina löften i den nyvalda moderns händer, också den avgångna modern. Den äldre ställde sig under och tjänade den yngre. Liksom vår emerituspåve Benedikt XVI lo­vade sin efterträdare Fraanciskus lydnad och trohet.

Elisabet utrop är profetiskt. ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig.” Så tillägger hon: ”Hur kan det hända mig att min herres mor kom­mer till mig?” Som den första i raden av bekännare uttrycker hon det som är Kyrkans tro och bekännelse. Marias barn är Herren, Kyrios, inför vilken alla kungar och här­skare tiger i bävan, förundran och tillbedjan, som vi sjunger i en adventsantifon.

Hennes eget barn sparkar till i henne. Språket i detta möte är inte bara ver­balt, det är också, som vi säger idag, ett kroppsspråk. Kanske hälsades hon av Maria med en kyss och en omfamning. Allt i dessa två kvinnors liv spelar med i detta möte.

Något av detta kan också spela med i andra mänskliga möten mellan människor. Att se, höra och beröra. Det hörs en förundran i Elisabets fråga: ”Hur kan det hända mig?” Med samma förundran kan vi möta varandra. Inte minst när vi tror oss känna den andre. Den andra är alltid mera än vad vi vet. Den andre är bärare av en hemlighet, en närvaro, som hon kanske inte ens vågar tro på själv, men som kan lockas fram av ett möte, som då blir upptakten till något nytt. Om bröderna säger Benedictus att de skall överträffa varandra i inbördes aktning och lydnad.

Det betyder inte naiv snällhet. Var och en som bläddrat i Bene­dictus regel vet det. Evangelisten Lukas står med båda fötteerna på jorden, men ser med trons ögon. Därför återger han också Elisabets sista ord om Maria: ”Salig hon som trodde, ty det som Herre hade låtit säga henne skulle gå i uppfyllelse”. Elisabet visste att Maria skulle prövas, både av frågor och av lidande, men i detta är något mera och starkare å färde. Något som både Elisabet och ännu tydligare Maria hade bejakat. Vi känner det i Marias svar till ängeln: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig efter ditt ord”.

Detta är inte bara Marias svar. Det är varje människas svar och väg, den enda vägen som leder till ett fullbordat liv. Vägen är smal, men den finns. Den är framkomlig, ty den är uppenbarad för oss i evangeliet. Ingen prövas över sin förmåga, ty det barn Maria bär och som vi med Elisabets barn röjer väg för, är verkligt. Elisabets ord till och om Maria är inte bara en from önskan om att det ska gå bra för henne och för oss. Lukas berättar om ett faktum, den verklighet som vi bereder oss att fira i Jesu Kristi födelse.

Hans födelse är mötet som förvandlat alla andra möten, ty i hans födelse möts och förenas himmel och jord, Gud och människa, för att också vi skall möta varandra och Fadern – genom honom som vi tror på och nu bekänner.

Amen.