23 Söndagen under året

Jes 35:4-7a Jak 2:1-5 Mark 7:31-37

Gör inte skillnad på människor

Aposteln Jakob ger denna uppmaning i dagens andra läsning. Han har stöd av aposteln Paulus: ”Gud gör inte skillnad på människor”. Långt före det moderna talet om jämlikhet, långt innan det blev ett politiskt ideal, har detta funnits, inte bara i kristen, utan också i ju­disk tradition. Inte bara i Nya utan också i Gamla Testamentet. Den grundläggande or­sa­ken är att alla mäniskor är skapade av samme ende Gud. ”Inför honom finns ingen mänsk­lig stor­het,” säger den vise Syrak. ” Han tar inte parti mot den fattige utan lyssnar till den förorät­tades bön. Han gör sig inte döv för den faderlöses nödrop eller för änkan som oav­låtligt klagar”. Redan Mose lag säger: ”Var inte partisk när ni dömer, lyssna lika noga på låg och hög. Frukta ingen människa, ty domen är Guds”. Den kristna tron bekräftar detta. Aposteln Ja­kob säger: ”Om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och lagen stämplar er som överträdare”.

Långt ifrån alltid har de kristna följt denna grundlag, men den har hela tiden funnits där, Insikten om en återupprättad ordning, byggd på att alla människor har en gemensam Fa­der, en enda Gud och skapare. Den tron relativiserar de tänkesätt och den rangordning som finns i alla mänskliga samhällen, den som bygger på sociala, ekonomiska, genetiska och andra olikheter. Ett universellt broderskap bygger på att vi alla har en och samma Fa­der.

Det utesluter inte att också de kristna har böjt sig under de la­gar som stiftats av legitima auk­toriteter, under domare och polis, under lärare och föräldrar. Men de kristna har i grun­den vetat att också kejsare och presidenter står under samme Herre och en gång skall dö­mas av ho­nom. Läraren eller föräldern, som begär lydnad av sina barn, har vetat att det är ett upp­drag, som mås­te utföras, men som inte är självpåtaget, utan just ett uppdrag från honom, från vilken allt vad Fader heter har sitt namn. Därför vet föräldern att han är skyldig sitt barn den djupaste respekt. Benedictus säger att de yngre skall vörde de äldre och de äldre skall älska de yngre. Då behöver denna olikhet i det mänskliga livet inte hota enhe­ten, utan kan fördjupa den. Likaså de som har haft andra uppdrag i samhället. När de lyss­nar till kyr­kans röst har de vetat att minister betyder tjänare, att deras auktoritet är till för det ge­mensam­ma bästa.

Också kyrkan har sina särskilda ämbe­ten och ordningar. Paulus kan försvara sitt apos­toliska ämbete och uppmana sin lärjunge Timotheos att inte låta församlingen se ner på honom, fastän han är ung som församlings­ledare. Hebreeerbrevet säger: ”Lyssna till era ledare och foga er efter dem. De vakar över era själar eftersom de en gång skall avlägga räkenskap. Gör det till en glädje för dem och inte till en tung börda; det skulle inte vara lyckligt för er.”

Men kyrkan måste gång på gång påminna sig om att sådana ämbeten är tjänster. Alla vet det, i teorin, men alla är glömska och högmodet utrotas inte på en gång. Ju större upp­draget är, desto strängare blir domen. Jesus klagar över sina lär­jungars äregirighet och sä­ger entydigt: ”Den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjäna­re.” Jesus tvätta­de sina lärjungars fötter, och säger: ”En är er mästare, ni är alla brö­der”.

Mönstret blir nästan ännu tydligare i Benedictus regel. Abboten får inte göra åtskillnad på person i klostret. Den som är född fri skulle inte ha något företräde framför den som in­trädde som slav. Om den förnäme inträdde en timme efter sin slav, fick ha stå efter sin tidi­gare slav i klostrets rangordning.

Trots denna fundamentala jämlikhet kan regeln tänka sig en änd­ring, men då oberoen­de av social bakgrund och status. Det som avgör är goda gärningar och öd­mjukhet, det nya rikets lag. I slutet av regeln skymtar detta rike fram, när det står att brö­derna skall överbjuda varandra i inbördes lydnad. Alla är på väg mot samma mål, drag­na dit av tillva­rons ende Herre.

De flesta vet nog detta, i teorin. Ändå har kyrkan låtit sig beklädas också med värdslig makt och storhet. Ibland tycks Kyrkan behöva påminnas om det t.o.m. av omvärlden. Trots att världens problem är att man försöker åstadkomma ett jämlikt samhälle, men har av­skaffat Fadern. Vi vet det i teorin, ändå smyger sig världsliga tänkesätt och reaktio­ner in när vi inte är på vår vakt. Benedictus säger att alla gäster skall tas emot som Kris­tus, sär­skilt fattiga och pilgrimer, ty det är i dem man först och främst tar emot Kristus. Så till­lägger han: ”Fruktan för de rika kräver ju av sig själv att man hedrar dem”. Den ”fruktan” kan idag gälla inte bara rikedom, utan också titlar, ställning, utbildning, förmågan att tala för sig, el­ler an­nan s.k. status. ”Gör inte skillnad på människor”, sade aposteln. Jakob väd­jar till ef­tertan­ke: ”Hör på, mina bröder, har inte Gud utvalt dem som är fattiga i världens ögon och skänkt dem trons skatter och arvsrätt till det rike han har lovat dem som älskar honom?” Också Paulus ber oss tänka efter: ”Tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dår­aktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud.”

Maningen är enkel: Gör inte skillnad på människor. Det handlar ytterst inte om moral och social jämlikhet, utan om Guds vilja och plan med den mänskliga familjen. Paulus for­mulerar vad som redan skett i Kyrkan genom tron och dopet, och som gör henne till ett tecken för hela mänskligheten: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus”.

Det är den enhetens gåva vi fått av nåd, den gåva vi är kallade att vittna om inför värl­den. Det är den gåvan vi bekänner och firar i den heliga eukaristin.

Amen.