5 Söndagen i fastan

Jer 31:31-34  Heb 5:7-9  Joh 12:20-33

Vetekornet

Vi närmar oss påsken, högtidernas högtid, och hör det redan ur Jesu egen mun: ”Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas”. Stunden hade inte kommit vid bröllopet i Kana, inte heller vid flera andra tillfällen, men nu är den inne, nu när vi närmar oss Kristi påsk, hans död och uppståndelse.

Jesus använder en bild från naturen. Han liknar sig själv vid ett vetekorn, som måste falla i jorden och dö för att bära frukt. Redan naturen känner något av påskens hemlighet. Om kornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör bär det rik skörd. Vetekornet är Jesus själv, som dör för att uppstå och bära frukt genom att ge sitt uppståndna och nya liv åt de många. Vetekorn blir så småningom bröd. Just i Johan­nes­evangeliet har Jesus undervisat om sig själv som livets bröd, det bröd som ger liv där­för att brödet är han själv. ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv och jag skall låta ho­nom uppstå på den sista dagen.” Detta bröd är en frukt av hans död och upp­ståndel­se. I varje eukaristi sjunger vi: ”Din död förkun­nar vi och din uppståndelse bekänner vi”. Eukaristin är påskens sakrament. Ingenting är starkare än detta sakrament ty det gör honom själv och hans eviga offer närvarande inför våra ögon.

Det som försvagar och kan sabotera denna kraft är när vi som firar det inte följer ho­nom. Direkt efter ordet om vetekornet säger Jesus: ”Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det.” Också lärjungen måste gå in under vetekornets lag. Det själviska livet måste dö för att det nya skall växa fram. Redan i dopet har vi ”programmerats” med ve­tekornets lag. Vi har blivit döpta till hans död, för att dö från det självcentrerade livet och uppstå till kärleken. Paulus undervisar om dopet och säger: ”Så skall ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden och lever för Gud”. På ett an­nat ställe säger han: ”De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med alla dess lidel­ser och be­gär”. Här i Johannesevangeliet talar han om att hata sitt liv för att räd­da det. Det är naturligtvis inte livet som sådant, utan själcentrerin gen och begärelsens liv som skall bekäm­pas och ha­tas.

När den eukaristiska bönen har talat om Kristi offer, hans frambärande av sig själv, fortsätter den därför: ”må han fullkomna oss till en evig offergåva åt dig, så att vi en gång kan ta arvet i besittning”. Eukaristin ger oss mönstret för vardagens efterföljelse. ”Om nå­gon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara.” Vi bär fram oss själva i varje eukaristi, för att förena våra liv med Kristi offer. Under fastetiden har vi ofta hört apostelns uppmaning: ”Jag ber er, vid Guds barmhärtighet, – det är påmin­nel­sen om Kristi barmhärtighets offer av sig själv – att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud”. Efterföljelsen börjar i eukaristin.

Men så fortsätter Jesus: ”Nu är min själ fylld av oro”. I andra läsningen hörde vi om Je­su rop och tårar, hans enträgna bön i Getsemane. Jesus lider i sitt inre. Han delade männi­skans inre nöd och själsliga kval. I Hebreerbrevet hör vi att vi inte har en Herre som inte kan känna med oss i våra svagheter, utan en som prövats på alla sätt. Han har antagit den mänskliga svaghe­ten. Inte för att ursäkta den, men för att frälsa och befria den. I Getsema­ne ber han om att befrias från det lidande han såg framför sig, men överlåter sig sedan åt Faderns vilja. Här säger han: ”Det är just för denna stund jag har kommit”. Det är därför vi firar påsk. För att bestå i frestelsen och befrias från synden. Han har lidit våra kval för att ge oss del av sin seger. Han frestades för att vi skulle få hans kraft att övervinna frestel­sen. I kollektbönen bad vi om att leva ”av den hängivenhet i vilken Kristus gick sitt lidande till mötes och frälste världen”. Det är just denna hans kraft som vi får del av i sakramenten. För att hindra oss från att förtvivla.

Till slut säger Jesus: ”När jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig”. Så förutsäger han sin upphöjelse på korset. Med sina utbredda armar och öppna händer in­bjuder den guda­mänskliga kärleken alla, syndare och helgon, judar och hedningar. Från detta kors utgår förlåtelse och nytt liv, försoning och evigt liv. Inget tecken är starkare. Det är detta kors som kyrkan håller upp mot all världens ondska och mot den egna självuppta­genheten. Se Guds lamm, som borttager världens synder.

Inför korset skiljer sig andarna. Några hånar och begabbar det. Andra skakar olustigt på huvudet och vänder bort blicken. Det finns ett motstånd i människan att närma sig kor­set. Varje synd har sårat honom som hänger på detta kors, men Kristi kors blev en väg till liv. Som vetekornet. Att ångra sina synder inför Kristi kors, det är som när vetekornet dör och något nytt börjar växa upp. Det blir påsk i hjär­tat. Det blir en gläd­je att få göra bot. Ve­tekornet bär frukt.

Men vi närmar oss korset inte bara för att få förlåtelse, utan också för att få del av den korsfästes kraft. Att öva tålamod och saktmod, men i Kristi fot­spår. Lidandets myste­rium i Rosenkransen eller en Korsvägsandakt kan öppna ögonen. Också Jesus föll under korset, men reste sig och fortsatte. Hans väg förenas med vår. Vår väg med hans. Det blir påsk för den som dör från irritationer och vrede. ”I allt detta segrar vi för hans skull som har äls­kat oss”, säger Benedictus. En tidig kyrkofader, Ignatios av Antiokia, säger: ”jag be­höver saktmod, då förlorar världens furste sin kraft.”

Vi kunde fortsätta genom det mänskliga livets alla si­tuationer och upptäcka vetekornets lag i dem alla. Genom Kristi påsk är tillvaron förvandlad, men vi upptäcker det först när vi följer honom. ”Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till upp­ståndelsen från de döda.”

I Kristi död och uppståndelse är denna värl­dens furste besegrad. Vetekor­nets lag visar att kampen har ändrat karaktär. Ytterst är det en dragande nåd, kraf­ten från Jesu Kristi kors.

Jesus samlar det i sitt förunderliga löfte: ”När jag har blivit upp­höjd från jorden skall jag dra alla till mig.”

Amen.