3 Söndagen i fastan

2 Mos 20:1-17  1 Kor 1:22-25  Joh 2:13-25

Buden, korset och bönen – om att återfinna glädjen

Vi har hört två läsningar före detta evangelium. Först hörde vi de tio buden. Dem kan vi förstå. De ger den nödvändiga grundvalen för det mänskliga och gemensamma livet. Den andra läsningen om den korsfäste Kristus är mera svårsmält. En stötesten och en dår­skap för de kloka och smarta, men kraft och vishet för de kallade.

Evangeliet, hur Jesus renar templet, är en dramatisk handling, men dess innebörd är inte omöjlig att förstå. Templet får inte bli saluhall för penningaffärer. Det är byggt enbart för bön. Jesu lidelse, hans intensiva iver att rena templet, är en bild för hela hans liv. Han förtärdes av sin egen kärlek, när han gav sitt liv för oss på korset. Inte heller är Jesu ord omöjliga att förstå. Han talar om att bryta ner templet och låta det uppstå igen på tredje da­gen. En antydan om hans död och upp­ståndelse. Hans kropp skall uppstå och bli det nya templet, inte byggt av stenar utan av de troende. Genom dopet infogas vi som lemmar i hans kropp. Detta infogande i Kristus förnyas ständigt genom eu­karistin. där vi blir vad vi äter, Kristi kropp. Denna kropp är det nya templet., där det, enligt Benedictus regel, inte får äga rum något annat än bön.

Buden, korset och bönen. Detta är också fastetidens trefaldiga innebörd. Guds bud gäller förvisso året runt, men vi är glömska. Kyrkan försöker göra sin röst hörd i politik och samhälls­de­batt, för att värna människans okränkbara värdighet och vår solidaritet med alla andra män­niskor, särskilt de svaga. De tio buden ger en oöverträffad vägvis­ning för ett gott och mänskligt samhälle.

Men buden har också en djupare innebörd, som vi hörde i den psal­tarpsalm vi sjöng efter den första läsningen. Det föregriper vad som skall komma i det nya förbundet med Kristus. Buden ställer inte bara krav, de är också liv­givande, de veder­kvicker själen och upplyser ögonen, de är dyrbarare än guld och söta­re än honung. Evan­gelisten Johannes säger: ”Lagen gavs genom Mose, men nåden och san­ningen har kom­mit genom Jesus Kristus”. I sitt första brev drar Johan­nes konsekvensen av detta och sä­ger: ”Guds bud är inte tunga”. Ty det nya som tillkomit sedan Mose är Kristus och hans An­de. Kärleken är utgjuten i de troendes hjärtan genom den helige Ande. Kristus säger att hans börda är lätt. Genom sin Ande ger han kraft så att hans lär­jungar får en ny förmåga att följa hans bud. Ändå måste vi som Maria säga vårt ja, bära vårt kors och följa Jesus av hela vårt hjärta. Att buden känns tunga beror på att vi gör mot­stånd mot dem, knotar och klagar, eller låter likgiltighet och världslighet ta över. Fastetiden ger oss möjlighet att förnya vår iver att följa Je­sus. Människan blir glad när hon av fri vilja säger sitt ja till buden. Det är glädj­ande, ef­tersom det är människans sanna natur att leva i kärlek.

Det är denna kärlekens kraft som Paulus talade om i andra läsningen. Han kallar det korsets kraft. För­visso inte uppenbart för alla. Korset är en dårskap för somliga och en stö­testen för andra, men åt dem som tror det och bär det, ges en kraft som är starkare än all mänsklig förmåga.

Från den korsfäste sida rann blod och vatten. Det pekar mot dopet och eukaristin, käl­lorna för det nya livet i Kristus. Denna kraft förvandlar syndare till hel­gon. Den ger iver att skynda vidare med ett vidgat hjärta, men också kraft att vända tillba­ka för den som gått vilse. Fastetiden lyfter oss ur den mänskliga vanmakten (kollektbönen). Syndaren upprät­tas. Redan ångern över syn­den ger kraft. Ånger – i stället för att försvara synden eller göm­ma sig bakom bortförklaringar och ursäkter. Den som håller sig borta från försoningens sakrament glider stegvis ner i bedrövelse och går mot dödsrikets mörker om han bär på allvarlig synd. Helt i onödan. Det enda som krävs är lite ödmjukhet. Ingenting förenar män­niskan så med Gud som en fullkomlig ånger över synden. I själva synden skymtar männi­skans värdig­het fram. Människan kan det ingen annan varelse kan, korrigera sin egen his­toria. Vi är inte vanmäktiga offer för det våra synder ställt till med. ”Där syn­den blev större, där överflödade nåden än mer”, säger aposteln. På påsknatten sjunger kyrkan om den saliga skulden. Ingen mänsklig intelligens hade kunnat tänka ut något så­dant. Men Guds dårskap är visa­re än människorna och Guds svaghet starkare än männi­skorna. Och när syndaren har renats och upprättats genom korsets kraft, kan hon också bära det på ett nytt sätt. Korsets kraft gör buden lätta och ger glädje i hjärtat.

Men vi lever i tiden, steg för steg, den ena dagen efter den andra. Därför måste en lär­junge förbli vaksam och ständigt förnyas. Demonerna gillar inte korset och försöker listigt ockupera hjärtat med onda tankar. Jesus renade templet från världsliga affärer, för att det skulle bli ett bönens hus.

Det gäller kyrkan som helhet. ”Guds tempel är heligt och ni är det templet,” säger apos­teln. Därför frambär hon dagligen Kristi enda offer och ber att vårt självframbärande skall före­nas med hans. Därför ber hon psaltaren och låter sin röst före­nas med Kristi röst. Så att hans röst blir lemmarnas röst och ger den kraft. Men det gäller också varje bedjare. Hjärtat ockuperas lätt av det mångahanda, av orena, världsliga tankar och bekym­mer. Hjärtat är en helig plats, ett rum för goda tan­kar, för bön och tillbedjan. Enligt den he­lige Benedictus blir vi bönhörda genom hjärtats renhet och förkrosselsens tårar. Lidelsen för hjärtats renhet var drivkraften för de första munkarna. Men det gäller för alla, inte minst nu i fastetiden, då vi, enligt munkfadern, skall bevara vårt liv i största renhet.

När människan lockas ut i det mångahanda, fastnar i upprördhet över det onda eller dras ner i bedrövelse och uppgivenhet, då säger kyrkans andliga erfarenhet: ta ett fast tag i bönens vapen och släpp det inte förrän hjärtat renats och friden återvunnits. Bed som du kan! Någon beprövad bön eller bara ett bönerop: ”Gud, kom till min räddning. Herre, skyn­da till min hjälp”. Var du än befinner dig. Bed ivrigt och uthålligt, uppriktigt och av ditt inner­sta. ”Inte med hög röst utan med tårar och av hjärtat.

Medan hjärtat ännu är bekymrat eller mörkt, kan bönen tyckas fåfäng och hopp­lös. Där­för krävs det uthållighet. Människan är ombytlig och obeständig. Käns­lorna allra mest. Där­för måste hon an­vända sin vilja och göra erfarenheten på nytt. Först när hon ber, förstår hon vilken kraft bönen rymmer. ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad”. 

Bönen är medicin mot bekymmer och bedrövelse, själviskhetens trånga fängelse, krets­andet kring människan själv. Guds heli­ga bud befaller oss att älska vår nästa, att visa den behövande barmhärtighet. Det är både ett gudomligt bud och en hälsosam medicin. Kärle­ken leder människan ut ur det trånga fängelset. Är du irriterad och vred på din broder – bed för honom, tills irritationen ryckts upp med rötterna. Löna ont med gott. Är du bedrövad, sitt inte kvar i ditt fängel­se, utan besök den sjuke, trösta den sörjande, mätta den hungran­de, visa din nästa saklig omsorg och barmhärtighet. Bär fram ett generöst offer i Palmsön­da­gens fasteinsamling. Aposteln säger att Gud älskar en glad givare. Också i budet att ge ryms en gåva. I budet att visa nästan barmhärtighet öppnas en väg till glädje. Helgonen bekräftar det. De utgav sig för andra, men spred samtidigt glädje.

Låt oss förnya vår lydnad för Herrens bud, låt oss göra bot och förnya bö­nen, allt i kor­sets kraft. Och med den andliga längtans glädje se fram mot den heliga påsken.

Amen.