Söndagen efter Trettondedagen – Herrens dop

Jes 55:1-11 1 Joh 5:1-9 Mark 1:7-11

Jag älskar dig

”Du är min älskade.” Rösten från himlen kunde också ha sagt: ”Jag älskar dig.” Tre nästan magiska ord, som spelar en avgörande roll i människans liv. De orden har skapat odöd­liga konstverk. Samtidigt hör orden till det mest personliga som kan utsägas, kanske viskas, mellan fyra ögon. Jag älskar dig.

Orden måste ha täckning, annars får vi djupt ångra dem. Därför tvekar många att an­vända dem. Ändå behåller orden sitt skimmer och sin fascination.

De tre orden hör inte bara till de högsta som kan sägas mel­lan människor, de hör ock­så till de ord som män­niskan har störst behov av. Psykologin påminner oss om hur funda­mentala orden är för barnet. Vad behöver människan mera än att veta sig vara älskad? Vet hon det, klarar hon det mesta av både motgångar och prövningar.

Samtidigt vet vi att just i denna region finns de mest plågsamma bristsjukdomarna, be­svikelserna och bedrägerierna. Sådant lockar att söka billiga ersättningar, som i längden gör skadan än värre. Jag minns den djupa sorgen i mammans ansikte när hon berättade att hennes son i bitterhet hade farit till sta´n för att ”köpa kärlek”. Kärlek kan inte köpas, den kan bara ges och tas emot som en ren gåva. Än­då är det människans djupaste behov.

När hon får gåvan har hon svårt att tro att det är sant. Det är som om hon inte kan ta emot den. Den är ju oförtjänt. Tänker hon att hon förtjänar den är det inte kärlek, åtmins­to­ne inte i sin äkta variant.

Kärleken är ömsesidig. Den som tar emot kärlek förpliktas att ge detsamma tillbaka. Ändå förblir kärleken en gåva, både den vi tar emot och den vi ger.

När Jesus döptes sade rösten från himlen: ”Du är min älskade son”. I den tidiga kyrkan blev dagen också en dopdag för de troende. De kristna kände igen sitt e­get dop i Jesu dop. De förstod att samma ord sägs till den som döps: ”Du är min älskade son eller dotter”. Eller med våra ord: Jag älskar dig. Du är älskad. Inte bara med ord, utan verkligt.

Dessutom gav dopet i Jordan ljus över hela skapelsen. Frälsningen omfattar inte bara själen. En antifon sjunger: ”Jordan hejdade sitt lopp, då Herren steg ned, vattnet skälvde, och upp ur floden steg den nya skapelsen, som upplyser hela världen”.

Kristi dop sammanfattar hela hans liv. Inte minst föregriper det påsken, hans död och uppståndelse. Men samma förtätade helhet gäller mitt dop. Det är det grundläggande sak­ramentet. Den döpte kan säga med psalmisten: ”Han förde mig ut i frihet, han räddade mig, ty han älskar mig”.

Dopet är en ren och oförtjänt gåva. Gåvan finns där oberoende av alla mi­na synder. Den döpte kan aldrig bli odöpt. Sakramentet ger en outplånlig prägel, en vat­tenstämpel i människans innersta. Den förlorade sonen var faderns älskade son också när han låg bland svinen. Mitt dop motsvarar Kristi dop, som föregriper hans död och upp­stån­delse. Därom säger aposteln: ”Medan vi ännu var syndare dog Kristus för alla gudlösa”. Johan­nes säger att det är tre som vittnar: ”Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstäm­miga”. Vattnet syftar på Kristi dop och blodet på hans död. Så hänvisar Johannes di­rekt till rösten från himlen: ”Detta är Guds vittnesbörd: han har vittnat om sin son”. Det vittnesbör­det tillämpas i hand­ling på människan som döps och konfirmeras. Rösten från himlen sä­ger: Jag älskar dig.

Som vanligt gör djävulen karikatyrer, inte minst på det högsta och finaste. Den vanli­gaste vrångbilden säger att Guds kärlek ger fritt fram för synden. Sådant leder till ”billig nåd” och slutar i likgiltighet. Ty kärleken är ömsesi­dig. Besvaras den inte stannar den i växten och dör. Johannes, kärlekens apostel, säger: ”Detta är kärle­ken till Gud: att vi håller hans bud”. Benedictus säger till abboten: ”Hata det onda, älska bröderna”.

Är man då inte tillbaka på ruta ett? Tillbaka under lagen och kra­ven? Nej, det är en av­görande skillnad. Johannes beskriver skillnaden så: ”Hans bud är inte tunga”. Jesus säger att hans börda är lätt. Orsaken är att hans kärlek är ingjuten i våra hjärtan genom den heli­ge Ande, den An­de som kom över Jesus vid Jordan, och som ges i dop och konfirmation. An­den befriar den troende från lagen och för in under nåden. An­den ger iver och lust att göra det goda. Anden känns igen på smaken. Det goda görs inte längre av fruktan, utan av kärlek till Kristus. Den förnyade ska­pelsen växer fram. Men det kan ta tid innan lärjungen upptäcker det.

I hjärtats innersta vet människan: Han älskar mig. I hennes innersta ljuder ekot av rös­ten från himlen: Jag älskar dig.

Amen.