Maria, Guds moder

4 Mos 6:22-27 Gal 4:4-7 Luk 2:16-21

Vad ser vi?

Än en gång går vi med herdarna till Betlehem och finner Maria, Josef och barnet som ligger i krub­ban. Vad ser vi? Det finns mer att upptäcka än vad vi i förstone tror.

Första läsningen hjälper oss. Där åläggs prästerna av Mose att välsigna folket. Det behöver vi inför ett nytt år. Och det gör skillnad att inte bara önska Gott Nytt År, utan utsätta sig själv och sin nästa för Herrens välsignelse. Vi behöver Guds beskydd, hälsa, och fred.

Men den prästerliga välsignelsen innehöll mera. ”Må Herren vända sitt ansikte till dig.” Ett löfte om att få se Her­rens ansikte. Alla vet vad ett leende ansikte kan betyda. Det kan förvandla mörker till ljus. Att bli sedd är ett grundläggande behov redan hos det nyfödda barnet. Utan det är det svårt att våga sig ut i livet. Behovet avtar inte hos den vuxne. Snarare fördjupas det. I hjärtats innersta finns en längtan hos varje människa att se och förstå att hon är älskad. På ett julkort serjag en bild av en grön kotte med texten: ”Gud älskar varenda kotte”. Men, frågar den ängslige, den som hellre gömmer sig i buskaget: Hur skall jag våga se Gud? Mose hade fått höra att ingen människa kan se Gud och leva. Det stämmer. Men Guds kärlek stannar inte med det. Han älskade människan redan när hon var en syndare, säger aposteln Paulus. Han äls­kade henne ända till priset av sitt eget liv på korset. Och kor­set börjar redan i krubban. Där ser vi Guds kärlek i Jesusbarnets blick. Där vänder Gud sitt ansikte till dig och välsignar dig. Det är vad bar­net skall säga som vuxen: ”Den som har sett mig har sett Fa­dern”.

Varför vänder Gud sitt ansikte till oss? Det är inte självklart. Han har tunga skäl att vända sig bort. Det följer inget mönster och var inte följden av någon naturlag. Enda förklaringen är den som evan­geliet självt anger: ”Så älskade Gud värl­den att han gav oss sin enfödde son”. Skulle vi inte som her­darna prisa och lova Gud för vad vi ser i krubban?

Bredvid krubban ser vi Josef och Maria, barnets fosterfar och moder. Josef tog sig an Maria och hennes barn och gav därmed barnet rätten att födas som ett barn av Davids hus och stam. Enligt Paulus i andra läsningen skulle vi få ”söners rätt”. Gud ger den troende rätten att räknas som Guds barn. Men barnaskapet är mer än juridik. Den sakramentala och mänskliga insidan ser vi i Ma­ria, som har fött barnet. Anden kom över henne, och hon födde sitt barn.

Fäderna är särskilt noggranna med orden när de talar om hennes moderskap. Kroppen fördes inte ner från himlen och passera­de henne som genom en kanal, utan av henne tog han emot en kropp som var av samma slag som vår. Ändå var det det gudomliga Ordet, den andra personen i Tre­enigheten, som antog vår kropp, Ordet mottog den av Maria. Därför kallas hon med rätta för Gudafö­derska. Den som föddes var helt Gud och helt männi­ska. Guds härlighet visar sig i mänsklig gestalt. Och som människa bär han sin moders drag. Så vik­tig är Marias roll. I hennes sköte förenas himmel och jord. Hon är jorden som fuktas av den himmels­ka daggen, och vars livsfrukt är Jesus. Som män­niska bär han sin moders drag, hennes ge­netiska kod. Som människa var han sin moder upp i dagen. Hon upplät inte bara ett rum åt Gud. Det var ge­nom henne som han blev människa. Aposteln uttryc­ker det mera torrt och teolo­giskt: ”När tiden var in­ne sände Gud sin son, född av kvinna.”

När kyrkan på konciliet i Efesos år 431 använder den djärva benäm­ningen Guda­fö­derska för Maria – det kunde ju förstås som en kvinnlig gudom – så är det ytterst ett försvar för inkarnationens fulla verklighet, att Gud verkligen blivit människa. ”Läran om Maria är en kom­mentar till läran om Kristus”. Utan Maria blir kristendomen lätt teori eller ideologi. Och ideologier behöver inga mödrar. Vår Frälsa­re har en mor, garanten för att han blev människa

Att Gud föds som ett människobarn, har som följd att människan kan födas som Guds barn. Han antog det som var vårt, för att ge oss det som är hans. Det är julens saliga utbyte. ”Han som var rik, blev fattig för vår skull, för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika.” Aposteln sade i andra läsning­en: ”Eftersom ni är söner, har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: Abba! Fader!” Det betyder att vi också får hans mor som vår moder. Från korset sä­ger Jesus till sin lärjunge Johan­nes, med blicken på Maria: ”Se, din moder.” Det är ett ord till alla lär­jung­ar och till hela kyrkan. Marias uni­ka ställning som moder till sin son, gör hen­ne till andlig moder åt Sonens lärjungar. Vi är lemmar i Kristi kropp, den kropp som Maria burit, fött, vårdat och fostrat. Ma­ria fortsätter den uppgift hon full­gjorde un­der evangeliets tid, men nu är hon moder för Kristi mystiska kropp, som är hans kyrka.

Lika lite som vi skall låta en dag gå u­tan att be Fader vår, lika lite skall en dag gå u­tan att ha bett Var hälsad Maria.

I bönen över offergåvorna ber vi att ”det nådens verk som tog sin början i Maria, skall nå sin full­bor­dan i oss”.

Marias uppgift som Gudaföderska tog henne helt och fullt i anspråk. Och hon lät sig tas i anspråk. Hon lyssnade till ängelns ord och bejakade kallelsen att vara Herrens tjänarinna. Kan man tänka sig en bättre föresats för det nya året än att instäm­ma i hen­nes överlåtelse, gärna som en bön. Gör mig till din tjänarinna! Må det ske med mig efter ditt ord! Maria lyssnar och följer sin son ända till korset. Därför gör Gud stora ting med henne. Därför prisar alla släk­ten henne salig. Hon är tecknet på vad Gud vill göra med alla människor, tecknet på vad nåden kan göra med den människa som går öd­mjuk­etens väg.

Därför är Maria kyrkans starkaste vapen i kampen om människan. Det kan tyckas fromt i överkant, i en brutal värld. Men det rymmer den kraft som avgör mänsklighetens framtid. Hon visar vä­gen till människans sanna upphöjelse, medan de mäktiga och högmodiga skall störtas. Maria är vär­net mot allt som hotar att förnedra och förgöra människan.

Herdarna prisade och lovade Gud för vad vi fått höra och se. Deras lovsång fullbordas i Marias lov­sång och den blir också vår när vi går in i det nya året med hennes överlåtelse: Gör mig till din tjäna­rinna! Må det ske med mig efter ditt ord!

Vid det nya årets slut skall vi då instämma i det som sades om herdarna: Allt blev som det hade sagts dem.

Amen.