Julnatten

Det borde vara lätt att predika till jul. Orden skulle komma av sig själva. Men det är sna­rast motsatsen som är fallet. Orden saknas, eller är otillräckliga. De kan rentav framstå som hån­ful­la, med tan­ke på hur världen ser ut, inte minst i Betlehem och Främre Orienten.

Men så var det också i början. Jesu föddes inte inte under trumpetstötar eller med väl­diga rubriker. Inte heller evange­listen Lukas berättar några detaljer kring själva födelsen. Han sä­ger bara att när tiden var inne födde Maria sin son. Varken Maria eller Josef har be­rättat hur det gick till. Också Paulus är fåordig. Tystnad omsluter det som skedde. Hur myc­ket Josef förstod vet vi inte. På en östlig ikon sitter han lite vid sidan om, fun­derande, näs­tan grubb­lande. Maria gömde och begrundade i sitt hjärta. Men ännu när Jesus var tolv år gammalt förstår hon inte vad han säger om sig själv.

Kyrkan har funnit ett ord i Salomos Vishet för att beskriva det som hände denna natt. ”Medan djupaste tystnad omslöt allt och natten hade nått till mitten av sitt lopp, steg ditt himmelska Ord, Herre, ned från sin himmelska tron”.

Det är därför ingen tillfällighet att julens första mässa firas mitt i natten. I nattens tystnad och mörker föds det nya livet. Ändå är det ett barn som herdarna finner. Det är verkligt.

När något avgörande händer oss människor, då är det bortom beräkningar och plane­ring. Först senare kan vi ana ett mönster. Också det egna livet är större än vi kan fatta. Redan det är dolt i tystnad och mörker.

Hur mycket mer då det nya livet. När människan skall födas till gudomligt och evigt liv. Det är ju vad julen förkunnar, den nya födelsen, nova nativitas. Hur skulle den kunna vara lik något annat i historien? – Plötsligt kan det skymta fram en slags logik i det ofattbara, också i jungfrufödelsen. Om julen förkunnar en födelse till gudomligt liv för människan – måste det då inte vara bortom all mänsklig beräkning och erfarenhet? Inga mänskliga ord el­ler förklaringar kan göra mysteriet rättvisa. Teologin bekräftar att människoblivandet är det mest ofattbara av trons alla mysterier. Lika lite som upp­ståndelsen den första påsk­natten hade några vittnen, lika lite finns det några mänskli­ga vittnesbörd till det nya livets födelse. Den djupaste tystnad omsluter allt.

De första budbärarna är därför varken Josef eller Maria, utan änglarna, Guds direkta budbärare, som sänder herdarna till det som redan har skett – det nyfödda barnet i krub­ban. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Hur kan mänskliga ord beskriva att det eviga Ordet blir människa? Hur kan det skapade ljuset be­lysa det gudomliga ljusets födelse?

Är det därför det lyser i mörkret? Det folk som vandrar i mörker skall se ett stort ljus, hade profeten lovat.

Ändå är det verkligt, historiskt verkligt. Detta nyfödda barn tänder ljus, hopp och glädje. Bara ett leende eller en enkel julgåva kan lysa med himmelskt ljus, tydligast i mörker. Det lyser in­te vid sidan om mör­kret, utan i det. Sakta, ofta med flämtande låga, växer det till.

Jesu eget liv var ju inte enty­digt. Många förstod inte vad han ville, andra skakade på huvudet och försökte hindra ho­nom. Men i mör­kret sker något. I den natt då han blev för­rådd instif­tade han det nya förbun­dets mål­tid. Och när dödens mörker tycktes ha honom i sitt grepp, då lyser själ­va mör­kret som dagen, i hans uppståndelse.

När vi firar denna natt då är det därför ett ljus för dem som sitter i mörker. För de fattiga och ensamma, för dem som saknar anseende och makt, för de svaga, ringa, föraktade och bedrö­vade, för de ödmjuka. Ljuset lyser för dem som ser sin nöd och tar emot den Rädda­re som föds. ”Det folk som vandrar i mörker skall se ett stort ljus.”

Kristus är född till jorden, kom låt oss tillbedja honom!

Amen.