33 Söndagen under året

Ords 31:10-13, 19-20, 30-31 1 Thess 5:1-6 Matt 25:14-30

Skrämmande och lockande

Liknelsen om talenterna är både skrämmande och lockande. Att för­val­ta sitt liv och dess gåvor med frimodighet och fantasi, vem lockas inte av det? Det låter som en framgångs­saga i vår egen tid. Men fascinationen dämpas av olycksbrodern som grävde ner sitt pund. Spontant tycker många synd om honom. Domen över honom verkar hård och obarmhärtig. Men kanske har det något att säga oss, som vi behöver höra. Så att det lockande inte le­der vilse och det skrämmande inte förlamar oss. Ingen lärare i konsten att leva kan ge ett mera lockande löfte än vad de två första får höra när deras liv summe­ras: Gå in till glädjen hos din herre.

Det är glädjande redan när människan förstår att hon är förval­tare. Livet inte är som att spela på lotteri, det är ett uppdrag att förvalta. Det kunde verka mera lockande att vara su­ve­rän ägare till livet. Men det är ju en illusion. Ingen har gett sig själv livet. Ingen har själv bestämt sina gener eller sina för­äldrar. Människans frihet är inte total. Men är vi förvaltare så har vi en frihet att använda gåvan efter eget förstånd. Tjänarna tog egna initiativ och använde egen kreati­vitet. Herren vill inte ha robo­tar eller slavar som hukar, men knotar i hjärtat. Redan den in­sik­ten ger glädje.

Vi har olika gåvor. Det står att mannen delade ut talenterna ”åt var och en efter hans förmåga”. Vi kan inte alltid förstå varför det ibland verkar så ”orättvist”, men varje människa har fått gåvor som passar just honom eller henne. Ingen har alla gåvor, men alla har nå­gon. Den stora sabotören i denna Guds ordning är avunden. Män­niskan lockas att se med sned blick se på den andres gå­vor, och får därmed en ursäkt att förakta den egna förmå­gan. Avunden härstammar från djä­vulen, som inte var nöjd med sin lott, utan ville bli lik Gud och själv vara suverän. Avunden är glädjens motsats. Man blir sjuk av den. Att i stället tacka för de andras gåvor är redan det en glädje.

Redovisningen sker i fullkomlig rättvisa. Vi skall inte dömas efter något standard­mått, utan efter hur vi förvaltat just det liv och de gåvor vi har tagit emot. Det är både en tröst och ett ansvar. ”Av den som fått mycket skall det krävas mycket”, säger Jesus. Men ingen har hel­ler fått så litet att han slipper redo­vis­ningen. Inte heller den som handlar i lydnad är befriad från ansvar. Förvalta­ren i Benedictus regel skall handla ”enligt ab­botens upp­drag”, men ändå ”med omdöme”, eftersom han ska ”avlägga räken­skap på do­mens dag”. Att upptäcka denna gyllene väg mellan falsk frihet och slavisk lydnad, är redan det en glädje.

Vari består talenterna? Egentligen är det hela människans liv. Allt är gåvor. Tid, talanger, pengar, fysiska, mentala och andliga gåvor. Vad har du som du inte har fått? Därför skall allt redo­visas. Men de tidiga utläggarna av denna liknelse började inte med det. Talenter­na var de gåvor som Kristus givit sin kyrka och hen­nes apos­tlar, fr. a. Guds ord. För Orige­nes är det största uppdraget att tränga allt djupare in i Guds ord och upp­täcka dess outtömliga rikedomar. För att mång­dubbla talenternas antal och dela med sig av Guds outtöm­liga ri­ke­do­mar. Medan den som grävde ner pundet nöjde sig med den ytliga och enbart bokstav­li­ga innebörden. De trodde att de visste, när de hört ordet en första gång.

Alla har kallelsen att låta sig förvandlas av de givna gåvorna, kallelsen att växa genom de gåvor Kristus har gett sin kyrka. Vi hörde det i versen före evangeliet: ”Om någon är kvar i mig, säger Herren, bär han rik frukt”.

Detta skiljer den kristnes liv från den som bara försöker fullborda sitt eget livsprojekt. Den som följer Kristus får lida mera, men i grunden är han trygg. Han vet att Gud inte be­gär mera än han ock­så ger kraft till. Han vet att det inte hand­lar om att lyckas eller ha framgång i världslig me­ning. En kyrkofader säger: ”Också med en liten talang kan du göra stora ting. Du är inte fattigare än änkan, inte mera obildad än Petrus och Joahannes.” Fat­tigdom kan vara en större gåva än rikedom, sjukdom, en större gåva än hälsa. Men någon pen­sion talas det inte om. Det finns all­tid mera att upptäcka och förvalta.

Det är lätt att tycka synd om mannen som grävde ner sin talent i jorden. Domen verkar så orimlig. Men han är inte ömkansvärd. Sannolikt var han lat och bekväm. Han bedömer sin Herre. När han säger att hans Herre är ”en hård man, som skördar där han inte har sått”, då talar han mot bättre vetande. Thomas av Aquino säger: ”Gud begär aldrig något av en människa utan att först ha sått möjligheten att uppfylla det”. Mannen har gjort sig ett alibi för att slippa leva och ta sitt ansvar. Han skyller på sin rädsla, den sämsta av vägvisa­re. Till slut blir han rent fräck: ”Här har du vad som är ditt”. Den hållning­en är ett arv från Adam, när han i rädsla gömde sig för Gud. Han hade valt misstro och olyd­nad fram­för tro och lydnad. Därför lig­ger det en bister logik i att hans talent tas ifrån honom och ges åt den som vill ta emot gå­vor.

Den räddhågade lägger skulden på andra eller på annat. Av rädsla att göra fel gör han ingenting alls och sätter därmed sitt ljus under skäppan. Kanske aktar han sig för grava överträdelser, men är blind för under­låtelser.

Evangeliet befriar från denna rädsla. Det första steget är att vå­ga se den. Det andra är att vända om, be om hjälp, kanske hos en god vän eller en klok själasörjare, som kan peka på ho­nom som lyfter av tunga bördor. Det är ing­en mänsk­lig duktig­het som efterfrågas. De två tjä­narna får inte lön för att de varit duktiga, utan för att de varit goda och trogna. Inte för att de varit framgångs­rika, utan trogna i det lilla.

Vi bad i kollektbönen: ”Fader, du alla goda gåvors givare, som låter vår glädje bli full­kom­lig om vi tjänar endast dig, låt det vara vår högsta lycka att älska och tillbe dig”.

Evangeliet är en vidunderlig kallelse till glädje. Den som bävar inför allvaret, får inte glömma Herrens innersta vilja att få möta och döma oss med orden: ”Gå in till glädjen hos din Herre”.

Amen.