25 Söndagen under året

Jes 55:6-9 Fil 1:20c-24,27a Matt 20:1-16

Den ogripbara nåden

Jesu liknelser är inte alltid lätta att förstå. Allra minst denna. En vingårdsägare går ut för att leja arbetare och fortsätter att göra det var tredje timme, ända fram till den elfte timmen på dagen. När kvällen kommer får alla samma lön. De som arbetat hela dagen protesterar och finner det orättvist. Nu var det inte orättvist. De hade ju kommit överens om lönen, men förvisso kunde det kännas orättvist. De hade ju arbetat hela dagen, de andra bara en timme. Vi som hör liknelsen anar att liknelsen inte handlar om rättvisa på arbetsmarkna­den. Där borde det förvisso vara lika lön för lika arbete. Men här handlar det om något an­nat.

Något i deras protest avslöjar dem. De förstår inte ägarens generositet. De ser med onda ögon på hans frikostighet. Rättvisa behövs i samhället, inte minst på arbetsmarkna­den, men har vi bara rättvisans glasögon förstår vi inte Guds rike. De som protes­terar för­står inte nåden. De vet inte att nåden är en gudomlig gåva, som ges gratis, av ett enda skäl, Guds egen generösa godhet. Människan kan aldrig förtjäna den, inte ens om hon ar­betat hela dagen. Hon kan bara ta emot den som en ren gåva. Kanske frågar hon efter nåden, men tänker ändå att hon har rätt att få den, eftersom hon har ansträngt sig att leva anständigt och rättrådigt, betalat sin kyrkoavgift, kanske också arbetat ideellt. Men så länge han tänker så, förstår han inte det viktigaste. Vi hör­de i första läsningen att Guds tankar är högre än människors tankar. Det gäller inte minst nåden. Den är högre än det människan kan fatta och förstå med sina egna tankar.

Lagen gavs genom Mose, säger Johannes, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Det betyder att den som inte förstår nåden har heller inte lärt känna Jesus. Möjligen som föredöme och lärare, men inte som Guds Son och frälsare. Det märk­liga var ju att de som drogs till Jesus var främst syndare och barn. Många andra tog anstöt av hans umgänge med syndare och förstod inte när han ställde fram barnet som ett före­dö­me. De såg med onda ögon på Jesu barmhärtighet mot de svagaste och marginalisera­de. De måste ha skakat på huvudet när Jesus gav sitt löfte till rövaren på korset: ”Idag skall du va­ra med mig i paradiset”.

Lagen kan vara krävande, men den är inte svår att förstå. Nåden är i grunden lika obegriplig som Gud själv. Enda möjligheten att förstå den är att inse sitt behov av den och att be om den. Att bejaka sin djupaste längtan efter den. Att förstå att vi är fattiga tiggare inför den nåd vi bäst av allt behöver. Ju mera vi inser det, desto lättare har Gud att fylla oss med sin nåd. Därför säger vi: ”Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak, men säg bara ett ord så blir min själ helad”. Därför är det bara den ödmjuke som lyfts upp ur okunnighe­tens mörker. Därför säger Paulus att kraften fullkomnas i svaghet, och att där synden var större, där överflödade nåden än mer.

Nu kan också detta missbrukas. Människan kan synda på nåden. Hon gör en teori och en rättighet av den. Ofta använder man då nåden för att fila bort lagens krav. Man gör nåden billig. Men den förblir Guds gåva. Han gör vad han vill med det som är hans. Nåden förblir högre än människors tankar.

Det är bara två slags människor som förstår nåden: syndarna och helgonen. Därför är de också varandras vänner. Helgonen älskar syndarna. Syn­darna, å sin sida, har gärna tagit emot helgo­nens stöd och förböner.

Kyrkan består av syn­dare och helgon. Problemet är att så många varken är det ena eller det andra. Många kän­ner inte sin synd och frågar inte efter helighet. De kanske sliter i solhetten, men de har tagit med sig lönetänkandet in i kyrkan och gläder sig inte när fa­dern dukar till festmåltid för den förlorade sonen. Dessa lönetänkare är ofta känsliga för kritik, ofta snabba att döma andra, men de vet inte själva vad nåden är. Därför förstår de inte heller vem Jesus är, annat än i teorin. De känner inte hans kärlek till syndare eller hans kallelse till helighet. Och så blir de första de sista, de som tror sig vara de första sitter där de sitter, medan syndarna och helgonen är de sista som blir de första. Helgonen såg sig nämligen som de största syndarna, som de lägsta och ringaste av alla.

Nåden är mera än syndernas förlåtelse. Det är nåden som förvandlar syndaren till helgon. Ibland går det fort, som med rövaren på korset eller som med Matteus, som vi ock­så kommer ihåg idag, den avskyvärde publikanen, som blev apostel och som givit oss dagens evangelium. Det var han som tog emot Jesus i sitt hus tillsammans med tullindri­vare och syndare. Detta sågs med onda ögon av fariseerna, men får höra: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Ty jag har inte kommit för att kalla rätt­färdiga utan syndare”.

Det är av nåd som han kallar oss. Det är samma nåd som kallar vidare, till helighet. Därför vore det vore en motsä­gel­se om han inte manade oss att kasta bort den småaktiga avun­den och det beräknande löne­tänkandet.

Augustinus såg i avunden den djävulska synden framför andra. Ur avunden föds hat, skvaller, förtal, skadeglädje, och missnöje med att det går nästan väl. Avund är ett slags illvillig förstämning och vägran att älska. Botemedlet är att glädjas över broderns fram­gång, gåvor och förtjänster. Den som ersätter avund med glädje blir rik. Broderns gåvor blir också mina egna. Vi är ju varandras lemmar i samma kropp. I Guds rike är allt gemen­samt.

Också till dem som protesterar talar ägaren vänligt. ”Min vän”, säger han, ”ta nu vad du skall ha, och gå”. Så fortsätter han: ”Jag vill ge den siste lika mycket som du fick”. Guds innersta skymtar fram, det han vill åt alla.

Låt oss be om öppnade ögon för nåden.