21 Söndagen under året

Jes 22:19-23 Rom 11:33-36 Matt 16:13-20

Vem kan vara Guds rådgivare?

Orden vi nyss har hört är välbekanta, orden om Petrus som kyrkans klippa. De väcker glädje och stolthet för katolskt troende. Otaliga pilgrimer har vallfärdat till Peterskyrkan i Rom och läst orden i meterhöga bokstäver högt över kyrkans altare: ”Du är Petrus, och på den klippan skall jag bygga min kyrka”. Får man dessutom vandra ner i de senaste utgrävningarna, djupt under det synliga altaret, så nära man bara kan komma aposteln Petri grav, är det svårt att inte kippa efter andan. Vid en sådan vandring råkade några benediktiner vara med. En av dem tog upp antifonen, ”Tu es Petrus…”, och hela gruppen stämde spontant in med full kraft.

Det finns tunga skäl att glädjas, men det finns också skäl att inte dra felaktiga slutsatser. Det är inte människan Petrus och hans efterträdare vi är stolta över, trots de imponerande spår de lämnat efter sig i historien. Vi vet ju att det också finns andra, mindre smickrande spår. Det var inte Petrus som hade tänkt ut svaret på den fråga han fick, vem människosonen var. När Petrus avlagt sin bekännelse säger Jesus: ”ingen av kött och blod, ingen människa, har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen”. Vid ett annat tillfälle säger Jesus: ”Ingen känner sonen utom Fadern”. Vi hörde aposteln säga i andra läsningen: ”Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar”. Dessutom citerar han profeten Jesaja: ”Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare?” Petrus försökte ju vara Jesu rådgivare, några verser efter sin bekännelse, han ville råda honom att inte gå till Jerusalem, men får det kärva svaret: ”Håll dig på din plats, Satan. Dina tankar är inte Guds utan människors”. Många har försökt att ge råd om hur kyrkans skepp skall styras, ofta kloka och förnuftiga råd, men alla blir fåfänga om de inte förstått hemligheten. Det gäller både vår tro på Kristus och vår tro på kyrkan. Först måste vi förundras: ”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud”.

Redan tolkningen av Jesu ord till Petrus har skiftat under historiens gång, också bland katolska utläggare. Idag finner man dessutom protestantiska bibelutläggare, som menar att ordet verkligen gällde Petrus, och inte bara syftar på hans tro och bekännelse, vilket reformatorerna på 1500-talet hävdade.

Ingen mänsklig tolkning tycks få ett slutgiltigt grepp om evangeliets ord, som det är oss givet genom evangelisterna. ”Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare?” – Samma erfarenhet gör den som troget läser den heliga Skrift. Han blir inte tvärsäker. Han blir förundrad. Väl att skilja från den som är för lat för att alls läsa, eller läser helt på egen hand, han blir bara förvirrad. Den kungliga vägen mellan tvärsäkerhet och förvirring kännetecknas av – förundran.

Det är förunderligt att en människa får formulera den avgörande bekännelsen. Det är inte en röst ur molnen, inte en skriven text eller en katekes som ramlar ner från himlen, utan en människa, Petrus, som förkunnar vår tros centrala bekännelse. Det han säger har han förvisso inte tänkt ut på egen hand. Inte heller är det resultatet av någon opinionsundersökning, inte ens av en omröstning bland apostlarna. Jesus säger att hans fader i himlen har uppenbarat det för honom. Tron är en gåva, som ges från Gud genom den helige Ande. Ändå kommer den inte till oss direkt från himlen. Den förmedlas till oss av en människa, Petrus, med sin entusiasm och sina svagheter.

Sedan dess har kyrkan en mänsklig röst och ett mänskligt ansikte. Hela hennes historia och liv ser vi föregripna i människan Petrus. Omgiven av de andra apostlarna, idag är det Bartolomaios dag, av Maria och alla de andra helgonen, människor som Herren tar i sin tjänst för att låta tron fullkomnas i kärleken. Jesu sista och avgörande fråga till Petrus var ju: ”Älskar du mig?”

Jesus tycks ta risken att bygga sin kyrka med mänskliga byggstenar. Alternativen, flummig religiositet eller fyrkantig bokstavstro, är, om vi tänker efter, inte bara värre, de skulle undergräva vår tro på att Gud har blivit människa. Kyrkan är gudamänsklig.

På Petri stol har det suttit både helgon och syndare, men inte ens de mest klandervärda påvarna har lyckats omintetgöra henne. Någon frågade hur stor arme det skulle behövas för att krossa kyrkan och fick svaret att påvar och präster redan har försökt i tusentals år, men ändå inte lyckats.

Även om alla apostlarna får sitt uppdrag från Kristus, så är det Petrus som görs till grundsten. Binde- och lösenyckeln ges på ett särskilt sätt åt Petrus, samtidigt som den är given åt hela kyrkan. Nycklamakten hörde vi om redan i första läsningen, där förvaltaren i Jerusalems tempel hade nyckeln till templets skatter. Endast han kunde öppna och stänga. Denna nycklamakt tillämpas nu på det nya templet, Kristi Kyrka, som öppnar dörrarna till himmelriket för oss. Men också binder och låser dörren för den som framhärdar i allvarlig synd och vilseledande tro. Det påven och biskoparna förmedlar till oss är tillförlitlig tro.

Det betyder inte att kyrkan är Herrens rådgivare. Däremot har hon uppdraget och Andens hjälp för att tolka och utlägga den tro som givits henne. Den fullmakt Kristus fått av sin Fader, lägger han i Petri och apostlarnas händer. Som katoliker är vi skyldiga att ta emot deras och deras efterföljares vägledning med trons lydnad – med fr.a. med förundran.

Det förbjuder oss inte att tänka själva. Inte ens att kritisera, om herden uppenbart sviker sin uppgift. Många av de största helgonen har också varit de skarpaste kritikerna av slappa och förfallna herdar. Men sådan kritik har vuxit fram ur en ännu djupare tro och lydnad.

Kyrkan blir aldrig som vi själva skulle önska oss henne. Tack och lov! Hon är Kristi Kyrka oberoende av oss. Jesus säger: ”min kyrka”. Hon äger en hemlighet och en helighet som inte kan gå förlorad. Hennes innersta, inklusive hennes Petrusämbete, är större än vad vi kan fatta och fånga med vår tanke.

Aposteln fortsätter sin förundran över Herrens vägar med en nästan liturgisk formulering: ”Av honom och genom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.” Vi skall snart höra en liknande förundran i den eukaristiska bönens avslutning. De förvandlade gåvorna lyfts upp över altaret och prästen sjunger: ”Genom honom och med honom och i honom, tillkommer dig, Gud, … all ära och härlighet…”.

Vi står vid källan och höjdpunkten i kyrkans liv, det förunderliga mysterium som ingen människa kunnat tänka ut, men som läggs i mänskliga händer för att öppna himmelrikets portar för oss.

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Hans är härligheten i evighet.

Amen.