Hur många tror på detta idag?

16 Söndagen under året

Vish 12:13,16-19 Rom 8:26-27 Matt 13:24-43

Hur många tror på detta idag?

Att tillvaron och historien skall sluta med en skiljedom, så att några kommer att lysa som solen, medan andra skall gråta och skära tänder? Få människor tycks räkna med risken att gå evigt förlorade. Hur många längtar till den saliga evigheten?

När detta perspektiv försvinner, vad återstår då för människan? – detta livet, livet mellan födelse och död. Några korta år, som man försöker göra det bästa möjliga av. Det andra vet man ju ändå ingenting om.

Så tycks många tänka. Långt in i kyrkbänkarna. Och då är det logiskt om man också vill avsluta livet när det blir för svårt att leva. I flera europeiska länder kan man få legaliserad medicinsk hjälp för att avsluta sitt liv, ett vackrare ord för självmord.

Men hur kan man vara så säker på att det går att avsluta livet? Kroppen kan man döda, men hur kan man vara så säker på att det därmed är slut? Enligt kristen tro har varje människa en själ som inte kan dödas av människor, en odödlig själ.

Jesu liknelser är ibland svåra att förstå, men här, liksom föregående söndag, förklarar han själv sin liknelse. Och hans förklaring är inte komplicerad eller svårförståelig. Ogräset i åkern är de som förleder människorna och bryter mot Guds lag. Det är egentligen inte så svårt att förstå. Ingen vill bli förledd och lurad. Alla tar avstånd från lurendrejare och förförare. Ändå finns det både bedrägeri och förförelse. Alla vet också att det finns en skillnad mellan rätt och fel, mellan sanning och lögn. Den som upphäver den skillnaden, den som gör rätt till fel, och sanning till lögn, eller tvärtom, och som handlar därefter, bryter mot det Jesus kallar Guds lag. Samhällets lag kan fånga in en del, men kommer inte åt hjärtat. Det Jesus säger är att det en gång skall avslöjas vem som följt denna väg. Människans vägval bekräftas slutgiltigt.

Vetet kallar han de rättfärdiga eller rikets barn, Guds rikes barn. Det är de som hört sanningens ord, som vänt om och valt sanningens väg. De har fortsatt att följa och hålla sig till sanningen och det rätta. Det betyder inte att de är fullkomliga, men de har valt en av de två vägar som finns att välja mellan. De vet mer än någon annan att både början, fortsättningen och fullbordan är nåd och en följd av Guds barmhärtighet. Om vi frågar dem själva om skillnaden mellan dem och de andra, så skulle de kalla sig själva för de lägsta och ringaste av alla. De har varit som det knäckta strået eller den tynande veken, men de slutade inte att vända om och söka hjälp, och de möttes av barmhärtighet.

Flera av dem har därför velat upphäva den hotande domen över de som bryter mot lagen. De har bett inte bara för syndarna, utan också för de fallna änglarna. Ibland beskylls kristendomen för att skilja på ”vi” och ”dom”, på rättfärdiga och orättfärdiga. Den skiljelinjen dras upp av andra, moralister av olika slag, vilket gör att många får svårt att höra Jesu ord om den slutliga domen.

Det är han som varnar och säger: ”Hör, du som har öron”. Och han gör det inte från en upphöjd och moraliskt dömande position. I stället letade han efter syndare och publikaner, efter bortsprungna får och borttappade penningar. Hans inre vänder sig ut och in när han ser hur illa och medfarna människorna är, vilsegångna och utan tillförlitliga herdar. Han talar och vägleder. När det inte räcker, går han in i lidande och död, för att rädda och frälsa alla.

Hans kyrka har alltid avvisat försöken att föregripa domen. Det utesluter inte åtgärder mot dem som offentligt motverkar hennes tro och ordning, inte heller varningen att med obiktade svåra synder gå till kommunionen. I grunden vet hon det riskabla i att i förväg rensa bort ogräset och skilja det från vetet. Sådana försök har slutat illa. ”Ta inte rätten i egna händer”, säger aposteln, ”utan låt Guds vrede ha sin gång.” Också Jesus lät länge Judas finnas med bland de tolv apostlarna. Kyrkan består av helgon och syndare. Endast Gud kan rannsaka hjärtan och njurar. Men människan behöver höra det. När tron på en yttersta dom försvinner ur medvetandet förlorar vi något som vi behöver.

Kyrkan tror och bekänner att Gud en gång skall döma levande och döda. Och vi behöver höra det. Inte för att bli rädda, men för att förbli i hoppet. Utan en yttersta dom framstår snart livet som meningslöst. I alla tider har hon i en av de eukaristiska bönerna bett: ”Rädda oss undan evig fördömelse”. Vi behöver höra det allvarliga för att bevaras i friden och vår sanna storhet. Den kyrka som fortsätter att lyssna till sin egen tro, det är den kyrka som har förmedlat hopp och glädje, också till de orättvist dömda och utsorterade. Det är den kyrkan som, i all sin svaghet och litenhet, vuxit från det lilla senapskornet till det stora världsvida trädet, i vars skugga det växer fram tro, hopp och kärlek. Det är den tron på de yttersta tingen som likt den lilla surdegen genomsyrar allt och ger folken hopp.

Det är hon som fostrat tålamodets och saktmodets människor, dessa vars ansikten redan här i tiden lyser som solen, och som därmed vittnar om ondskans slutliga vanmakt.

Det betyder inte att de blundar, är naiva eller saknar civilkurage. Men då sker det med den grundhållning som beskrivs i Benedictus’ regel: ”Han (abboten) skall hata det onda, älska bröderna. Måste han tillrättavisa skall han handla klokt och inte gå för långt, så att han inte bryter sönder kärlet genom att alltför ivrigt skrapa bort rosten”.

Det är samme Herre som lär oss att inte döma varandra. Hans apostel säger: ”Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.”

När vi utrotar den egna vreden och ständigt ber om Kristi mildhet och saktmod, då visar sig också ondskan vara maktlös. ”Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk av hjärtat”. De onda makterna får inget grepp om de saktmodiga, ty de har del i Kristi milda allmakt.

Lovad vare den Herre som säger: ”Jag har inte kommit för att döma världen utan för att rädda världen”.

Amen.