14 Söndagen under året

Matt 11:25-30

Pärlan

Som en dyrbar pärla, som en skatt i en åker, är dessa verser i Matteus´ evangelium. Någ­ra korta rader ger oss tillgång till själva källan i evangeliet och till Kristi hemlighet. Låt oss samla det i fem korta punkter.

¤ Jesu tacksägelse.

Jesus prisar och tackar Fadern. Det är inte en lära eller ett bud. Evangeliet uttrycks i form av en bön, en bön som vibrerar och sjunger av tacksägelse och lovprisning. Jesus prisar sin Fader för att evangeliet är dolt för de lärda och kloka, men uppenbaras för dem som är som barn. All religion, också kristendomen, riskerar att bli krånglig och svårförståe­lig. Av evangeliet kan bli ett system, en lära, som bara ett fåtal har tillgång till. När vi läser i evangeliet vad som hände när Jesus själv predikade och verkade, så var det de enkla och olärda som förstod och tog emot. Inte så att de lärda var uteslutna, men det hängde inte på lärdom och bildning. Det avgörande var den hållning som barnet har, när det litar på och lyder sina föräldrar.

Denna barnets förtröstan och lydnad är öppen för alla. Ingen kan säga att det krävs nå­got omöjligt. Evangeliet är ett glatt budskap till alla. Här råder fullkomlig jämlikhet. I grun­den är det enkelt, eftersom Gud är enkel. Helgonen var inte komplicerade. De var som barn. I klara stunder har vi anat det. Därför prisar Jesus sin Fader.

¤ Jesu hemlighet.

Ingen annanstans i de tre första evangelierna talar Jesus så öppet om sitt förhållande till Fadern som i dessa verser. För ett ögonblick öppnar han förlåten till sin innersta hem­lighet. Redan de äldsta kyrkofäderna såg i Jesu ord en grund för det största mysteriet, den heliga Treenigheten. ”Ingen känner Sonen, utom Fadern”, säger han. Så stor är hans hemlighet. När Jesus förminskas till bara en människa, en profet eller en lärare, en världs­förbättrare eller en terapeut, går poängen förlorad. Han är så ett med Fadern, att bara Fa­dern själv kan uppenbara vem Sonen är. Det skedde vid några få tillfällen, t.ex. vid do­pet i Jordan, där en röst ljöd ur molnet: ”Detta är min älskade Son”. Bara den som är som ett barn tar emot detta budskap.

Samtidigt står han där som människa, och säger: ”Ingen känner Fadern utom Sonen”. Enda vägen till Gud går genom Jesus. Ingen människa kan själv finna vägen till Gud eller få kunskap om honom. Endast Gud själv, genom sin egen Son, kan ge oss denna kun­skap och visa oss vägen. Det var och är ett anstötligt budskap. Det kostade Jesus livet. Men för den som är som ett barn är det evangelium, ett glatt budskap. Genom Jesus är vägen till Gud öppnad. Han är Sonen som kommit för att uppenbara vem Fadern är och hur vi finner vägen till honom.

¤ Jesu inbjudan.

Därför säger han: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vi­la.” Människan kan vara tyngd av olika bördor. För Jesu landsmän var religionen ofta en börda, med en rad bud och föreskrifter. Också idag kan religionen bli något tyngande, också kristendomen. Men då har vi missat poängen. Ty Jesus har kommit för att lyfta av alla felaktiga bördor. Den tyngsta bördan är att vi gått vilse genom att vända Gud ryggen och därför hamnar i slaveri och ofrihet under främmande makter. Den tyngsta bördan är synden. Att vi misstror Gud, inte vill lyda honom och lockas av avgudarna. Det ger oss en tyngande skuld och berövar oss livet och friden. Därför kom syndarna till Jesus och fick sina synder förlåtna. Gratis och av ren nåd. ”Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare”, säger Jesus. Evangeliet berättar hur människor lyssnade till Jesu inbjudan och kom till honom. Han lyfte av dem deras bördor och gav dem förlåtelse och frid. Det är så enkelt att bara ett barn förstår det.

¤ Jesu föredöme.

Men det finns också en fortsättning, ett liv efter den första eller den senaste bikten, som vi också behöver hjälp med. Därför fortsätter han: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ”. Jesus ger oss inte en mängd bud som vi skall följa på egen hand. Han säger: Följ mig, lär av mig. Det betyder att leva nära honom hela tiden. Precis som hans lärjungar gick i hans fotspår.

Lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta”. Mildhet och ödmjukhet tycks vara det viktigaste han vill lära oss. Det betyder att motsatsen för oss vilse, vrede, upprördhet, klenmod, äregirighet och högmod. Mildhet och ödmjukhet tar tid att lära sig, eftersom vi har ”glömt” hur det är att vara som barn. Våra hjärtan rymmer så mycket motstånd, så mycket ”krånglighet”. Vi kan vara beredda att utföra imponerande gärningar och göra stora insatser, bara vi slipper detta enkla, att leva i mildhet och ödmjukhet. Våra hjärtan gör uppror. Tills vi blir stilla, blir som barn, som kommer till ro i sin moders famn, och för­står att Jesus vill vårt bästa när han visar oss ödmjukhetens väg. Det är ingen till­fällighet att ödmjukheten intar en så central plats i Benedictus regel. I klara ögonblick för­står vi att det är vägen till frid och glädje. Den ödmjuke är alltid glad och ingenting kan beröva ho­nom friden. Han är alltid skyddad. Vi anar den sista hemligheten.

¤ Jesu nåd.

Jesus säger: ”Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt”. I slutet av kapitlet om ödmjuk­hetens väg antyder den helige Benedictus samma hemlighet. Det som tidigare krävde möda och skedde under fruktan, sker nu ”utan möda… av kärlek”. Benedictus antyder vari hemligheten består: ”… i sin nåd, genom den helige Ande” har nu Herren befriat den öd­mjuke från tyngande laster och synder. Det är vad alla stora lärare lärt och vad alla helgon har visat. ”Kärleken gör bördan lätt”, säger Augustinus. Den lilla Theresa vittnar om sin ”lilla och enkla väg”. Benedictus talar om hjärtat som vidgar sig. Allt är en tillämpning av det Jesus lovat: ”Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt”. Slaven har förvandlats till son. Människan har återfått sitt förlorade barnaskap hos den himmelske Fadern.

Det Jesus är av naturen, Guds Son, det blir människan genom nåden och genom Guds Ande. Guds barn får instämma i den tacksägelse som Jesus uppstämt.

Därför firar vi eukaristi.

Amen.