Heliga Trefaldighets dag

Kärlek, nåd och gemenskap

Vi hörde det som en hälsning i mässans inledning, vi kände igen det i andra läsningen: Je­su Kristi nåd, Guds kärlek, gemenskap från den helige Ande. Som en öppen famn. Några ser för sitt inre öga den kända ikonen av de tre männen som tas emot av Abraham och sitter i en öppen halvcirkel, som en inbjudan till betraktaren att ta del i måltiden, att bli delaktig i Guds kärlek, nåd och gemenskap.

Vi hör samma budskap i ”Johannes 3:16”, kallad lilla bibeln. ”Så älskade Gud världen”. Han älskade, inte bara de rättfärdiga, utan hela världen, syndare och heliga, ju­dar och hedningar, med tydlig förkärlek för publikaner och vilsegångna, barn och dårar. Upptakten till och drivkraften i kristendomen är Guds kärlek. Redan Mose fick höra det. ”En Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet” en Gud som vill förlåta vår missgärning och synd och ta oss till sin arvedel. Denna Guds kärlek når sin kulmen när han sänder sin älskade son i världen. Inte för att döma den, utan för att rädda den. I Jesus blir Guds kär­lek synlig. Bibeln kallar det nåd. Det betyder att den ges gratis, utan mänsk­liga förtjänster. Men mer än så. Den nöjer sig inte med att informera människan om Guds sinnelag och välvilja. Han sänder sin son. Han blir fattig för att göra oss rika. Han äter med publikaner och syndare, han gör dem till lärjungar i en ny ge­menskap. Den mat han ger är ingenting mindre än han själv. Hans kropp och blod, vilket gör dem till lemmar i hans egen kropp. Allt genom den helige Ande.

Tron på Fadern, Sonen och den helige Ande bara finns där i kyrkans mitt, även om den inte är tydligt formulerad ens i Nya Testamentet. Det är först när falska läror började dyka upp som kyr­kan tvingades tänka igenom och formulera en lära om den heliga Tre­enighe­ten. Hon gjor­de det för att försvara och skydda mysteriet. Väl medveten om att inga be­grepp kunde täcka in verklig­he­ten. Ändå behövdes det för att avslöja sådana läror, som i början har ett sken av rimlig­het, men till slut visar sig vara återvändsgrän­der och upplösa mysteriet. Kyr­kan bevarar denna tro som sin dyrbaraste skatt.

Gud själv valde att avslöja hemligheten stegvis. Det hade stridit mot klokhetens bud att uppenbara hela sanningen på en gång. En kyrkofader (Gregorios av Nazian­zos) säger: ”Det gamla förbundet för­kunnade Fadern öppet, men Sonen på ett dunklare sätt. Det nya förbundet uppenbarade Sonen och antydde Andens gudom. Nu bor Anden bland oss och gör sin egen bild tydligare.” Vår moder Kyrkan leder oss stegvis in i sanningen. Inte enbart genom katekes och undervis­ning, men också genom att lägga litur­gins och bö­nens ord i vår mun. Orden för oss in i verk­lig­heten. När vi framskrider i det kristna livet och dess tro vidgar sig hjärtat, säger Be­nedic­tus. Hjärtat blir en boning för Fa­dern, Sonen och den He­lige Ande. Det handlar inte så myc­ket om att tänka på Treenighe­ten, som att leva i den, så att den kan leva i oss. Hela vårt liv från dopet, varje mässa, var­je dag, varje steg och varje korstecken, sker i den allra­he­ligaste Treenighetens namn. ”I honom är det vi lever, rör oss och är till”.

Det betyder inte att vi tror på tre gudar. Vi kan helhjärtat instämma i det gamla förbun­dets tro: ”Hör, Israel, Herren vår Gud, Herren är en.” Aposteln Paulus bekräftar denna tro: ”En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas Fader.” Katekesen instämmer: ”Vi tror fast och förklarar entydigt att det finns en enda sann Gud, oändlig och oföränderlig, obegriplig, allsmäktig och out­säg­lig”.

Men denne ende Gud, som är ande, har öppnat sig, han har uppenbarat sitt innersta väsen. Han har av kärlek sänt sin Son och utgjutit sin Ande. För att ge oss del i sitt eget liv. Hilarius av Poitiers (d. 367), sökte länge bland filosofier och religioner. Han sökte svar på frågan varför detta fantastiska liv skulle sluta i död, för både rättfärdiga och orättfärdiga. Han fann ett första svar i Israels tro på den ende Guden, vars namn, ”Jag är”, uppenbara­des för Mo­se vid den brin­nan­de busken. Men först i det kristna evangeliet fick han det ljus han sökte. Den Gud, vars namn är ”Jag är”, hade blivit människa för att ge oss del av sin kärlek, för att gudomliggöra oss. ”Min själ tog emot uppenba­rel­sen av detta mysterium med glädje. Jag kom närmare Gud i krop­pen, och i tron kallades jag till pånyttfödelse. Jag kunde förnyas från ovan. Jag var förvis­sad om att jag inte skulle bli till intet.”

Trefaldighetsdagen låter oss se in i själva Gu­domen, rakt in i solen. ”Treenighetens mys­terium handlar om vem Gud är i sig själv”, säger kate­kesen. Det vi lättare kan förstå, att Gud blivit människa och att han utgjutit sin Ande, har sin källa i Guds innersta. Fadern föder av evighet Sonen. Sonen är ”född av Fadern före all tid”, som vi bekän­ner i trosbe­kän­nelsen. Fadern utger sig själv i Sonen. Därför är Sonen Faderns Son och fullkomligt ett med honom. Anden är inte en tredje, utan utgår också av Fadern och full­komnar och be­kräftar enheten, som ett kärlekens sammanhållande band. Samtidigt är An­den en person, ty i Gud finns ingenting opersonligt.

Knappt har jag börjat tänka på Enheten förrän Trefaldigheten sköljer över mig”, säger en kyrkofader (Gregorios av Nazianzos). Det går ju inte att tänka sig enhet, om det inte är en enhet mellan flera. Fadern vore inte Fader utan sin Son. ”Den som inte har Sonen, har inte heller Fadern”, säger kärlekens apostel. Lika lite som Sonen vore Son, utan enheten med sin Fader. Och An­den vittnar hela tiden om So­nen och leder till Fadern. De tre Gu­doms­perso­ner­na utger sig själva i varandra, de ge­nomtränger varandra, de finns i varand­ra, samtidigt som de var och en är per­soner. Vi kan vända oss till var och en av de tre. Det är inte bara tre ”sidor” eller ”manifestationer” av Gud. Vi tillber var och en av de tre som Gud. Sonen och Anden är lika fullt Gud som Fa­dern är det.

Knappt har jag börjat tänka på Trefaldigheten”, fortsätter vår kyrkofa­der, ”förrän jag blir överväldigad av Enheten”. Sonen vittnar om Fadern. Han har sin glädje i att inte vilja eller göra något annat än vad Fadern vill och gör. Otaliga exem­pel i evan­gelierna vittnar om denna enhet mellan Fadern och Sonen. Anden är Faderns ande, som väcker tro på Sonen och leder till Fadern.

Det är lätt att få svindel när man tänker på Treenigheten. Någon blir rentav irriterad. Var­för skall det vara så krångligt? Men vilka är alternativen? De som finns är bistra. När tron på den Tre­enige försvin­ner så intas scenen antingen av tron på den upphöjt Ende, den ”En­sam­me”, som antingen är likgiltig för oss eller kräver underkastelse och driver kärleken och friheten på flyk­ten. I andra diket flyter man omkring i det svärmiska flummet, där allting upplöses, inklusi­ve män­­ni­skans värde och värdighet. Den svärmiska panteismen, där allt ges ett sken av gu­dom­lighet, tycks ock­så kunna samarbeta med nyhedniskt mångguderi, dyrkan av ”krafter” och ”makter”.

Tron på den heliga Treenigheten är omöjlig att fatta med det mänskliga förnuftet. Samti­digt är det något mycket enkelt, när det tas emot i tro. Det stolta förnuftet måste böja sig för den uppenbarade sanningen för­med­lad av den heliga, katolska och apostoliska Kyr­kan. Domen består i att människan avvisar den öppnade famnen. Ändå – beviset finns i människans djupaste läng­tan, hennes behov av kärlek, en kärlek som ges av nåd och som förvandlar. ”Så älskade Gud världen.”

Därför bekänner vi vår allraheligaste tro – i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Amen.