Vandring mot ljuset

3 Påsksöndagen

Apg 21:14,22-33 1 Pet 1:17-21 Luk 24:13-35

Vandring mot ljuset

Två människor på vandring. Det är inte svårt att känna igen sig i de två lärjungarna på vägen till Emmaus. Det mänskliga livet är en vandring. Det är heller inte svårt att förstå deras speciella situation. De hade dragits in i kretsen kring Jesus, men alla deras förhoppningar hade dött, när Jesus dog på korset. Varje människa kommer lätt i liknande situationer. Det vi satt vår tro till tycks förlorat eller på väg att försvinna och bedrövelse tar överhanden. Lukas berättar för att vi skall känna igen oss.

Jesus kommer och slår följe med dem. Men de känner inte igen honom. Det står att deras ögon var förblindade. Bedrövelse påverkar synförmågan. Den ser inte klart. Först frågar han vad de talar om. De stannar och ser sorgsna ut. De förundras över att han inte tycks veta vad som hänt. ”Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.” Som en skicklig terapeut spelar han okunnig och frågar: ”Vad har hänt?” Hans fråga får dem att berätta hela historien, ”detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket”. De fortsätter att berätta hur han blev utlämnad av ”våra överstepräster och rådsherrar”, som fick honom dömd till döden och korsfäst”. De blottlägger hela sin besvikelse och sitt förlorade hopp: ”Vi hoppades att han var den som skall befria Israel”.

De två lärjungarna hörde inte till de tolv och vi får bara veta namnet på den ene, den som hette Kleopas. Ändå måste de som lärjungar ha hört Jesu förvarningar om sitt lidande, men utan att förstå. Hans underverk och mäktiga ord har de trott på och bejakat. De liknar folket som efter brödundret i öknen vill göra Jesus till kung. Men hans tal om korset hade de varken förstått eller bejakat.

Också vi kan känna igen oss, när tron inte ger vad vi tänkt oss. När motgångar, svagheter, sjukdomar och orättvisor möter i stället för det vi hoppats på. Inte ens rykten om att han hade uppstått var till hjälp för de två. De blev bara uppskakade och förvirrade.

När Jesus tar till orda på nytt hör vi en annan ton, nästan förebrående: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?”

Men det stannar inte med förebråelse. Under vandringen tar han med dem på en annan slags vandring, genom Mose och alla profeterna. Han förklarar för dem att allt är förutsagt, att alla skrifterna, vårt Gamla Testamente, handlar om honom, också om hans lidande, död och uppståndelse. I efterhand säger de två till varandra: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?” Det är vad som händer på vandringen. Jesus gör deras hjärtan brinnande.

Vi vet inte vad han tog upp. Som om kyrkan och vi själva förväntas fortsätta på egen hand. Kanske läste han på nytt psalm 22 för dem, den psalm han bett på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Kanske förklarade han Jesaja 53, där Herrens tjänare liknas vid ett lamm som fördes bort till slakt, men som blev ett offer för alla deras synder och missgärningar. Kanske förklarade han det vi hörde i första läsningen, hur psaltaren har en djupare mening och inte bara handlar om David. ”Det var Messias uppståndelse han förutsade med orden: ’Han lämnades inte i dödsriket, och hans kropp mötte inte förgängelsen'”. Kanske berättade han om Josef, som såldes av sina bröder till främlingar och fördes till Egypten. Han öppnar deras ögon för den gudomliga planen i det hela. Josef kunde ge bröd åt alla hungrande, och säga till sina bröder: ”Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo”. Det var inte ett misstag att Messias fick lida. Det var bara så mycket större än de hade anat.

Vandringen har fört dem nästan till målet och Jesus ser ut att vilja gå vidare. Men de två lärjungarna ber honom att stanna: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll, och dagen är snart slut”. Lukas berättar att han följer med dem in och stannade hos dem. Kanske bodde de där. När han sedan ligger till bords med dem och bryter brödet är det moget. Deras ögon öppnas och de känner igen honom. Samtidigt försvinner han ur deras åsyn. Hans närvaro efter uppståndelsen är av ett annat slag. Men det finns en förbindelselänk mellan då och nu, den måltid och det bröd som bryts. Allt får sin fortsättning i den måltid som kyrkan firat sedan dess, den heliga eukaristin. Den blir tecknet på att han har uppstått från de döda och är mitt ibland de sina. Men eukaristin är ett trons mysterium för människor på vandring.

Att vara lärjunge är att utsättas för ständig prövning. Steg för steg berövas lärjungen sina drömmar om framgång, hälsa och jordisk lycka. Men inte för att slås ner eller förlora hoppet, utan för att vidga våra trånga hjärtan för det verkligt nya, det verkligt hoppingivande, det nya livet med Kristus. All sorg, all sjukdom, alla handikapp och allt lidande är inneslutet i Jesu vandring mot korset. Allt förvandlas genom hans uppståndelse. Allt kan göra oss till människor med brinnande hjärtan.

Bedrövelsen och sorgen hos de båda Emmauslärjungarna hade sin grund i blindhet. Och blindhet botas inte på en gång. Vi måste låta oss upplysas.

Läsning av och lyssnande till Guds ord är kungsvägen. Antingen man lever i kloster eller inte. Benedictus avsätter dygnets bästa timmar för läsning av Guds ord. Kvantiteten är inte avgörande, men sorgsenhet och klenmod har, när vi tänker efter, ofta sin upptakt i att vi slutat lyssna och fångats av annat. Bönen tystnar och människan dras in i skuggan. Det är ingen katastrof. Katastrofalt blir det om hon stannar i mörkret. Lärjungen kan ”läsa sig tillbaka”, låta sig upplysas. Psaltaren är den beprövade vägen för att upptäcka Kristus i det gamla Förbundets skrifter. Ibland behövs det m¨nga psalmer, ibland räcker det med en enda vers.

Men läsning kan inte skiljas från resten av livet. En första fråga är den självrannsakande: Vill jag bli brinnande? Eller är jag nöjd mig med det medelmåttiga? En monastisk lärare säger, paradoxalt nog, att man bara kan se om man själv blir ett bröd. Avsikten med eukaristin är att vi skall bli det vi äter. Att vi själva ska bli ett bröd som låter sig brytas och förtäras. Jesus gav sitt liv. Lärjungarna får del av det brutna brödet för att gå samma väg. ”Nu lever inte mer jag, utan Kristus lever i mig”.

Den som utblottas på egen kraft kan börja blinka mot ljuset.

Amen.