Påskvaka

Matt 28:1-10

Den natt då jord och himmel möts, då Gud och människa förenas!

Det var en ängel som förkunnade för Maria att hon skulle föda Guds son. Det är också en ängel som förkunnar för kvinnorna vid graven att Kristus har uppstått från de döda. Graven var tom. Uppståndelsen är ett massivt historiskt faktum. Samtidigt övergår den alla histo­riska händelser. Det behövs ett gudomligt sändebud för att förkunna ett sådant budskap.

Det saknades inte dramatik den morgonen. Ett kraftigt jord­skalv. Ängel rullar undan stenen och sätter sig demonstra­tivt på den. Äng­elns utseende var som blixten och hans kläder vita som snö. Vakter­na, de be­väp­na­de och tuffa, skakar och blir liggande som döda. Till kvinnorna som vågat sig ut i gryningen säger ängeln: ”Var inte rädda. Jag vet att ni sö­ker Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått, som han sade.”

Detta är vad som hände i trädgården. Men vad som redan har hänt hade inga vittnen. Det är svårt att finna ord för det. Uppståndelsen är svårare att tala om Kristi lidande, som skedde inför mänskliga ögon. Det är ju inte så att han blivit levan­de igen, att han ”åter­upp­stått”, som det idag ofta formuleras. Som Lasarus eller än­kans son i Nain. Vad skulle vi ha för nytta av att Jesus bara blivit levande igen? Det vore ett mira­kel, men inte mera. I öv­rigt skulle livet på jorden bara rul­la på. Och döden ändå ta hem spelet.

Påven Benedikt XVI påminner om att det tog tid för de första kristna att förstå uppstån­delsens inne­börd. Först så småningom förstod de. Han kallar uppståndelsen ett ”utveck­lingssprång”, ”an evo­lutionary leap”, även om han reserverar sig för att ut­tryc­ket kan miss­förstås.

Denna påskens ofantliga innebörd besjunger Kyrkan vid påskljuset i det s.k. Exsul­tet. Där sjunger hon ut hela sin påsktro. Det talar ett annat språk än det vi hörda i Matteus­evan­ge­liet, men vi behöver båda språken. Evangeliet vittnar om att påsken är en historisk verklighet. Exsultet vittnar om dess innebörd, hur jord och himmel möts, hur Gud och män­niska förenas.

Exsultet vänder sig först till änglarna. Inte ens de kände påskens hemlighet. ”Höj jubel­rop, ni skaror av änglar i himlen!” Kristi upp­ståndelse har kos­misk innebörd. Plane­terna dansar och stjärnorna bugar sig. Sedan uppma­nas jorden att jubla av glädje. ”Hela världen må förnimma att mörkret har skingrats.” För det tredje upp­manas vår moder kyr­kan att glädja sig. Hon bär i sig uppståndelsens kraf­ter. Hon är smyckad av dess blixtrande ljus­sken. De troende bär påskljus i sina händer och evigt liv i sina hjärtan.

Så följer en lång förundran över orsaken till detta jubel. Uttrycket ”denna natt” uppre­pas om och om igen. Skrifterna läses i ett nytt ljus. Under natten i Egypten skydda­des Is­raels barn från dödens hot genom blodet från påskalammet, som ströks på dörrposter­na. Ingen makt kan beröva oss det liv vi har ge­nom Kristus. Att känna honom är det eviga och verk­liga livet. Den­na natt har vi förts ut ur slaveriet under främ­mande makter. Vi går torr­skodda genom Röda havet och våra andliga fiender, frestelser och begångna synder, dystra min­nen av oförrätter, alla lig­ger döda på stranden. Eld­sto­den, den helige Ande, leder vand­ring­en i nattens mörker. Inget kan skilja oss från detta liv – om vi inte av fri vilja lämnar det ifrån oss.

Kulmen nås när Exsultet sjunger: ”Denna natt bröt Kristus sönder dödens bojor och steg upp ur dödsri­ket som segrare.” Tonen blir som vore den berusad. ”Outsäglig är din ömsinta omsorg om oss, bottenlöst är måttet på din kärlek: för att friköpa slaven utlämna­de du Sonen!” Till och med skulden prisas salig. ”Lycksalig är i sanning den skuld, felix cul­pa, som blev inlöst av en sådan Återlösare!” Människo­släk­tets skuld drog till sig Kristi upp­stån­del­se!

Så blir texten mera eftertänksam. ”Du saliga natt, som ensam fick veta tiden och tim­men då Kristus vände åter från de dödas rike!” Inget män­niskoöga kunde se vad som egentligen sked­de i tillvarons djup. När ängeln rullar undan stenen har allt redan skett.

Så beskrivs frukterna av uppståndelsen. Brotten förjagas, skulderna utplånas, oskul­den ges åt de fallna och de bedrövade får glädjen tillbaka, hatet förintas, fred skapas och makterna tvingas till lydnad. Skeptikern undrar om detta inte är överord? Tron svarar: Kris­tus har uppstått från de döda! Helgonen visar det, gång på gång. Vad skulle inte kunna hända om vi levde ut tron på uppståndelsen? Påven jämför Kristi upp­ståndel­se med en Big Bang eller ”ett språng i utvecklingen” för den nya och för­sonade ska­pel­sen.

Exsultet avslutar med att fullborda sin lovsång, tillsammans med påskljuset, som ett offer. De troende jämförs med de flitiga bina som frambringat vaxljuset. Moderbiet, bidrott­ning­en, nämns inte vid namn, men det måste vara Maria. Hon som stod vid korset och del­tog i sonens offer till Fadern.

Jag har ibland frågat mig varför det inte nämns något i Nya Testamentet om att den Uppståndne visar sig för Maria. Det berättas ju om andra möten, särskilt med apostlarna. Beror det på att det mötet mellan mor och son var så nära påskens innersta och ofattbara storhet att det inte kunde berättas i ord?

Vi lever i spännvidden mellan Exsultets hisnande budskap och det konkreta som hände vid graven. Exsultet är ofattbart. Det Matteus berättar kan vi åtminstone föreställa oss. Vi be­höver både det stora och det lilla. Petrus kan vi också förstå. Lärjungen som förnekade men som upprätta­des och gjordes till kyrkans herde och förste påve.

Vi behöver både Matteus, Petrus och Exsultet. Matteus med sitt vittnesbörd, Petrus i sin svaghet och Exsultet i all sin stor­het.

Hela Kyrkan förkunnar denna natt: Var inte rädda! Kris­tus är uppstånden från de döda.

Amen.