Modern vid korset

Tredje söndagen i fastan

2 Mos 17:3-7 Rom 5:1-2, 5-8 Joh 4:5-42

Modern vid korset

I går, den 22 mars, skedde något som nog måste kallas kyrkohistoriskt. Vår biskop Anders, tillsammans med alla katolska biskopar för de nordiska länderna, vigde våra länder till Marias Obefläckade hjärta. Det skedde som avslutning på en högtidlig mässa i St Thomas katolska kyrka i Lund. Mässan firades av kardinal Kurt Koch, ansvarig för det påvliga rådet för de kristnas enhet. Därefter firades också en ekumenisk vesper i Lunds domkyrka.

I den mässans evangelium hörde vi ett av Jesu allra sista ord från korset. Till sin mor säger han, med blicken på lärjungen Johannes: ”Där är din son”. Till Johannes, som representant för alla troende, säger han med blicken på Maria: ”Där är din mor”. Kardinalen påminde om att en människas sista ord ofta innehåller en sammanfattning av hela vederbörandes liv. De bevaras ofta som ett dyrbart minne av den hädangångne, ett slags testamente.

Detta gäller i all synnerhet dessa Jesu sista ord. De har kraft, gudomlig kraft, att åstadkomma vad de säger. Han gör sin mor till mor åt Johannes och alla troende. Han överlämnar sin egen relation till Maria som en gåva till Johannes och kyrkan.

Hon är inte vem som helst. Hon har själv bevarat sin sons ord i sitt hjärta. Hon har själv mottagit Kristus i sitt hjärta. ”Nu lever inte mer jag, men Kristus lever i mig.” Inte bara vid bebådelsen, utan hela tiden, också när hon vid korset genomborras av korsets svärd och lider med sin son.

Kardinalen sade att där, vid korsets fot, är kyrkans riktiga plats. Han påminde om att Kyrkan under sina två årtusenden aldrig har haft så många martyrer som nu. Vid korset känner kyrkan igen sig i sin moder. Där blev Maria Kyrkans moder, den Kyrka som egentligen är alla människors moder.

När vi viger våra länder åt Marias rena hjärta är det därför en vädjan om hennes förbön och omsorg för oss själva och för alla människor. Det är en överlåtelse till henne, som i sitt eget hjärta smakade sin sons smärta och ändå inte gav upp hoppet. En vigning av Norden är att anförtro våra länder och alla dess invånare, till deras mors omtanke, att dra in dem under hennes skyddsmantel.

Kardinalen antydde också hennes plats i apostlarnas mitt strax före den första pingstdagen, det som brukar kallas kyrkans födelsedag. Men Kyrkans födelse är redan antydd vid korset. Dels i Jesu ord om Maria. Men också i det som hände en kort stund efter Jesu död. En soldat stack upp sidan på honom med sin lans och då kom det ut blod och vatten. Kyrkan föds och rinner fram ur Jesu sida, i hennes ord och sakrament, i hennes bön och kärlekens gärningar, allt en frukt av hans fullkomliga offer. ”En ström går fram vars flöden ger glädje åt Guds stad.”

Från detta är steget inte långt till denna tredje fastesöndag. I första läsningen hörde vi hur folket knotade mot Mose. Vattnet hade tagit slut under vandringen. Både boskap och barn riskerade att dö av törst. Knotandet riktas mot Mose och han frågar förtvivlat: ”Vad skall jag göra med detta folk? Det fattas inte mycket i att de stenar mig.” Herren visar sin barmhärtighet, men tar också hjälp av Mose. Han skall använda staven med vilken han slog på Nilfloden. Med den skall han ”slå på klippan, och vatten skall då komma ut ur den, så att folket får dricka”. Det är inte svårt att se det som en profetia om den korsfäste, den sanna klippan.

Att slå på klippan är en dramatisk bild, men det finns också mildare varianter. Det viktigaste är bönen. Kollektbönen talade om ”bönens väg ut ur vår mänskliga vanmakt”. Riktad direkt till klippan, Kristus, eller genom Maria, som för den vidare till sin son.

Knotandet har en förödande inverkan, både på den som knotar och på omgivningen, en slags andlig miljöförstörelse. Den som fångas av det blir själv fångad, och fängelset blir allt mindre. Det blir allt svårare att andas. Bitterhet är ett dödligt gift. Kanske ber man, men utan kraft och utan lust. Förnuftet används, men på fel ställe, för att motivera och legitimera sitt knotande. Människan fastnar och får ingen luft. Annat än genom bön. Men bönen är ingen akrobatisk övning. Den är den hjälplöses bön om hjälp. Helt beroende av Herrens och hans moders barmhärtighet. Ett första steg är att upptäcka att ens bön inte är sann så länge den vill fortsätta att knota. Att berätta det för Herren och be en rosenkrans är ett litet steg, men det åstadkommer underverk. Herren bemötte folkets knotande med barmhärtighet.

I evangeliet ser och hör vi hur Jesus öppnar ögon och hjärta på en samarisk kvinna, som var fångad i rädsla för människor. Hon hämtade vatten under siestan, när alla vilade. Steg för steg väcker han hennes förundran. Först genom att själv be henne om vatten. Nästa steg är en antydan: ”om du visste vad Gud har att ge…”. Nästa antydan är att detta vatten kan bli en källa i henne själv.

Hon vågar höra och se sitt liv, också den egna rollen. Hon vågar, därför att denne profet inte bara ser klart, utan utstrålar barmhärtighet. Till slut får hon höra det som ytterst sällan hörs från Jesu egen mun, ett ord om hans messianska identitet: ”Det är jag, den som talar till dig”. Läs gärna Johannes 4:e kapitel när du kommit hem, långsamt.

Kvinnan har, utan att veta om det, följt Marias råd till tjänarna vid bröllopet i Kana: ”Gör det han säger till er”. Barmhärtighetens moder visar till barmhärtighetens källa. Kvinnan låter sin kruka stå och skyndar in i byn för att berätta. Hon behöver ingen kruka längre. Hennes inre flödar över.

Paulus skriver teologi, komprimerad sådan, men det handlar om samma sak. Vi har gjorts rättfärdiga genom tron och har tillträde till den nåd som vi nu lever i. Bägaren flödar över. Guds kärlek är ingjuten i våra hjärtan genom att han har gett oss den helige Anden. ”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.”

Så är vi tillbaka vid korset, källan till all barmhärtighet och allt hopp. Och vid korset står hans och vår moder. För att ge alla knotande och missmodiga nytt hopp, för att samla alla Guds skingrade barn.

Amen.