Sjätte söndagen under året

Syr 15:15-20 1 Kor 2:6-10 Matt 5:20-22a, 27-28, 33-34a, 37

Att välja och bli vald

Kan det sägas något större och mera utmanande om människan än vad vi hörde i första läsningen ur Jesu Syraks vishet? ”Framför människan ligger livet och döden, och hon får det hon väljer.” Redan i femte Moseboken hör vi något liknande. Gud ställer folket inför ”välsignelse och förbannelse, liv och lycka, eller död och olycka”. Jesu Syrak säger tydligt att människan har frihet att välja: ”Du bestämmer själv om du skall vara trogen”.

Det betyder inte att en rad andra faktorer också spelar in. Genetik, psykologi och andra vetenskaper lär oss allt mera om det. Men det eliminerar inte människans frihet. Utan friheten stympas hon som människa.

Också Benedictus Regel möter sin läsare med att fråga efter hennes eget val. ”Vem är den som älskar livet och önskar att se goda dagar?” Människans spontana och friska svar är naturligtvis att hon vill leva – också när livet präglas av smärta och lidande. En kultur där människan själv anger villkoren för när livet är värt att leva har förlorat insikten om livets hisnande gåva och blivit en ”dödens kultur” (Johannes Paulus II). När en barnmorska inte får arbete, för att hon inte vill medverka i aborter, eller när ett land inför rätten till s.k. eutanasi också för barn.

Också för människan med en sund livslust blir det svårare i evangeliet, där Jesus beskriver vägen till detta liv. Redan buden anger den grundläggande vägen. De skyddar livet. Men Jesus ser djupare, in i hjärtat. Det räcker inte med att avhålla sig från mord, äktenskapsbrott eller från att svära falskt. Redan vrede och ögats åtrå är upptakten till mord och äktenskapsbrott. ”Den som hatar sin broder är en dråpare”, säger Johannes. Redan i hjärtats tankar börjar valet mellan liv och död. ”Framför allt måste du bevara hjärtat”, säger Visheten. Det gäller också orden och tungan. De många och förstärkande orden är överflödiga. ”Vad ni säger skall vara ja eller nej”.

Den uppriktige inser snart att detta är ett omöjligt projekt, utan hjälp. Endast den som inte känner sig själv, och hycklaren, kan inbilla sig att han klarar av det. Paulus uttrycker den bistra sanningen: ”Det goda som jag vill det gör jag inte. Det onda som jag inte vill det gör jag”. De flesta hyvlar av utmaningarna genom att sänka ribban.

Kräver då Jesus det omöjliga? Det som övergår människans förmåga? Svaret hörde vi redan i kollektbönen, formulerat som en bön: ”Gör oss genom nåden sådana att du kan bo i oss”. Jesus kräver inte mera än vad han också ger människan kraft till. Det är därför han inte bara predikade om vägen till livet, utan också mättade hungrande och botade sjuka. Det är därför hans liv kulminerade med att han gav sitt liv. Gav det för att vi skulle få liv, lycka och salighet. Han fullbordade inte bara lagen, utan hela den livshungrande människans projekt. På korset säger han: ”Det är fullbordat”. Genom att sända sin Ande ger han oss detta nya liv.

Det är det människans val gäller. Det är Jesus vi väljer. Det är Jesus vi väljer att tro på och att följa. Hans bud, som verkar omöjliga att följa, är inte bara bud. De ger också liv. Samme Jesus, som bekräftat buden, säger att hans ok är milt och hans börda lätt.

Paulus förklarar det i Romarbrevet: ”Guds kärlek är ingjuten i våra hjärtan genom att han har gett oss den helige Anden”. Det är Anden som förvandlar buden till vad de djupast är, en väg till livet. Anden ger människan lust och glädje att följa buden, och alla bud är samlade i ett enda – kärleksbudet. Kärleken är lagen i dess fullhet.

Människan, som vill leva, bekräftar med sin livsvilja att hon är en avbild av Gud. Han har skapat oss med en fri vilja, som är en avbild hans egen. Viljan har skadats genom synden och försvagats. Men den upprättas och nyskapas genom att han inte lämnade oss övergivna utan sände sin Son och gav oss sin Ande, som är kärleken. ”Vi älskar därför att han först har älskat oss”.

Att välja mellan gott och ont är den lägsta formen av frihet. Den som väljer det onda blir ju ofri, fånge under synden. Den som väljer det goda befrias och växer, ju mer hon älskar. När det goda blivit en vana och dygden en lust närmar hon sig målet. Benedictus kallar detta ett Andens verk i människan.

Därför är också kampen mot vrede och ond begärelse en befriande möda, ett evangelium. Att ge sig hän åt irritation och vrede är inte frihet, utan att fångas i slaveri. Den oordnade begärelsen gör människan blind. Men till livet hör att se, och glädjas. Människan begränsas inte av att tukta sina ord och tala sanning, hon befrias. Hon upptäcker glädjen i att lyssna, glädjen i att få de rätta orden lagda i sin mun, de få och förnuftiga orden.

Syrak lovade att människan skulle få det hon väljer. Det löftet uppfylldes i Kristus. Människan upptäcker att hon själv är vald, att hon själv är älskad. Det är den kärleken hon väljer, och besvarar. Därför vill hon lyda Guds bud till slutet och hålla dem av hela sitt hjärta.

Paulus talade om att föras in i Guds hemlighetsfulla vishet, som var bestämd att leda oss till härlighet: ”Vad intet öga sett och intet öra hört, men Gud har berett åt dem som älskar honom”.

Försmaken av detta firar vi i den heliga eukaristin. Vi väljer att delta i den och upptäcker att vi är utvalda och älskade – för att få del av den gudomliga friheten.

Amen.