Förtätat ord

Juldagen

Förtätat ord

Julen är fylld av skenbara motsatser. Den är inramad av ljus, glitter och glögg. Men vi firar ett fattigt föräldrapar på väg att skattskrivas. Det fanns inte ens plats i härberget för henne som skulle föda. Ändå väcker barnet hopp och glädje, åtminstone bland de fattiga, men detta barn skulle senare väcka strid och bli motsagt. Födelsen i Betlehem gör Gud synlig och så småningom hörbar, samtidigt som den är det största mysteriet, svårare att fatta än något annat i den kristna tron.

Lukas julevangelium, som vi hörde i natt, kan vi se och föreställa oss, upphovet till alla julkrubbor och till otaliga julsånger. Men när vi kommer till evangelisten Johannes i denna högmässas evangelium blir det svårare för både sinnet och tanken. Vad betyder det att ”Ordet blev människa”? Johannes börjar inte i historien, han börjar från början. ”I begynnelsen var Ordet…” Det är det Ord som skapade allt, himmel och jord, sol och måne, växter och djur, och till sist människan. Allt blev till genom att Gud talade sitt Ord. ”Utan det blev ingenting till som finns till.” Ordet är inte bara en fysisk orsak till att allting finns till. Ordet är Guds tanke, plan och mening med allting. Detta Guds Ord blev människa.

I traditionen har detta ord ofta kallats det förtätade ordet, verbum abbreviatum, bokstavligt ”det förkortade ordet”. Alla ord har koncentrerats och samlats i ett enda ord. Kan man kalla det en implosion? Min tanke går till modern datorteknik, det lilla jag nu vet om den. Stora mängder information, som tidigare krävde enorma bibliotek, kan samlas i en liten behållare (t.ex. ett s.k. USB-minne), mindre än en tändsticksask. Allt koncentreras och förtätas i ett enda rum, på en enda plats. Fäderna säger att alla Guds ord, alla hans tankar och hans gudomliga förnuft, har samlats i ett enda ord, men eftersom Gud är en person, har det blivit, inte en sak, utan en person. Paulus säger: ”I Kristus har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning”.

Katekesen uttrycker det så: ”Kristus, Guds son som blivit människa, är Faderns enda, fullkomliga och slutgiltiga Ord. I honom säger han allt, och det kommer inte att sägas något annat ord än detta.” Så citerar katekesen en känd formulering av Johannes av Korset: ”Sedan Gud har gett oss sin Son, som är hans Ord, så har Gud inte något mer att ge oss.” Det kan låta som om förrådet är slut, men det är tvärtom. ”Han har sagt oss allt på en enda gång, i ett enda slag, i detta enda ord”. Fäderna hänvisar till Psaltaren 62:12: ”En gång har Gud talat” (Bibel 2000: ”Ett har Gud talat”.) Därför kan Johannes av Korset fortsätta: ”ty det som han delvis sade till profeterna, det sade han helt och hållet i sin Son, i det att han gav oss allt det som är hans Son”. Vi hörde samma tanke i dagens andra läsning ur Hebreerbrevets inledning: ”Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son”. ”Därför”, fortsätter Johannes av Korset, ”skulle den som fortfarande skulle vilja ställa frågor till honom eller önska en vision eller en uppenbarelse inte bara begå en dårskap utan också kränka Gud, eftersom han inte fäster blicken på Kristus, utan söker något annat eller något nytt”.

Det är därför Kristus kan säga att allt i den heliga Skrift handlar om honom, som han sade till lärjungarna på väg till Emmaus, eller när han säger till fariseerna: ”Skrifterna vittnar om mig”. Det är därför han finns fördold redan i Gamla Förbundets skrifter, personer och händelser, t.ex. i de O-antifoner, som vi sjungit dagarna före jul. Det gör honom till Skriftens stjärna och kärna. Det är honom vi söker, var vi än läser i bibeln. Och när vi funnit honom så söker vi honom i alla andra ord och i allt annat, ty hans förråd är outtömliga och ”utan Ordet blev ingenting till av allt som finns till”.

Gud talar bara ett enda ord, sin Son. Det Ordet ger mening åt allt och åt alla andra ord, händelser och åt hela historien. Det är endast i honom som allting blir begripligt och meningsfullt. Utan honon går tillvaron i bitar och leder till motsättning och strid. Han är den som har dödat ovänskapen och brutit ner alla skiljemurar, den som försonat och förenat allt till ett. Utan honom går människan sönder, fastnar i ångest, eller kastas ut i kaos och meningslöshet. Guds Ord är Alfa och Omega, alltings begynnelse och mål.

Därför kan psalmistaen säga: ”När jag har dig saknar jag ingenting”. Det är ingen from överdrift. Det är en upptäckt av hur det förhåller sig. Herdarna på knä inför krubban är inte bara fromma judar inför sin Messias. De är människor som funnit nyckeln till sitt eget och hela tillvarons mysterium.

Julen är så fullkomligt ofattbar. Guds ord, tillvarons upphov, mening och mål, har blivit människa. Ordet har blivit ett spädbarn som inte ens kan tala, bara skrika eller jollra. Den som håller samman allting, hålls ömt i sin moders armar. Vad är orsaken? Finns det någon förklaring?

Psalmisten anar det, han anar varför ”Han som sitter så högt ser ned så djupt”. Paulus också: ”Han som var rik, blev fattig för vår skull”, och så fortsätter aposteln, ”för att göra oss rika”. Ordet förtätades och förminskades, för att vidga och förstora oss människor. Det följer ingen naturlag. Det vittnar om Guds hjärta. Vem kan ge en bättre förklaring? ”Så älskade Gud världen att han gav oss sin ende son”.

Ordet förtätades för att vidga våra hjärtan, för att ge oss glädjen och vår sanna värdighet tillbaka, för att föda oss till gudomligt liv och göra oss lika honom som blev oss lika. Julens saliga utbyte. Ordet förtätades för att gudomliggöra människan och vidga våra hjärtan.

Amen.