Det eviga livet – redan här

32 Söndagen under året

2 Mack 7:1-2,9-14 2 Thess 2:16-3:5 Luk 20:27-38

Det eviga livet – redan här

Kan vi veta något om det eviga livet, om ”den andra världen”, tillvaron på andra sidan döden? Många har svårt att förstå vad Jesus menar med att ”inte mera dö” och att ”vara som änglar”. Orden tycks för många vara stumma, eller otillräckliga. För saddukeerna, som ställde sin kluriga fråga till Jesus, fanns det ingen annan framtid än i avkomman. Någon personlig uppståndelse trodde de inte på. Det liknar mångas uppfattning idag, där hoppet om evigt liv blir vagt och osäkert, men saknar praktisk betydelse.

Martyrerna är de bästa vittnena. Hur kunde de utstå den mest fasansfulla tortyr? De unga mackabeiska bröderna från 200-talet f.Kr. avger ett märkligt vittnesbörd: ”När man skiljs från livet bland människorna, är det gott att kunna sätta sitt hopp till Guds löften om att han skall låta oss uppstå igen.” Hur kan aposteln Paulus vara så oberoende av de vedermödor, lidanden och motgångar som han fått utstå? Det tidiga munklivet kallades det ”änglalika livet”? Alla munkar var förvisso inte moraliskt ”änglalika”. Men det frivilliga celibatet uppfattades som ett ”tecken”, ett föregripande av ett liv likt änglarnas, som inte längre behöver föras vidare genom barnen.

Någon ställde den enkla frågan: Om Gud har inlett ett kärleksförhållande med mig redan nu, varför skulle han då avbryta den relationen genom döden? Det måste ha en fortsättning. Teologen skulle säga att fröet som såtts pekar mot sin egen fullbordan. Det är också den bild som aposteln Paulus använder. Vårt jordiska liv i tro, hopp och kärlek är fröet, som hoppas på sin fullbordan i det fullt utbildade axet. Men det början redan nu.

Detta är accenten särskilt i Johannesevangliet. Det eviga livet är inte bara något i framtiden och i en annan värld. ”Detta är det eviga livet”, säger Jesus, ”att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt Jesus Kristus.” När Marta bekänner sin tro på en kommande uppståndelse säger den människa som står framför henne: ”Jag är uppståndelsen och livet.” Cassianus säger att den eviga framtiden börjar redan nu. Den som lever orättfärdigt, i ovänskap eller dödlig bedrövelse, han vistas redan nu i djävulens rike, helvetet, döden. Den som lever rättfärdigt, i frid och glädje, lever utan tvivel i Guds rike.

Det avgörande i svaret till saddukeerna är den människa som stod där och gav svaret. Det är Kristus som fördjupar och vidgar deras jordiska och trånga perspektiv. Den tro vi har, stor eller liten, har vi fått som gåva av honom, som vi tror på. Det är tron på Kristus som föder hoppet. Ändå det ibland är som en flämtande låga. Tron måste vårdas och växa till. Ur tron växer hoppet. Aposteln säger att det växer genom motgångar, lidanden och insikten om egen svaghet.

Kanske kan vi känna igen oss i Augustinus. I en utläggning av Johannesevangeliet talar han om de två världarna, denna tidsålder och den kommande. Grekiskan talar om ”eoner”. Augustinus talar om kyrkans två liv: Ett i tron, ett i skådandet; ett liv under pilgrimsvandringen, ett i evighetens boningar; ett i mödan, ett i vilan; ett liv då vi kämpar mot fienden, ett annat då vi härskar utan någon fiende; ett då vi måste stå starka under motgångar, ett annat då vi inte vet av några motgångar; ett då hon måste tygla den köttsliga begärelsen, ett annat då hon kan hänge sig åt den andliga glädjen; ett då hon tuktas av det onda för att inte bli övermodig i det goda, ett annat då hon genom nådens fullhet är fri från allt ont; så att hon utan frestelse till högmod är förenad med det hösta goda.

Augustinus säger att det inte bara är två liv som levs efter varandra. De går i varandra. Det nya livet börjar redan nu. Den nya tidsåldern har redan brutit in. Ändå är skillnaden smärtsam och påtaglig. Det ena livet är alltså gott men fortfarande eländigt, det andra är bättre och saligt. Det ena livet är gott därför att Gud har skapat det. Eländet kommer från annat håll. Det andra livet har en högre kvalitet. Det går utöver också det goda i denna tidsålder. Det är livet i sin fullhet. Det handlar om delaktighet i Guds eget liv, om gudomliggörelse. En skillnad är de båda tidsåldrarnas utsträckning. Augustinus säger: ”Hela detta liv utkämpas till denna tidsålders slut och finner där sitt slut; det andra dröjer med att uppfyllas, men har i den kommande tidsåldern inget slut. Här, i de döendes land, måste vi uthärda denna världens ondska; där, i de levandes land, skall vi se Herrens goda”.

På en punkt i denna tid blir framtiden särskilt närvarande. I den heliga eukaristin. Eukaristin gör inte det eviga livet fullt synligt, men vi ser det som bakom en slöja. Vi hör det med trons öron. Vi smakar det med vår andliga tunga. Den jordiska kyrkan stämmer redan på jorden in i det trefaldiga Helig, som sjungs av änglarna dag och natt inför det himmelska altaret. Evigheten bryter in i vår jordiska tid. Några minuter står vi inför det slaktade Lammet. Vi får lämna oro och bekymmer, sorg och ängslan. Men inte i någon privat lycka. Vi gör det tillsammans. Kyrkan ber för alla som lider nöd. Vi ger varandra fridshälsningen. Kyrkan är den försonade världen, mänsklighetens hopp. Där gläder vi oss över de andras goda. Avund och konkurrens har ingen plats, ty allt är gemensamt. De andras gåvor är också mina. Vi är lemmar i samma krop Vi får alla del av den kropp, Kristi uppståndna och förhärligade kropp, som försonat allt i himmel och på jord. Den heliga kommunionen gör oss delaktiga av det eviga livet. I våra kroppar växer fröet till det som aposteln kallar den förhärligade kroppen. Kristus i mig, jag i honom, hoppet om härligheten. Kan det ges någon konkretare visshet? Vi dras in den värld, den eon, som stigit ner och landat mitt ibland oss. Det är ingen flykt. Det är den enda realismen.

I morgon är det den helige Martins dag, Martin av Tours, som visserligen inte blev martyr, men vars liv vittnade om samma kraft. Han vara biskop i södra Frankrike under slutet av 300-talet och hade en vidunderlig förmåga att stifta fred. Efter en sådan fredsaktion avtog hans krafter och han kände att döden nalkades. Hans bröder vädjade då till honom att inte lämna dem. Då svarade han i en bön: ”Herre, om jag ännu behövs hos ditt folk, drar jag mig inte undan mödan; ske din vilja”. Hans levnadstecknare fortsätter: ”Vilken beundransvärd människa! Arbetet besegrade honom inte, döden övervann honom inte. Han fruktade inte att dö och vägrade inte att leva”. Det hopp han ägde gav honom kraft att ställa sitt liv till förfogande för de andra. Det försonade och eviga livet skymtar fram.

Vi går ut från mässan stärkta i hoppet. Vi bär med oss en föresats att förbli i honom som tagit sin boning i oss. Hjärtat blir en fortsättning av det liturgiska rummet. Aposteln säger: ”Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del i Guds härlighet”.

Lovad vare Jesus Kristus, som är det eviga livet.

Amen.