31 Söndagen under året

Vish 11:22-12:2 2 Thess 1:11-2:2 Luk 19:1-10

Den livgivande nåden

Det händer mycket i denna berättelse om tullmannen Sackaios. Jesus går fram längs Jerikos gator. Sackaios springer och klättrar upp i ett träd. Jesus stannar under trädet och uppmanar honom att skynda sig ner. Sackaios gör det och tar emot Jesus i sitt hus. Människorna som ser det mumlar och förargas. Vid måltiden ställer sig Sackaios upp och ger ett högtidligt löfte att ändra sitt liv. Det är den yttre handlingen.

Går vi ett steg djupare så ser vi det som är ännu mer dramatiskt, drivkrafterna bakom dessa handlingar. Jesus går genom Jerikos gator. Det är inte vilken promenad som helst. Han ser och söker, som herden efter det förlorade fåret. Om Jesus inte hade gått fram genom Jeriko, då hade Sackaios förblivit en rik men olycklig tullman, en förlorad människa. Jesus är inte helt okänd för Sackaios. Ryktet måste ha gått före honom. Genom tullen passerar många. Säkert pratades det om denne Jesus från Nasaret. Något har landat i hans inre. Han vill gärna se vem denne Jesus var.

Var han bara nyfiken, som många andra? Men då hade han knappast sprungit i förväg och klättrat upp i det där trädet. Han tog risken att bli hånad. Han ville själv se. Också idag är många är nyfikna, man är ”andligt intresserad”, men att närma sig Jesus och de kristna kan kräva åtskilligt mod. ”Många är kallade men få utvalda”. Sackaios var beredd. Fortsättningen visar det. Han skyndar sig ner och tar emot Jesus i sitt hus, ”med glädje”, står det. Sackaios tvekar inte. Han kunde ha skyllt på att huset var dåligt förberett, rentav ostädat.

Sackaios måste ha sett Jesu blick när han såg upp mot honom i trädet. Han måste ha hört hans röst: ”Idag skall jag gästa ditt hem”. Vilket ögonblick! Vilket möte! Tiden stannar. Den olyckliga och sökande människan hör och ser den som vill gästa hans hus.

Jesus säger ingenting mer, förrän på slutet. Han ställer inga krav. Hans enda önskan tycks vara att bli gäst i Sackaios hem. Det räcker. I bibelns sista bok säger den som kallas ’Amen, det trovärdiga och sanna vittnet’: ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig”. Detta hade inte hänt om inte Gud blivit människa och gått fram på våra gator. ”Jesus från Nasaret går här fram”, sjunger vi i psalmen, och han fortsätter att göra det så länge evangeliet förkunnas.

Det tycks finnas kristna som aldrig har öppnat den dörren. Eller också har de stängt den igen efter ett första möte. De kämpar och sliter under buden. De hör bara kraven. De är fortfarande vad bibeln kallar slavar, på sin höjd daglönare som gör sin kristna plikt, men de vet inte vad nåden är. De liknar mera Sackaios bekanta, de som såg vad som hände, men som mumlade över att syndaren får besök, medan de själva inte tror sig bjudna eller håller sig på avstånd. De menar sig inte duga. Det finns en lockelse i att underkänna sig själv, att utesluta sig själv från nåden – det förtäckta högmodet. Ty i nästa ögonblick kan man ilsket försvara sig själv och mena att man minsann inte är sämre än andra. Man vill fortsätta att vara sin egen domare, och vågar inte släppa Herren in på livet.

Inte heller Sackaios dög. Hans syndaregister var omfattande. Hans hjärta oroligt och olyckligt. Men han hörde rösten och öppnade dörren. Hans löfte om att ge hälften av sina pengar till de fattiga var ingen moralisk kraftansträngning. Löftet var en följd av det besök han fått, ett verk av nåden. Han lovar att betala fyrdubbelt igen till dem han pressat på pengar. Det är mer än vad Mose lag krävde för detta slag av synder. Men det är en ”handling gjord i tro och med nådens kraft”, som Paulus säger i andra läsningen. Vi hör det på Sackaios röst. Den är fylld av glädje. Något skymtar fram. Nådens kraft.

Så fortsätter det, för den som upptäcker och förstår att Jesus tagit sin boning i honom. Vi fick detta besök redan i dopet och konfirmationen, och sedan i varje kommunion. Visst – kloka beslut och löften är till hjälp. Det är redskap för att undvika dumheter och för att inte bli beroende av infall och häftiga känslor, men det avgörande är nåden. Varje dag och allt djupare får lärjungen göra upptäckten på nytt och i dess kraft övervinna högmod och rädslor. Oftast sker det medan man sover.

Vi hörde inte ens en syndabekännelse från Sackaios mun. Förvisso hade han en del att bekänna, men här dränks allt i nåden. Hjärtat vidgar sig.

Däremot var Sackaios sannfärdig. Det hörs på hans löfte. Han liknar den broder i Benedictus regel som uppenbarar alla sitt hjärtas tankar för sin abbot, eller den som självmant kommer och bekänner sina fel. Indirekt får vi ju veta det i Sackaios löfte. Men när Lukas berättar om honom vill han rikta hela vår uppmärksamhet mot gästen och den nåd Jesus förmedlar rakt in i Sackaios hjärta. Det liknar den förlorade sonen, som inte ens får slutföra sin bekännelse innan han får nya kläder och förs in till festmåltiden. Hos Benedictus skymtar denna hemlighet fram i det lilla ordet ”strax” i slutet av sjunde kapitlet. Den ödmjuke brodern når ”strax den fullkomliga kärleken till Gud som ’driver ut fruktan'”. Sackaios är upprest och upprättad. Den ödmjuke brodern handlar ”inte längre av rädsla för Gehenna utan av kärlek till Kristus”.

Jesus uttrycker det så: ”Idag har räddningen nått detta hus”. Det är skatten i åkern, Guds rike i lärjungens innersta. Som bara växer i betydelse och värde.

Lärjungen märker när hon förlorat denna skatt. Då klättrar hon på nytt upp i trädet och spanar. ”Kom tillbaka, Herre, rädda mitt liv.”

Vi firar det i varje mässa. I den heliga kommunionen tar Jesus sin boning i våra hjärtan.

Amen.