22 Söndagen under året

Syr 3:17-18, 20, 28-29 Heb 12:18-19, 22-24a Luk 14:1,7-14

Porten till glädje och frid

En vanlig taktik hos fienden är att kidnappa viktiga ord i det kristna ordförrådet. Att förvränga och karrikera deras innebörd, tills orden knappast går att använda utan att missförstås. Ett sådant ord är ödmjukhet. För många betyder ödmjukhet fromma gester och undergivet beteende. Punkt. Var och en som har en aning om vad ordet står för vet att detta är en förvrängning. Taktiken är att få oss att kasta ut barnet med badvattnet. Låt oss se vad dagens liturgi säger om ödmjukhet.

Redan i första läsningen anar vi en hemlighet. ”Mitt barn”, säger den vise Jesu Syrak, ”sköt dina sysslor i ödmjukhet, så blir du mer älskad än den som är frikostig med gåvor.” Ödmjukhet tycks vara något större än t.o.m. frikostighet. Att den frikostige blir älskad kan många bekräfta, men här finns något som väcker ännu större kärlek. Det borde göra oss nyfikna.

Ibland uppfattas ödmjukhet som något för de minsta och lägsta, som ett verktyg för de starka att hålla de svaga på plats. Men Syrak säger: ”Var ödmjukare ju högre du stiger.” Till dels kan vi förstå det, som en varning för den som får en högre ställning. Men det är inte bara en varning. Den vise säger att ”Herrens makt förhärligas av den ödmjuke.” Något lyser fram i den ödmjuke, något som inte är spelat. Vi anar det hos helgonen. De sprider ett ljus som inte kommer från dem själva.

Så antyder Jesu Syrak ödmjukhetens motsats, han kallar det övermod och säger att ondskans planta har slagit rot i den övermodige. Det finns ingen bot för den övermodiges olycka, säger han bistert. Lättast kan vi se det i historiens skurkar, de som trodde sig vara omöjliga att besegra, men som historien har avslöjat. Det är svårare att se detta övermod hos den vanliga människan, men övermodet är en frestelse för alla. Den övermodige är blind, och fr.a. döv för annat än den egna rösten. Vi hör den rösten från en annan farise i evangeliet, som tackar Gud för att han inte är som andra människor. Han jämför sig med de andra och i konflikter är det alltid de andra som är problem. Men det egentliga problemet är att han själv varken ser eller hör.

Den ödmjuke, däremot, har sin glädje i att lyssna. Han har hittat den port som den helige Benedictus inleder sin regel med: ”Lyssna, min son!” Den som lyssnar går in genom en port. Han lyssnar också med hjärtats öra. Frukten av detta lyssnande är glädje. ”Att kunna lyssna är den vises glädje”. Det är orsaken till att det är så glädjande att möta och tala med den som är ödmjuk. Han hör vad man säger. Då blir det också lättare att själv lyssna, också på en förmaning. Ödmjukheten är en dörröppnare. Vi får gå ut och gå in och finner bete, som Jesus säger. Den ödmjuke befinner sig på en förgård till tillvarons innersta, den Treenige Guden, där de tre gudomspersonerna överbjuder varandra i inbördes lyssnande och ödmjukhet. Den ödmjuke vet att den porten är Jesus, han som har ett milt och ödmjukt hjärta. I andra läsningen kallas han ”förmedlaren av ett nytt förbund”. Den ödmjuke dras in i detta förbund. Så stor är ödmjukhetens hemlighet. Den ödmjuke blir oåtkomlig för alla fiender, ty han har redan ena foten i det nya Jerusalem, i festförsamlingen av alla förstfödda som har sitt namn i himlen.

Då förstår vi också att Jesu liknelse inte ska förstås bokstavligt, som ett etikettråd för dem som skall på fest. Det handlar om den himmelska festförsamlingen, där bara de ödmjuka är hemma. De övermodiga skulle inte stå ut, eftersom alla festdeltagare har sin glädje i de andras gåvor och förtjänster. De tävlar i att överbjuda de andra i lydnad och ödmjukhet.

En annan karikatyr av ödmjukhet är att den skapar passivitet och handlingsförlamning. Lydnad, tystnad och ödmjukhet, tycks ju vara passiva dygder. Men Jesus talar konkret till sin fariseiske värd: Bjud inte dem som bjuder tillbaka. Det är då kyrkan blir en klubb för inbördes beundran, som vår nuvarande påve skulle säga. Bjud fattiga, krymplingar, lytta och blinda. De som inte kan betala för sig och bjuda igen. Då får du din belöning vid de rättfärdigas uppståndelse.

Första steget är att inse att jag själv är fattig, en krympling, halt och blind, den lägste av alla, men för Jesu skull inbjuden att delta. Inbjuden att bli delaktig av hans milda och ödmjuka hjärta. Jesus är mönstret för ödmjukheten. Det är genom att följa honom som vi blir ödmjuka. Och omvänt – det är genom ödmjukhet som vi växer in i Jesu liv. Utan honom blir ödmjukheten missförstådd eller obegriplig.

Ödmjukhet är Gudomens prydnad, säger Isak Syriern. ”Gud, som skapat universum och också kan hela det, visste att högmodet var upphovet och ursprunget till alla andra laster. Därför ville han bota det genom själva dess motsats: vad som hade fallit genom högmod, skulle återuppstå genom ödmjukhet” (Cassianus). Ordet iklädde sig ödmjukheten när det blev människa. Genom ödmjukhet berövade han högmodet dess kraft. Han ödmjukade sig ända till döden och blev upphöjd på tredje dagen. Så visade han människan vägen ut ur högmodets fängelse. En smal men genom Jesus framkomlig väg till frihet och allt större glädje. Det är det hisnande – ödmjukheten rymmer i sig svaret på alla livets och själens stora problem (Merton). Den som har funnit ödmjukheten har besegrat sina fiender. Demonerna flyr den ödmjuke (Starets Siluan).

Den ödmjuke inser sin plats i tillvaron, hans totala beroende av Gud. Tydligt ser vi mönstret i bikten, där syndaren ödmjukar sig, eller inför kommunionen: ”Herre, jag är icke värdig att du går in under mitt tak, men säg bara ett ord…”. Guds svar hörde vi i liknelsen: ”Käre vän, flytta dig högre upp”.

Den som följer Kristus får del av hans ödmjukhet. Den ödmjuke följer Kristus, som säger: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ.”

Amen.