18 Söndagen under året

Pred 1:2; 2:21-23 Kol 3:1-5,9-11 Luk 12:13-21

Dårskapen, tomheten och skatten

De tre läsningar vi har hört kan sammanfattas i tre ord: dårskapen, tomheten och skatten. Dårskapen – det är bonden i evangeliet som samlar i sina lador, men förlorar alltsammans. Tomheten beskrivs i Predikarens bok, som säger att all möda och ansträngning till slut är tomhet. Mellan dessa två skymtar en skatt fram, beskriven av aposteln i andra läsningen, ett fördolt liv i Gud. Dårskapen, tomheten och skatten.

Det enklaste att beskriva är dårskapen. Bonden som redan är rik, men vars skördar växer, får ett ”problem”. Var skall han förvara sin skörd? Han resonerar med sig själv och hittar en till synes genial lösning. Han skall bygga större lador. Sedan är han försörjd för många år. Han kan vila ut, äta, dricka och roa sig. Det kan lika gärna vara en fondsparare idag, i större eller mindre skala. Den moderne hedonistens mål och mening i livet är den optimala njutningen.

Det tycks inte finns någon annan med i vår bondes kalkyler, inte familj, inte nödlidande. Han talar hela tiden med sig själv. Han personifierar den själviska dårskapen. Basileios den store talade redan på 300-talet om att ekonomiskt överflöd är stöld från de fattiga. Kyrkans sociallära, och inte minst vår nuvarande påve Franciskus, säger det samma. Jordens tillgångar är till för hela den mänskliga familjen.

De första munkarna räknar habegäret, girigheten, som en av lasterna. Deras erfarenhet säger att habegäret frestar människan inte minst när hon kommit upp något i åren. Men då kan den bli farligare än de andra lasterna. Ju mera ägodelar man samlar på sig, desto mera växer det,. Aposteln kallar kärleken till pengar för ”roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande”. I dagens andra läsning kallar aposteln denna last för ”avguderi”. Där talar han inte om habegär, utan om själviskhet, men använder samma ord. Den sjäviske tillber och avgudar sig själv. Cassianus säger att själva begäret måste ryckas upp med roten: ”Det är nämligen ingen som helst nytta med att inte ha några pengar, om man trots de gärna skulle vilja ha dem.”

Det är inte svårt att förstå innebörden i denna liknelse. Det enda som är svårt är att upptäcka om man själv har fångats av habegäret. Därför är språket drastiskt: Din dåre! Må vi be om öppna ögon, innan det är för sent.

Svårare att förstå är att också klok och insiktsfull möda slutar i tomhet. Allt är tomhet, säger Predikaren. Allt är fåfängligt, sade den tidigare översättningen. Den som strävat med klokhet och insikt får höra att även det är tomhet. Det hotar tanken att om en människa bara gör sitt bästa, så skall livsekvationen gå ihop. Predikaren säger att inte ens den uppriktiga mödan kan räkna med lön och ett lyckosamt slut här i livet. Det är samma fråga som ständigt ställs: Varför får oskyldiga lida? Varför tycks olyckor och katastrofer drabba både goda och onda?

Andra inslag i denna bibelbok är mera lättuggade och har gett oss flera bevingade ord:Inget är nytt under solen, är ett sådant. Ett annat: Allt har sin tid. Ett tredje är: Det myckna bokskrivandet tar aldrig slut, och flitiga studier gör kroppen trött. Vidare: Stor visdom, stor sorg. Mer kunskap, mer plåga. Också den människa som förvärvat insikt och nått framgång måste ändå lämna allt ifrån sig. Var dag är en smärta, inte ens om natten finner hjärtat ro. Det låter som dyster pessimism. Vad tjänar då all möda till?

Några blir illa till mods. Skulle det inte löna sig att sträva och kämpa? Är livet bara en vindfläkt? Då kunde man ju bara leva på, äta, dricka och roa sig. Då finns det ju inga skäl att försöka leva rätt och hålla hjärtat rent. Den slutsatsen drar inte vår predikare. Han säger i slutet av sin predikan: ”Frukta Gud och håll hans bud”. Men han vill inte blunda för det han ser. Inga kartor stämmer riktigt. Livet har djupa sprickor. Inga system eller teorier ger svar på alla frågor. I denna världen.

Evangeliet ger inte något lättvindigt svar. Ja, egentligen är det lätt och enkelt, men människan har svårt att höra. Predikaren säger: ”Gud gjorde människan enkel och rak, men hon hittar på alla möjliga konster.” För de flesta är vägen till denna enkelhet lång och svår.

Svaret är inte en lära, ännu mindre ett system eller ännu en predikan. Evangeliet liknar det vid en skatt gömd i en åker. Den som funnit den säljer allt han äger för att komma i besittning av den. Aposteln uttrycker det på sitt sätt: ”Ni har dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud”. Skatten är osynlig för blotta ögat. Ändå är den mera verklig än allt synligt, och den sträcker sig in i evigheten. Kristus i oss, hans nåd, och därmed vänskapen med Gud. Vi har fått den genom tron och dopet. Och den får näring och växer till i varje eukaristi.

Den som kommit i besittning av skatten liknar han vid en ny människa, som klätt av sig den gamla människans kläder och får klä sig i nya. Denna nya människa blir en bild av sin skapare. Där försvinner alla andra skillnader mellan människor. ”Då är ingen grek eller jude, barbar, skyt, slav eller fri. Kristus blir allt och i alla”.

Samtidigt tycks han få en ny kamp att utkämpa. Det jordiska hos honom måste dödas, otukt, orenhet, onda lustar. Han sammanfattar det i uttrycket själviskhet och kallar det avguderi. Kampen mot själviskheten har en annan karaktär än annan möda, den är ett fortsatt sökande efter att ta hela skatten i besittning, att växa i nåden. Därför är den värd all möda. ”När jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden”.

Den kanske svåraste kampen sker i det egna hjärtat, när den seglivade fariseen måste dö, den som in i det sista förtröstar på den egna insatsen. ”Om Herren inte bygger huset, så arbetar de fåfängt som bygger på det”. En munk berättar att han fick höra från Herren: ”Det hänger inte på vad du gör för mig, utan på vad jag gör i dig”.

En modern diktare berättar och tycks bekräfta det: ’Det finns en andlig dimension i varje människa, ett gränsområde bortom ord där vi agerar utifrån ett slags medfödd godhet. Det sker när vi besegrar oss själva. Övervinner det direkta behovet av att äga, som visste vi intuitivt skillnaden mellan ont och gott, rätt och fel. Erfarenheten av nåd, hopp. Jag vet egentligen bara detta enda: jag besegrades och vann mig själv, jag förlorade och fick en vinst som ger utdelning så länge som jag inte förväxlar mig själv med Gud.’

Det liknar vad vår Herre säger: ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket”.

Amen.