15 Söndagen under året

5 Mos 30:10-14 Kol 1:15-20 Luk 10:25-37

Vilken roll är min?

Liknelsen om den barmhärtige samariten hör till de mest kända. Fortfarande finns det spår av den i vårt samhälle, när man talar om hemsamariter eller Samariterhem. De olika personerna i liknelsen är lätta att föreställa sig. Först mannen på väg från Jerusalem till Jeriko. Så rövarna som brutalt överfaller honom och lämnar honom halvdöd. Vidare prästen och leviten, som viker åt sidan och går förbi. Huvudrollen spelas av samariten, som fylls av medlidande, sköter om honom så gott han kan och sedan för honom till ett värdshus. Till sist skymtar också värden på värdshuset fram, som får betalt för att sköta om den slagne tills samariten kommer tillbaka. Ett helt galleri av rollinnehavare.

I en skolklass skulle man göra en pjäs av denna liknelse. Först gällde det att besätta rollerna. Rövare – det var inte så svårt att hitta både villiga och meriterade. De flesta klasser tycks ha sina busfrön. Levitens och prästens roll gick också att besätta, värdens likaså. Samaritens roll gick till klassens mest populära gestalt. Däremot var det ingen som ville spela den slagne mannen. Vilken av personerna känner vi igen oss själva i?

Rövare finns det som bekant gott om. Vi läser ständigt om dem. Det är lätt att förfasa sig över dem, bara vi inte glömmer att det var en rövare som fick löfte om paradiset. Prästen och leviten, de som vek åt sidan och gick förbi, de ville inte orenas av att beröra en död eller dras in i andras problem. Det är lätt att se prästen och levitens handlande som religiöst hyckleri. Inte skulle väl jag ha gått förbi? – Men hur gör den som möter en tiggare på gatan? Eller när vi hör om dem som fortfarande hungrande på Haiti, eller om invandraren som aldrig kallas till arbetsintervju för att han heter Muhammed? Eller när jag tröttnar på en besvärlig medmänniska och helst undviker henne? Hur gör jag när jag upptäcker att det är för levitens och prästens roll jag är bäst kvalificerad? Och knappast passar för rollen som den gode samariten.

Om samariten säger liknelsen att han fylldes av medlidande med den slagne. Det är ett starkt uttryck, som evangeliet bara använder om Gud och Jesus. Det står om fadern i liknelsen om den förlorade sonen att han fylldes av medlidande när han såg sin son komma hem. Om Jesus sägs det att han fylldes av medlidande när han såg att människorna var som får utan herde.

Så har också den tidiga kyrkan förstått och läst denna liknelse. Den gode samariten är en bild av Jesus, och det av flera skäl. Dels för att han av barmhärtighet steg ner till den slagna människan i hennes nöd. Den slagne mannen är helt enkelt människan, Adam, som fallit i syndens, dödens och djävulens rövarhänder och inte kan bota sig själv. Leviten och prästen representerar Gamla Förbundets lag och profeter. Men inte ens dessa kan ge honom livet tillbaka.

Det andra skälet för att de kände igen Jesus i samariten är att samariterna var ett föraktat folk. Vid ett tillfälle används samarit som ett okvädingsord om Jesus. Liknelsen blir en berättelse om hur Jesus tar sig an den slagna människan. Också den som inser att han mera liknar prästen och leviten.

Oljan och vinet handlar då inte bara om fysisk omsorg, utan också om den andliga vård som människan behöver för att friskna till. Värdshuset blir en bild för kyrkan, där den sakramentala oljan och det sakramentala vinet finns i överflöd. De två mynten som samariten betalar med är det pris som Jesus betalat för att den slagna människan skall botas till kropp och själ. Samariten säger att han skall komma tillbaka. Vi tror att Jesus en gång skall återkomma och få det sista ordet.

När den slagne piggnat till får han kanske hjälpa till med arbetet på värdshuset. Och när han fortsätter sin väg stöter han förr eller senare på någon stackars medbroder som också fallit i rövarhänder. Också han frestas att gå förbi, men han har nu större möjligheter att med barmhärtighet och klarsyn se vad som behöver göras.

Gå du och gör som han” sade Jesus till den laglärde som hade ställt frågan om vem som var hans nästa. Det betyder alltså inte bara att visa medlidande och barmhärtighet, utan också att ta emot barmhärtighet, som den slagne gör vid vägkanten. Både av Kristus och av vår nästa. ”Vad begär du?” är frågan till postulanten, när han begär inträde i klostret. Svaret lyder: ”Guds och brödernas barmhärtighet.” Ibland är det svårare att ta emot barmhärtighet, än att ge den till andra. Den högmodige vill, som det märktes i vår skolklass, hellre vara en duktig samarit än ligga slagen vid vägkanten. De flesta behöver intensiv vård för att lära sig att först ta ut bjälken ur det egna ögat, innan han får det handlag som kan pilla ut grandet ur sin nästas öga. Jesus säger: ”Jag har inte kommit för att ta mig an de friska utan de sjuka”. Någon har sagt: Det finns bara en väg in till kyrkan, värdshuset, där vi helas, och det är akutintaget. Det motsvaras av dopet, biktstolen och den dagliga omvändelsen, insikten om sitt eget beroende av barmhärtighet.

Den kyrkofader (Origenes) som tydligt utlagt denna liknelse som en bild för Kristi liv och gärning, avslutar med att citera Jesu egna ord: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.” Ibland behöver den slagne hjälp för att hitta tillbaka. Den helige Benedictus har skrivit ett av sina vackraste kapitel om hur abboten skall ta sig an felande bröder.

Men när patienten kvicknat till och kommit på benen då hör hon med andra öron: ”Gå du och gör som han.” Dessutom ser hon klarare och får ett bättre handlag med de svaga. Hon förstår Jesu ord: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta.” Hon följer i den barmhärtige samaritens fotspår. Som vi hörde i söndags: ”Ge som gåva vad ni har fått som gåva.”

På den yttersta dagen skall den barmhärtige dessutom få höra att rollbesättningen rymmer ännu en hemlighet. Kristus är inte bara den barmhärtige samariten. Han säger också: ”Det ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig”.

Amen.