Biktstol och altare

11 Söndagen under året

2 Sam 12:7-10,13 Gal 2:16,19-21 Luk 7:36-50

Biktstol och altare

Biktstolen är ingen central möbel i kyrkorummet, men den finns där, i varje katolsk kyrka, ofta i ett hörn. Det är ingen tvekan om vad som är centrum i kyrkan, altaret. Där sker det centrala, den heliga eukaristin, och den firas ofta och regelbun­det. Ändå måste också bikt­stolen användas. När den glöms bort uppstår olika bristsjukdomar bland de troende. Självkännedomen minskar och glädjen över att få leva i syndernas förlåtelse torkar bort. Den glädje som kvinnan i dagens evan­gelium vittnar om.

Lukas berättar vad som hände i Simons hus. Händelsen talar tydligare än teolo­giska utredningar. Jesus är bjuden till en måltid hos denne fa­risé, kanske efter en gudstjänst i synagogan. En sådan måltid var nästan en offentlig angelägenhet. Ryktet sprider sig och till festen kommer också en kvinna med skamfilat rykte. Lu­kas be­rättar inte vad hon heter. Sannolikt vill han vara diskret. Kvinnan måste ha lyss­nat till Jesus tidigare och något har skett med henne. Hon tar plats bakom Jesus, vid hans fötter. Man låg ju till bords, samla­de kring det låga bordet. Kvinnan gråter och låter tårarna rinna över Jesu nak­na föt­ter. Så gör hon något som åtmin­sto­ne ingen gift kvinna gjorde offentligt. Hon löser upp sitt hår. Med det torkar hon Jesu fötter. Och inte nog med det. Hon kys­ser hans fötter, gång på gång. En gäst kunde få en välkomstkyss och få fötterna tvättade av en slav. Kvin­nan kys­ser hans fötter, gång på gång. Ibland kunde en gäst erbjudas olja att smörja in sitt huvud med. Kvinnan har med sig en flaska bal­sam av välluktande ol­ja och smör­jer Jesu fötter.

Alla ser. Ingen kan ha varit oberörd. Doften spri­der sig i hela rummet. De ser något lysa fram genom hennes tårar. En ström av glädje, gene­rositet och kärlek.

Simon begriper ingenting. Han har redan delat in sina medmänniskor i färdiga fack. Mel­lan dem finns inga övergångar, och framför allt ingen kontakt. De andra gästerna rea­ge­rar. ”Vem är han, som till och med förlåter syn­der?” De kan sin teo­logi. De vet att bara Gud kan för­låta synder. Och nu hör de Je­sus säga till kvin­nan: ”Dina synder är för­låtna.”

Hon har inte bara fått en moralisk skuld efterskänkt. Hon har fått själva livet tillbaka, och vill återgälda med samma sanslösa överflöd. Simon tog emot Jesus i sitt hus. Kvin­nan har fått en gäst i sitt liv och tar emot honom med hela sitt hjärtas kärlek. Det är inte ett tvång el­ler en lag hon lyder. Ingen kysser en lagbok. I bi­beln är kyssen inte bara är ett ut­tryck för kärlek mellan människor. Kyssen är en bild för de ord som utgår ur Guds mun och tas emot av människan. De orden smakar sötare än honung. ”Kyssar vill jag dric­ka ur hans mun”, säger bruden i Höga Visan. Kvinnan måste ha hört Jesu ord redan tidigare. Hon måste ha hört och förstått och öppnat sitt hjärta. Vi kal­lar det att tro. Till måltiden har hon kommit för att besvara hans kärlek. Hon tve­kar inte att visa den för alla de andra, trots risken för missförstånd. Mellan mystik och erotik är gränsen ibland hårfin.

Och så dessa tårar. – Nu finns det, som bekant, olika slags tårar. Barnets tårar, när det söker sig till moderns tröstande famn. Bittra tårar över en förlust. Själv­ömkans tårar, kring det egna jaget. Sentimentala el­ler tillbakablickande tårar, som hindrar växt och mognad. Men det finns också hälsosamma och urmänskliga tårar. Jesus grät vid Lasarus grav. Han grät över Jerusalems obotfärdighet. Han kände djup medömkan när han såg männi­skors vilsenhet och nöd. I söndags talade vi om att gråta med dem som gråter.

Kvinnans tårar är uttryck för en hälsosamm ånger över synden. Syn­den gör männi­skans hjärta kallt och stumt, eller vekt och blödigt. Men dessa tårar har en en annan effekt. Något har träf­fat hennes hjärta. Nå­got har genomborrat och punkterat det. De monastiska fäder­na använder ett starkt ut­tryck,compunctio, som oftast översätts med ordet förkrossel­se. Hjärtat har genomborrats och det tar sig uttryck i tårar, tårar som är hälsosam­ma och liv­givande. Fäderna liknar det vid ett dop, ett tårarnas dop, en ny födelse, som ger män­ni­skan livet tillbaka. Därför bad man om tårarnas gåva.

Sådana tårar tvät­tar också ögonen rena, så att man ser klart. Hjärtat blir en källa, ett kärle­kens tillflöde. Till skillnad från bedrövelse och svårmod, som får hjärtat att krympa och torka ut, fien­dens variant av den äkta varan.

Jesus säger: ”Saliga är de som sörjer, de ska bli tröstade”. En märklig sorg, som kallas salig! Je­sus gratulerar till den. Det handlar inte bara om sorg över egen och andras synd. Jesus talar om den människa som förstått att livet på jorden inte är som det var tänkt. Som kontrast har hon sett en skymt av hur Gud har tänkt det. Evangeliet kallar det Guds rike. Ur denna kon­trast väcks en sorg och en längtan efter fullheten. Redan sorgen och längtan kallar Jesus sa­lig.

De erfarna visste att denna sorg måste hållas vid liv. Därför anbefaller kyrkan regelbun­den bikt, också för mindre synder. Daglig självrannsakan är också ett hjälpmedel, så att blicken förblir klar och vi lär oss att skilja mel­lan ältande av misstag och hälsosam ånger. En akt av ånger kan vara som en andlig vitamininjektion. Så att inte hjärtat kall­nar eller tor­kar ut, utan förblir vid källan. Ibland som vägen till altaret, via biktstolen.

Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade.

Amen.