Heliga Trefaldighets Dag

Den människoälskande Guden

Den dyrbaraste av gåvor, vår tros innersta mysterium, men det svåraste att förklara. I Faderns och Sonens och den helige Andes namn är vi döpta. I samma namn inleds och avslutas varje mässa. I det namnet gör vi korsets tecken. Hela livet tycks vara treenigt. Ändå kan ingen förklara det.

Det ”började” med att Jesus bad till Gud och kallade honom Abba, Fader. Steg för steg avslöjar han sin innersta relation till Fadern. Långsamt förstår lärjungarna att han inte bara är Marias, utan också den himmelske Faderns Son. Men det vore absurt att mena att han därmed framställer sig som en ”annan” Gud. Han sade: ”Jag och Fadern är ett.” Mysteriet fullbordas när Jesus börjar undervisa om den helige Ande, Hjälparen. Det handlar naturligtvis inte om någon tredje Gud. Det är Faderns och Sonens Ande. Med samma makt att ge liv som Fadern och Sonen.

Fäderna hittade spår i skapelsen av Treenigheten. Ett sådant är solen med dess strålar och värme. Solen som en bild för Fadern, solstrålen för Kristus och värmen för den helige Ande. Nu är detta en bild, en liknelse. En avgörande skillnad mellan solen och Fadern är att solen lyser därför att den måste göra det. Solen har ingen egen vilja. Men om Gud säger evangeliet att han älskade världen och därför sände sin Son. Han älskade världen redan när han skapade himmel och jord i begynnelsen. Han var inte tvingad att göra det. Gud skapade därför att han är kärlek. Varje människa finns till därför att Gud vill henne.

Tron på den Treenige finns i kyrkan från första början. Men det är först när falska läror börjar dyka upp som kyrkan tvingas tänka igenom och formulera det som en lära och en bekännelse. Hon gjorde det för att försvara och bevara mysteriet, väl medveten om att inga begrepp kan täcka in verkligheten.

Någon undrar varför läran om den Treenige inte är klarare formulerad i den heliga Skrift? En kyrkofader (Gregorios av Nazianzos) kommer oss till hjälp. Gud själv valde att avslöja hemligheten stegvis. ”Det gamla förbundet förkunnade Fadern öppet, men Sonen på ett dunklare sätt. Det nya testamentet uppenbarade Sonen och antydde Andens gudom. Under Kyrkans tid bor Anden bland oss och gör sin egen bild tydligare.” Det hade stridit mot klokhetens bud att uppenbara hela sanningen på en gång. Ögat bländas av alltför starkt solljus.

Vi tror inte på tre gudar. Vi kan helhjärtat instämma i gamla förbundets tro: ”Hör, Israel, Herren vår Gud, Herren är en.” Aposteln Paulus bekräftar denna tro: ”En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas Fader.” Ändå talar samme apostel om Sonen och Anden som gudomliga personer. Hur förhåller sig enheten till trefalden?

Gregorios säger: ”Knappt har jag börjat tänka på Enheten förrän Trefaldigheten sköljer över mig”. Det går ju inte att tänka sig enhet, om det inte är en enhet mellan flera. Fadern vore inte Fader utan sin Son. Ännu mindre vore Sonen Son, utan Fadern. Och Anden överträffar dem båda i ödmjukhet, om jag får tala som ett barn. Han vittnar hela tiden om Sonen och leder till Fadern. De tre Gudomspersonerna utger sig själva i varandra, de genomtränger varandra, de finns i varandra, samtidigt som de var och en är personer. Ty i Gud finns inget opersonligt. Vi kan vända oss till var och en av de tre. Det är inte bara tre ”sidor” eller ”manifestationer” av Gud. Vi tillber var och en av de tre som Gud. Sonen och Anden är lika fullt Gud som Fadern är det.

”Knappt har jag börjat tänka på Trefaldigheten”, fortsätter vår kyrkofader, ”förrän jag blir överväldigad av Enheten”. Sonen vittnar om Fadern. Han är sin Fader ”upp i dagen”. Han har sin glädje i att inte vilja eller göra något annat än vad Fadern vill och gör. Otaliga exempel i evangelierna vittnar om denna enhet mellan Fadern och Sonen. Anden är Faderns Ande, som väcker tro på Sonen och leder till Fadern.

Det är lätt att få svindel när man tänker på Treenigheten. Någon blir rentav irriterad. Varför skall det vara så krångligt? – Men vilka är alternativen? De som finns är bistra. När tron på den Treenige försvinner så intas scenen så småningom antingen av tron på den upphöjt Ende och Mäktige, som antingen är likgiltig för oss (deismen) eller kräver underkastelse och driver kärleken och friheten på flykten. I andra diket flyter man omkring i det svärmiska flummet, där allting till slut upplöses, inklusive människans värde och värdighet. Den svärmiska panteismen, där allt ges ett sken av gudomlighet, tycks också kunna samarbeta med nyhedniskt mångguderi, dyrkan av ”krafter” och ”makter”.

Det tydligaste tecknet på Treenigheten finns i människan själv, i behovet att vara älskad och kallelsen att älska. Kring frågan om kärleken kretsar människans både djupaste längtan och brist. Det blir tydligt i förhållandet mellan två människor. Endast kärleken kan förena dem med varandra. De falska alternativen är bekanta. Det ena heter tvång och krav på anpassning. I värsta fall våld. Det andra heter falsk anpassning, missriktad snällhet, ofta styrd av rädsla, medan förbehållen finns kvar. I ingetdera fallet kan man tala om enhet. Den enda makt som förenar dem är kärleken. Den kärlek som frivilligt och med glädje dras till den andre, som ”vill” den andre och gör det som är bra för honom eller henne, som gläds över den andres glädje och delar hans sorg och lidanden. När denna kärlek är ömsesidig, har något hänt: av två har blivit ett, en enhet. Samtidigt förblir de som älskar varandra självständiga personer, men olikheter bara förökar kärleken.

Med detta har vi antytt inte bara ett mänskligt fenomen, utan också ett gudomligt. De två som älskar varandra och den kärlek som förenar dem utgör en ”treenighet”. Kärleken är den tredje parten i deras enhet. Den gäller inte bara mellan två utan all mänsklig gemenskap. ”Treenigheten är vår sociallära”, säger denn östliga teologin. En sådan kärlek är människans djupaste längtan, som vi kanske fått smaka något av, men oftare lider brist på, eftersom den sällan når sin fulla mognad här i tiden och är så sårbar.

Vår allraheligaste tro säger oss att detta människans djupaste behov uppenbaras för oss i den heliga Treenigheten. Den Treenige visar sig vara den människoälskande Guden. Sonen har öppnat vägen för oss till Fadern genom den helige Ande. Den tron är vi döpta in i. Den tron är vi kallade att leva av och ösa ur som livets djupaste källa. Det är gemenskapen och enheten mellan Fadern, Sonen och Anden vi är kallade att bli delaktiga av. Varken underkastelse under en makt som tvingar, eller absorbering av en storhet som upplöser min person, utan en nåd som efterfrågar frivillig överlåtelse i kärlek och glädje, han i mig och jag i honom. Thomas Merton uttrycker det så: ”Vår glädje och vårt liv är ämnade till ingenting annat än delaktighet i det liv som är Treenighetens. Där skall vi en gång leva helt och hållet i Gud och i varandra som Guds personer lever i varandra”.

Må ingenting skymma mål. Vad kan vara viktigare än att skynda mot detta mål?

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande. Nu och alltid och i evighet.

Amen.