5 Påsksöndagen

Apg 14:21b-27 Upp 21:1-5a Joh 13:31-35

”Se, jag gör allting nytt.”

Vilket löfte! Vem lockas inte av det som låter nytt, fräscht och ungdomligt? Reklamen utnyttjar det hänsynslöst. Den nya och senaste bilen eller mobilen. Något i varje människa attraheras. Den bittra erfarenheten säger dock att mycket av det som kallas nytt snart är föråldrat och gammalt. Ändå – det finns en äkta längtan efter det nya. Något vaknar i människan, en längtan efter något nytt i en plågad, döende och förgänglig tillvaro. Egentligen är det en längan efter ett förlorat paradis. En tillvaro där det inte finns sorg, klagan, smärta och död. En tillvaro som inte åldras och dör, där det nya förblir nytt, för evigt.

Vi ser detta skymta fram i dagens liturgi, som talar om en ny sång, en ny himmel och en ny jord, ett nytt Jerusalem. Det började med påsken. Det nya framgick ur graven. Det är den uppståndne och förhärligade Jesus som säger: ”Se, jag gör allting nytt”. Inte bara en förbättrad värld, lite mera uthärdlig, utan en ny skapelse. Den liknas vid ett nytt Jerusalem, inte längre splittrat av inre konflikter och hotat av yttre fiender, utan ett Jerusalem som kommer ner från Gud. Lika vacker som en brud, smyckad för sin man.

Vem vill inte få del i denna nya skapelse? – Men skaran intresserade tycks minska kraftigt, när de hör om vägen dit. Vi hör det i första läsningen: ”Vi måste gå genom många lidanden för att komma in i Guds rike”. Det var svårt för lärjungarna att förstå Jesus när han förutsade sitt lidande. Det är inte lättare för oss. Varken att förstå eller att gå den vägen. Spontant vill människan gärna ha del i det nya, bara hon får det direkt, som ett tillägg till det liv hon redan har. Utan omvändelse. Som när människorna ville kröna Jesus till kung direkt efter brödundret i öknen. Då hade alla problem varit lösta direkt. Men som vi vet gick han då undan i ensamhet. Hans väg till uppståndelse och nytt liv gick genom lidande och död. Och lärjungarna är kallade att gå samma väg. Vi måste gå genom många lidanden för att komma in i Guds rike.

Men, och det är det märkliga, det nya börjar redan när vi följer den vägen. Redan innan vi är framme får lärjungen smaka det nya. Vi hörde det ur Jesu mun. Hans förhärligande började redan när Judas gått ut i natten. Det är då Jesus säger: ”Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom.” Guds rike börjar redan här. Aposteln säger: ”Guds rike är rättfärdighet och frid och glädje i den heliga Anden”.

I ett katolskt församlingsblad (Kristus Konungens församling i Göteborg) berättas om en kvinna som drabbats av en rad motgångar, sjukdomar och svek, både för egen del och för hennes närmaste. Det hela verkade mer än vanligt meningslöst och hopplöst. Men hon, och det är det oväntade, talar om glädjen och nåden av att få bära dessa lidanden. Hon offrar allt för att förhärliga Gud. Hon bejakar det som ett tackoffer, så att flera kan hitta den enorma nåden som rinner fram ur Jesu öppnade sida på korset. Mitt i mörkret lyser det fram ett ljus och smärtan förvandlads till ljus.

Hemligheten tycks bestå i att kvinnan förenade sina lidanden med Kristi lidande. Hon följde Kristus genom att bejaka det som drabbade henne, på samma sätt som Kristus bejakade sin väg. Då hände något. På något sätt tycks hon få del av påskens nya liv redan nu.

Det behöver inte vara så dramatiskt som för den kvinnan. Det kan handla om livets förtretligheter, att livet inte utvecklas som vi själva har väntat eller tänkt oss det. Eller om att möta motgångar som frestar oss att klaga, eller orättvisor som frestar oss att löna ont med ont. Sådant binder oss. Vi fastnar i det onda. Att då följa Jesus och i stället älska den som gör livet svårt för oss, att löna ont med gott, eller att bejaka det lidande som drabbat. Den lilla skillnaden, att bejaka det svåra, att ”offra det”, som kvinnan sade, tycks vara det som gör skillnad.

Ofta avgörs det i bönen, i hur vi tänker. Att våga säga, ”ske din vilja”, i stället för att söka befrielse från det svåra, kan öppna ögonen för Guds hemliga kraft från Kristi kors. Där sker något nytt. En ny kraft rinner till i den egna svagheten. Lidandet bereder väg för en större nåd än om jag slipper lidandet. De människor eller händelser som vi trodde var fiender blir Guds medarbetare. De öppnar ögonen för det nya som är större. Överlåtelsen åt Guds vilja ger Kristus möjlighet att ge oss den nåd vi annars inte hade upptäckt. Det blir påsk i hjärtat. Rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande. Som för Kristus öppnas vägen till något nytt. Den som fått smaka den nåden vet att det stämmer. Därför kunde martyrerna offra sina liv för det nya: ”Din nåd är mer värd än livet”.

När munken och staretsen Siluan förlorat nåden då gråter han, inte bedrövelsens tårar, utan ångerns renande och hälsosamma tårar. Han gråter och överlåter sig tills han funnit nåden på nytt. Som när Josef och Maria förlorat tolvåringen Jesus ur sikte. De söker och letar tills de funnit honom på nytt. Därför måste vi vaka, be och strida, och inte ge oss förrän vi åter får smaka Herrens nåd. Den nåd som ”fyller mitt liv med allt gott, så att jag blir ung på nytt som en örn”. Det är ingen katastrof att snava och falla. Katastrofen är att bli liggande, och sluta hoppas på Herrens barmhärtighet. Medan de som bidar efter Herren ”får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas”.

Samma eviga ungdom märker vi hos dem som följer det nya budet, det som Jesus ger sina lärjungar: ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” Som Jesus fortsatte att älska oss, också under gisselslag, förräderi, smädelser och lidande, så skall vi älska varandra. Vi ser det hos den människa som älskar. Hon blir inte trött, även om hon ger ut sina sista krafter. Augustinus säger att kärleken gör oss ständigt nya och skimrande vita. Det är därför den saliga jungfrun Maria är så vacker. Ty kärleken gör den älskande inte bara ung på nytt, den gör henne också vacker. Särskilt under maj månad gläder sig kyrkan över Marias skönhet. ”Vad du är skön, min älskade, vad du är skön”, sjunger brudgummen i Höga visan. Den som älskar har dött från det liv som åldras, och lever redan nu med Kristus och Maria hos Gud.

Tomas av Aquino ger tre skäl för att detta kärleksbud är ett nytt bud. 1. Det gör människan ny. Hon förnyas och blir klädd ”i innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod”. 2. Detta bud har en ny källa, inte den skrivna lagen, utan den Ande som Kristus utgjutit i våra hjärtan, kärlekens Ande. 3. Detta bud skapar ett nytt förbund, kärlekens otroliga förmåga att ständigt hitta nya vägar till försoning och förnyad gemenskap. Och även om den inte ser någon öppning, så fortsätter den ändå att älska. Resten gör Gud. Om de första kristna sades det: ”se hur de älskar varandra”. Pachomios, en av de första munkarna, blev omvänd när han såg hur de kristna tog hand om behövande och nödställda.

Se, jag gör allting nytt.” Så säger han som sitter på den himmelska tronen, den uppståndne och levande Kristus. Vi är kallade att vittna om detta nya liv. Mitt i våra lidanden och mitt i vår egen svaghet ger han oss på nytt av det nya och eviga förbundets blod.

Amen.