Lördag i andra påskveckan – vid årsmöte för Mariavalls vänner

Apg 6:1-7 Joh 6:16-21

Med ens var de framme

Med ens” – det lilla uttrycket signalerar att något oväntat händer. När lärjungarna låter Jesus stiga upp i båten händer något. ”Med ens är de framme vid stranden dit de var på väg”.

Johannes har berättat om brödundret på andra sidan Genesarets sjö, hur Jesus mättade de många med fem bröd och två fiskar. Sedan drar han sig undan till berget igen, i ensamhet. När det blivit kväll går hans lärjungar ner till sjön och stiger i en båt, för att ta sig över sjön till Kafarnaum på andra sidan. Det har blivit mörkt och evangelisten säger att Jesus ”ännu inte kommit tillbaka”. Dessutom blåser det hårt och vågorna går höga. Efter en halvmil får de se Jesus komma gående på sjön. De blir rädda, men hör honom säga: ”Det är jag, var inte rädda”. De vill ta honom med i båten. Så följer den korta tidsangivelsen: ”Med ens var båten framme vid stranden”.

Något händer när Jesus stiger upp i båten. Med ens är de framme. Är det en tillfällighet eller ett litterärt knep av Johannes? Knappast – det är genomgående i den fjärde evangelistens sätt att tala om Jesus. På något sätt krymper tiden och rummet när Jesus är närvarande. Framtiden och slutmålet blir närvarande. Evigheten träder in i tiden. ”Den som hör mina ord har evigt liv.” När Lasarus har dött och hans syster Marta säger att hon tror på en kommande uppståndelse säger den som står framför henne: ”Jag är uppståndelsen och livet”. Att ha gemenskap med Jesus är evigt liv, redan nu. När Jesus stiger upp i båten, eller in i lärjungarnas liv, är de redan framme.

Vi vet att Johannes skriver sitt evangelium i ljuset från Jesu uppståndelse. Utan uppståndelsen hade vi inte haft varken evangelium eller någon kyrka. I uppståndelsens ljus förstår Johannes den djupare innebörden i det som hände den där stormiga natten. Händelsen vittnar i förväg om vad uppståndelsen betyder. Jesus hade dragit sig undan på berget. Det antyds som en föraning om att han efter sin uppståndelse skall återvända till Fadern. Lärjungarnas ensamma färd över Genesarets sjö – en bild för vår färd över tidens hav. Båten är Kyrkan som måste kämpa sig fram genom blåst och storm. Men lärjungarna är inte övergivna eller ensamma. Jesus har lovat att vara med dem alla dagar till tidens slut. När de bejakar och litar på det händer något. De hör vad lärjungarna hörde Jesus säga den natten: ”Var inte rädda, det är jag.” Han använder samma uttryck som Mose fick höra ur den brinnande busken, det heliga gudsnamnet, ”jag är den jag är”. ”Med ens” förstår de, ”med ens” är de framme.

Kyrkan vet det. Hon tror och vet det när hon firar eukaristin, det tydligaste tecknet på att Herren är med sin kyrka, till dess han återkommer i härlighet.

Det visste den helige Martin, påve på 600-talet, som fick utstå ett långt martyrium för att han försvarade kyrkans heliga tro och inte lät den anpassas till det politiskt korrekta, vilket kejsaren krävde.

Med ens” – ett liknande uttryck finns i Benedictus klosterregel. När han i sjunde kapitlet berättat om de olika etapperna på ödmjukhetens stege säger han: ”Har nu brodern stigit uppför alla dessa ödmjukhetens steg, når han strax den fullkomliga kärleken till Gud som driver ut fruktan”. Det visar dels att målet för det kristna livet inte är fruktan utan kärlek. Även om det måste börja med gudsfruktan, med insikten om att människan inte är självständig och kan fullborda livet på egen hand. Inte heller kan hon hoppa över de olika stegen på ödmjukhetens väg. Men det hoppingivande är målet, den fullkomliga kärleken som driver ut rädsla och fruktan. Benedictus säger att det sker ”strax”. Lärjungarna på sjön var ”med ens” framme vid stranden.

Ordet ”med ens” och ”strax” signalerar något oväntat, något som övergår mänsklig möda och planering. Kyrkan kallar det nåd. En gåva som ges lika överraskande som det var att Jesus uppstod från de döda. Lika överraskande som han möter sina räddhågade lärjungar när de som bäst behöver det.

Hela det kristna livet går ut på att upptäcka detta. Och det sker inte bara en gång. Det blir bara större, ju djupare mörkret blir och ju mera lärjungen prövas, luttras och får smaka livets orättvisor. Tron öppnar vår ögon och vidgar våra hjärtan. Som en ren gåva till den ödmjuke. ”Med ens var de framma vid stranden dit de var på väg”.

Amen.