Påskdagen

Apg 10:34a,37-43 Kol 3:1-4 Joh 20:1-9

Dagens budbärare och dagens nyhet

Också denna påskdagsmorgon kom det två budbärare till Den helige Benedictus kloster. Den första var tidningsbudet med dagens tidning och dess nyheter. Glädjande nog finner jag en en längre artikel om påsken, som dessutom är positiv i tonen. Även om man inte kan förklara påskens händelser, så gör själva mysteriet påsken relevant. Man vågar berätta om en ”aldrig sinande ström av människor som har drabbats av påskens mysterium”. Den andra budbäraren ringde på och försvann, efter att ha lämnat sin gåva innanför dörren. Sannolikt en kvinna på snabba fötter. Helt bibliskt, som den första gången, när det var kvinnor som först förkunnade för de skeptiska apostlarna vad de hade sett och hört. Gåvan till det manliga klostret var en korg, inte bara med påskljus och ett påskalamm, utan också mjuka påskharar och färgade påskägg. I påskvakan sjöng vi om hur jord i himmel förenas.

Kyrkan fortsätter att förundras över det hon aldrig riktigt kan förklara, men som hon vet är den viktigaste nyheten i världshistorien. I denna högmässa märker vi ett stillsammare tonläge än i påskvakan. Det vittnar om en tyst och ständig närvaro, både i omtanken om varandra och i solens förmåga att smälta den kalla snön. Det är ingen tillfällighet att vi började påskvakan med att läsa om skapelsen. Påsken är skapelsens fullbordan, dess innersta mening dess logos. Ordet har i Marias son iklätt sig sin skapelse, det Ord utan vilket ingenting finns till. Detta logos ger hopp och förvandlar meningslösheten till liv. Inte genom teorier. I introitus, ingångsantifonen, hörde vi: ”Jag är uppstånden, jag är hos dig”. Vi lyssnar oss in i påsken och någon tar oss vid handen.

Som första läsning har kyrkan valt en predikan av aposteln Petrus ur Apostlagärningarna. I korta satser, nästan som en trosbekännelse eller ett utdrag ur katekesen, sammanfattas Jesu liv. Från dopet i Jordan fram till korsfästelsen och uppståndelsen. Denne Jesus, som vandrade omkring och gjorde gott, hängde de upp på en träpåle och dödade. Men Gud uppväckte honom på tredje dagen. Barmhärtigheten är starkare än våldet. Denne Jesus ”är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda”. Det som förskräcker, talet om domen, blir i påskens ljus en tröst.

I responsoriepsalmen ur psaltaren 118 sjöng vi om stenen ”som byggningsmännen förkastade”. Den förkastade stenen har blivit till en hörnsten. När människorna avvisade den som Gud hade sänt, förvandlades det av Gud till en hörnsten i ett nytt tempel och begynnelsen i en ny skapelse. Sådan är den verkliga makten. Guds vidunderliga förmåga att förvandla ont till gott. Det vore allvarligare om vi kunde förklara påsken.

Påsksekvensen före evangeliet uttrycker både påskens dramatik, hur död och liv gick i närkamp, och de konkreta historiska spåren efter denna kamp, huvudduken och bindlarna som lämnats kvar i graven. Sekvensen förbereder påskevangeliet i evangelisten Johannes stillsamma variant. Steg för steg beskriver han hur älsklingslärjungen, han själv, kommer till tro. När han och Petrus får höra att graven är tom ger de sig av på en märklig kapplöpning till graven. Det står uttryckligen att Johannes sprang fortare än Petrus. Fäderna förklarar denna dråpliga information med att Johannes hade större kärlek. Det är kärlekens iver, den goda iver som den helige Benedictus talar om i sin regel. Om portvakten säger han: ”Han skall ge besked i all vänlighet och gudsfruktan, snabbt och med kärlekens iver”. Hur skulle Petrus kunna springa snabbt? Dåligt samvete gör stegen tunga. Han har ännu inte förstått. Framkomna till graven är dock Petrus den modigare och vågar sig först in. Evangelisten berättar små men viktiga detaljer. De ser bindlarna och huvudduken, ordentligt hoprullad på ett ställe för sig. Om det varit ett gravrov, hade det sett annorlunda ut. Om Johannes står det: ”han såg och trodde”. Den tomma graven är ett tecken. Bindlarna har gjort sin tjänst och kan läggas till handlingarna.

Påskljuset står kvar, som en påminnelse om och förklaring till det obegripliga korset. Det vax som bina samlat och som människohänder gjort till något vackert, det ger ljus genom att förtäras. Kristi ljus branna genom att brinna upp. Det är vår kallelse, men ingen kan fullborda den om inte Kristus går före genom att ge sitt liv och från korset inbjuda alla.

Låt oss fira påsk genom att omfamnas av hans barmhärtighet och förvandlas till barmhärtighetens sanna avbilder. Kristus är sannerligen uppstånden från de döda!

Amen.