Påskvaka

Luk 24:1-12

Påskljuset

Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått.” Det var budskapet till kvinnorna som sökte sig till graven för att göra honom den sista tjänsten. De hör ett budskap som övergår allt vad de kan tänka sig. De berättar vidare till apostlarna. Men dessa ”tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem”. Men Petrus sprang genast bort till graven, han såg liksvepningen, och går därifrån ”full av undran över det som hade hänt”.

Det skulle ta tid innan apostlarna förstod påskens innebörd. Det tar också tid för oss, även om vi har fått en första intuitiv visshet. Ändå är det budskap som kvinnorna hörde vid den graven detsamma som vi hörde vid påskljuset vid inledningen till denna påskvaka.

Vi gläder oss över en förnyad och kompletterad översättning av påskbudskapet, Exsultet. (Nya Cecilia s.1181) Exsultet är präglat av Ambrosius och Augustinus, men har också äldre källor. Det är en av Kyrkans mest förtätade texter.

Det börjar med en uppmaning till jubel, inte bara till Kyrkan, utan till hela jorden och dessutom till änglarna. Inte ens änglarna visste i förväg vad påsken innebar. Hela tillvaron uppmanas att höja jubelrop. Försångaren, egentligen är en uppgift för diakonen, uppmanas att basunera ut den höge Konungens seger. För att kunna göra det gör han, som vår påve Franciskus gjorde inför sina troende i Rom, när han bad om deras förbön inför hans uppgift. Diakonen ber först om de troendes hjälp att fullborda lovsången till den levande påskljuslågan. Vi påminns om hur prästen ber om hjälp att rätt frambära det eukaristiska offret, ”bed att mitt och ert offer blir välbehagligt”. Exsultet skall visa sig ha flera likheter med den eukaristiska bönen.

Därför fortsätter det, precis som i mässan, med en prefation. I bild efter bild, alla sprängfyllda av innehåll, lovsjungs påskens innebörd. Adams skuld är betald av den nye Adam. Det sanna Lammet är slaktat, och de som varit slavar förs ut ur fångenskapen. Förebilderna i det första förbundet förverkligas. Eldpelaren, som lät Israels barn gå torrskodda genom Röda havet och sedan ledde dem genom öknen, lyser nu för de troende i den Herre som leder dem genom sin Ande.

Så kommer Exsultets höjdpunkt: ”Detta är natten då Kristus sliter sönder dödens bojor och stiger upp ur dödsriket som segrare”. Det motsvarar eukaristins höjdpunkt, konsekrationen på altaret. Men precis som den eukaristiska bönen fortsätter att meditera (”i åminnelse…”) över Kristi död och uppståndelse, så fortsätter Exsultet att meditera och jubla över det som har hänt. ”Outsäglig är din ömsinta omsorg om oss, bottenlöst är måttet på din kärlek: för att friköpa slaven utlämnade du Sonen!”

Perspektivet spränger alla gränser. Allt ingår i den gudomliga barmhärtighetens plan. Också Adams skuld kallas salig, t.o.m. lycksalig, ty den ”drog till sig” en ännu större Återlösare. ”Lycksalig är i sanning den skuld som blev inlöst av en sådan Återlösare!” I Kristi påsk är allt återställt, försonat och nyskapat.

I ljuset av Kristi uppståndelse läser kyrkan Skriften med nya ögon. Hon förstår vad som hela tiden funnits där, men som nu blir uppenbart. ”Detta är natten om vilken det står skrivet: ’Natten skall bli lysande som dagen, natten är mitt ljus och min ljuvlighet'”.

Så räknas följderna av Kristi uppståndelse upp, följder som ännu inte är helt infriade, men som ändå redan finns i påskens kraft: ”natten förjagar brottet, utplånar skulden, ger oskulden åter till de fallna och glädjen till de bedrövade. Den förintar hatet, försonar de stridande och tvingar (de onda) makterna till lydnad.” Kunde vi läsa historien rätt så skulle vi se att när detta sker, då är det i påskens ljus och kraft.

Så följer ett slags frambärande och offrande av påskljuset. ”Mottag därför, helige Fader, detta lovprisningens aftonoffer som vi frambär under denna nådens natt i vaxljuset som brinner till din ära”. I den nya översättningen framgår tydligare att påskljuset från början var ett vaxljus ”som bina med sin flit har berett”. Samtidigt är det stöpt av människohand. Vi påminns om brödet och vinet i eukaristin, en ”frukt av jorden och av människors arbete”.

Exsultet kulminerar i jubel över hur jord och himmel möts i detta ljus – och det på flera sätt. Påskljusen i den gamla kyrkan kunde vara mycket höga, och därigenom bokstavligen sträcka sig upp mot himlen. ”Låt dess låga förenas med ljusen på himmelens fäste”. Men så nämns en stjärna vid namn, ”Morgonstjärnan”. Vi får vi veta att den stjärnan ”inte vet av någon nedgång”. Morgonstjärnan är i Skriften en bild för Kristus, som denna natt ”har vänt åter från dödsriket och gått upp för människosläktet i oförgänglig härlighet”. Vi tänder och frambär Kyrkans påskljus därför att Kristus har tänt sitt ”ljus”, genom att uppstå det denna natt.

När vi frambär vårt påskljus som en gåva och ett offer, när vi från påskljuset får våra egna ljus tända som en bild för vår kallelse att leva och vittna om vår tro, så är det samtidigt ett mottagande av Kristi uppståndelses ljus. Tron hör och tar emot det budskap som förkunnas. Påskljuset är en påminnelse om påskens ofattbart stora gåva och budskap, grunden för vår tro och våra liv. Vi känner igen det budskap som kvinnorna fick höra vid den tomma graven.

Kristus är uppstånden från de döda!