Påsk i förväg

5 Söndagen i Fastan

Jes 43:16-21 Fil 3:8-14 Joh 8:1-11

Påsk I förväg

Kyrkan har ofta haft problem med detta evangelium. De elva verserna, som vi finner i Johannes 8:e kapitel, finns inte med i de äldsta bibelhandskrifterna. Berättelsen har beskrivits som en hemlös vandrare, som först på 400-talet fick en plats i Johannes evangelium. Jesu sätt att bemöta äktenskapsbryterskan var en het potatis. Den kunde lätt användas som argument för slapp eftergivenhet och kyrkan skulle ju vara ett heligt folk. Ändå fanns berättelsen med i kyrkans gemensamma minne. Kyrkan kunde inte glömma den. Hon kände igen sin Herres röst och handlag i den.

Det är inte svårt att föreställa sig scenen. De skriftlärda och fariseerna för fram en kvinna som bevisligen begått äktenskapsbrott. De hänvisar till Mose lag, som säger att både mannen och kvinnan ska straffas. Det är en skickligt gillrad fälla. De vill testa denne Jesus, som tycktes ta sig friheter, men hittills har de inte fått grepp om honom. Nu gillrar de sin fälla och frågar: ”Vad säger du?” Om han frikänner kvinnan kunde han anklagas för att upphäva Mose lag och därmed hota det förbund som hela den judiska gemenskapen vilade på. Det är inte svårt att föreställa sig den lagiska ärbarhetens kalla och dömande blickar. Moral- och sedlighetspoliser är sällan svåra att rekrytera. De bor i människans hjärta.

Ofta svarar Jesus direkt på frågor, men nu säger han ingenting. I stället böjer han sig ner och ritar med fingret på marken. Vi kan höra den spända tystnaden. De skriftlärda ger sig inte utan upprepar sin fråga. Ny tystnad. Spänningen stiger ytterligare.

Då ser Jesus upp och talar. Hans ord skär som en svetslåga genom luften. ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” Så böjer han sig ner igen och ritar på marken.

Något börjar hända bland domarna. Detta hade de inte väntat. Evangelisten berättar. De som hörde hans svar går därifrån, en efter en, de äldsta först. Varför går de äldsta först? Sannolikt för att dessa känner sig själva bättre än de yngre. Jesus ber dem inte att gå. De går på eget initiativ, berövade både kraften och lusten att döma.

Jesus blir ensam kvar med kvinnan. Vad hon tänker får vi inte veta. Sannolikt var hon förundrad, kanske chockad. Vad skall nu hända? Evangelisten berättar att Jesus såg upp. Han måste ha sett henne i ögonen. Så frågar Jesus henne: ”Kvinna, vart tog de vägen?” Han delar hennes förvåning: ”Var det ingen som dömde dig?” Hon bekräftar det: ”Nej, herre”, säger hon. Kanske ser hon hon sig omkring för att kontrollera att hon inte drömmer. Hennes domare har gått sin väg.

Evangelisten återger Jesu slutord, utan vidare kommentarer: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.”

Egentligen borde predikanten sluta här. Varje försök till förklaring riskerar att försvaga eller fördunkla Jesu ord. ”Ingen har talat som den mannen talar.” Ändå dras vi till hans ord, som Mose drogs till den brinnande busken, utan att förstå. Det är inte underligt att den tidiga kyrkan hade svårt med denna text.

Orden sammanfattar hela evangeliet och föregriper påsken. Den som hade fullmakt att döma skall själv låta sig dömas, till korsets död. ”Vi gick alla vilse som får, men Herren lät vår skuld drabba honom.” Bibelforskarna säger att uttrycken i vår berättelse bättre stämmer med Lukas evangelium, än med Johannes. Men det är Johannes som låter Jesus säga: ”Gud sände inte son för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.” Det är denna korsets befriande kraft som kvinnan får höra: ”Inte heller jag dömer dig.”

Ändå upphövs inte lagen. ”Gå, och synda inte mer.” Så säger inte sexliberalerna. Om Jesus bara viftat undan lagen hade ju de skriftlärda fått rätt. Jesus hänvisar ständigt till vad Mose sagt. Ändå är det något nytt som lyser fram, något fullkomligt unikt i mänsklighetens historia. Jesu påsk befriar alla syndare från domen och öppnar en väg ut i livet. Redan profeten låter Herren förutsäga det: ”Se, jag vill göra något nytt.”

Gå, och synda inte mer.” Det är inte en ny moralisk lag. Det är en profetia om uppståndelsen och om den helige Ande. Det är en inbjudan att leva ett nytt liv, påskens liv i den helige Andes kraft.

Inte heller jag dömer dig.” Det är korsets befriande dom. Inte minst befrielse från den egna inre domaren, som ständigt river I de gamla syndasåren. Ibland med stöd från djävulen, som rasar över att ha förlorat på korset. ”Om Gud är för oss, vem då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla. Gud frikänner, vem kan då fälla?”

Gå, och synda inte mer.” Vi hör det i varje bikt. ”Herren har förlåtit dig. Gå i frid.” Och ännu mera i varje mässa: Gå I Herrens frid, ut i ljuset och glädjen! Paulus glömmer allt som ligger bakom honom och sträcker sig mot det som ligger framför.

Kvinnan skulle aldrig glömma de ord hon hört. Hon befriades för att leva. Men Jesu ord sammanfattar hela evangeliet och föregriper påsken. De uttyder vad vi tar emot i den heliga kommunionen. De rymmer kraft och näring för den som hungrar och törstar. De är ord astt leva av: ”Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer”.

Amen.